Saints Row 2

Vad får du om du korsar Grand Theft Auto IV med Jackass?
Just det, en fruktansvärd mängd smärta förpackad i äkta gangsterplast, även kallat Saints Row 2.

Att påstå att Saints Row 2 har en underbar story vore ungefär lika dumt som att stoppa huvudet i toaletten och sedan låta några kompisar slänga igen locket riktigt hårt ett antal gånger. Det är inte minst rörigt, väldigt rörigt och det är många gånger lite svårt att knyta samman allt som händer och faktiskt inse vad som händer.

Den största anledningen till att det blir såhär är för att Volition vill ge spelaren stora valmöjligheter och chansen att själv välja vilka uppdrag att göra härnäst. I Grand Theft Auto IV tyckte jag att det fungerade utmärkt, men här innehåller tyvärr inte allting en och samma röda tråd. Det enda som gäller är att ge sitt eget gäng högsta möjliga status. Detta genom att krossa alla de andra små klubbarna så gott det går.

Ungefär där hittar man även ett medelvärde för hur seriöst spelet är över huvudtaget. För finns det något som verkligen skiljer Grand Theft Auto IV och Saints Row 2 åt så är det allvaret. Storyn kort sagt. Samtidigt som man i Grand Theft Auto IV får se en känslomässigt ärrad Niko Bellic sakta brytas ner i kriminalitetens smuts så handlar Saints Row 2 mestadels om att klä en muskelpumpad machoman i fåniga tantklänningar och röja runt i staden med en missil i högsta hugg.

En sak som dock ligger de två ganska nära är grafiken. Många tyckte att grand Theft Auto var översnyggt och så nära realistiskt som man kan komma idag, okej, kanske inte, men nästan. Jag har dock en helt annan uppfattning. Jag tyckte att karaktärerna kändes rätt så stela, inte minst i mellansekvenserna där Rockstar borde har brassat på med allt vad de kan tänkas ha för att verkligen maxa helhetsintrycket. Det var ganska så exakt samma grafikkvalité i mellansekvenserna som det var i själva spelet. Utan riktigt intressanta detaljer och så. Samma sak gäller för Saints Row 2. Även om grafiken är märkbart uslare här så har de ändå, tråkigt nog, valt att inte lägga ner sig allt för mycket i mellansekvenserna vad gäller det grafiska. Det känns rätt så trist egentligen.

Spelen är även väldigt lika vad gäller texturen. Främst då på spelens karaktärer. Den ser helt enkelt inte riktig ut. Inte alls. Inte för fem öre. Det syns väldigt tydligt att de har ritat ifrån grunden. I Saints Row 2 är det dock inte något som stör mig märkbart eftersom hela spelet i sig är så oseriöst att det får Jackass att se ut som små lurviga hamstrar. Man blir dock rätt så grundlurad till en början, just på grund av den något annorlunda texturen. På något sätt så får den spelet att se lite äldre ut till en början. Innan man vant sig det vill säga. Rent designmässigt skulle jag inte heller vilja utnämna Saints Row 2 till någon direkt pärla. Stilwater känns rätt så tråkig och inte alls lika intressant som Liberty City. Ljussättningen är inte lika klockren och detsamma gäller väderleken.

Trots allt så erbjuder ändå Stilwater mer att göra. Det finns helt enkelt lite mer att roa sig med än vad som finns i GTA IV. Visst, jag skulle kunna ränna runt Liberty City med ett racketgevär över axeln i jakt på några duvor, men allvarligt talat så står den aktiviteten inte speciellt högt när man annars kan fara runt och spruta bajs på folks hus.

Vad gäller musiken i Saints Row 2 så är det knappast man har någon brist utav. Du kan till att börja med lyssna på någon utav alla de radiostationer som finns att tillgå. Tycker man dock att slumpartade trudelutter blir rätt så tråkigt i längden så är det bara att svänga förbi närmaste musikaffär och där bestämma själv vilka låtar man vill höra. Fast tillskillnad från Grand Theft Auto IV så har de inte valt musik utifrån vad som passar bäst, utan snarare efter vilken musik som folk känner igen.

Även om jag kan tycka att det känns lite trist så är det svårt att inte älska känslan av att bränna fram i full hastighet längs motorvägen med "Final Countdown - Europe" på full volym.
Är det något annat värt att nämna kring själva ljud-delen så skulle väl det vara rösterna. Volition är verkligen inte dumma. De vet på vilka sätt man ska tjäna pengar, varav ett är då man hyr in kändisar att göra diverse röster genom hela spelet. Daniel Dae Kim (Lost), Jaime Pressly (My Name is Earl), Neil Patrick Harris (Starship Troopers) och Eliza Dushku (Wrong Turn) är några av alla de röster du kommer stöta på.

Något som dock är ett rent våldsbrott mot oss svenskar är den svenska översättningen utav spelet. Tragiskt nog så har de uppenbarligen satt in ett enkelt översättningsprogram och inte kollat efter speciellt noga vad som egentligen står. Den mesta kända är väl "Du blev rökt" (på engelska "You got smoked"). Visst, man kan väl uttrycka sig så på svenska, men det känns föga troligt att en äkta såkallad gangsta' skulle få för sig att använda det ordvalet. "Vem varre som kasta!? Sej då fö' fan, annars e du rökt!"

Den riktiga stöten som jag ser det vad gäller kändisar sattes dock in när det utannonserades att porrstjärnan, Tera Patrick. Med stor sannolikhet så var det många som förhandsbokade spelet redan då. Fast tjii fick de eftersom hon inte alls medverkar på samma sätt som många kanske trott. Faktum är att hon inte medverkar alls. Det ryktas dock en del om att det ska släppas någon form av nedladdningsbart material där då hon ska ingå.

Det blir en hel del jämförelser med Niko Bellic och hans kompisar, men det är trots allt oundvikligt. Spelen påminner starkt om varandra på så gott som alla punkter. En generell skillnad som man dock kan se är på vilken nivå det hela ligger rent seriöst sett. För där Grand Theft Auto IV känns djupt, begrundande och mästerligt så bjussar Saints Row 2 på röjartag i äkta kiss- och bajshumor. Saints Row 2 saknar allt vad mästerliga scener och dräpande dialoger heter. Här är det verkligen inte storyn som räknas utan snarare vad som kommer därefter.

Spelar man Grand Theft Auto IV för dess makalösa story så ser man snarare online-läget och diverse sido-uppdrag som bonusar. I Saints Row 2 känns snarare storyn som en bonus. Den enas bröd, den andres död som det heter. Exempelvis så var man i GTA IV helt låst vid Niko Bellic och kunde endast förändra hans klädstil en aning. Vilket är låångt ifrån vad som är möjligt här. När som helst under spelet gång kan du svänga förbi en utav stadens alla plastkirurger och ändra allt från nästippen till hårfrisyren. Eller varför inte totalrenovera sig och bli transvestit? Man kan dessutom skaffa precis vilka kläder man vill, vilket innebär att den som vill kan klä sin två meter stora (och breda) kopia av "The Rock" i korta små kjolar och tajta linnen.

Valmöjligheterna i Saints Row 2 är bra många fler än i GTA IV, något som ibland är väldigt uppskattat och ibland... lite mindre uppskattat. Det känns stundtals som att Volition har svårt med att knyta ihop det hela till ett enda spel. Valmöjligheterna gör det mesta ganska så rörigt och stundtals inte alls sammanhängande.

Samma sak gäller fordonen, här finns allt ifrån gokarts och eu-mopeder till motorbåtar och enorma flygplan. En sak som jag är tacksam för vad gäller just det är den något snällare polis som smyger omkring i Stilwater. I Liberty City får man inte ens ramma någon på trottoaren i 240 utan att ha 30 potatisgrisar efter sig. Här kan du dock utföra lite fler våghalsade färder.

Väl inne på fordonen så ska det sägas att bilfysiken i spelet är något utav det sämsta jag varit med om på mycket länge. Om Grand Theft Auto IV använde sig av en någorlunda ny teknik där bilen krängde lite mer i kurvorna och därmed krävde sina träningspass utav spelaren för att inte bli totalsågat så har Volition valt att gå tio år tillbaka i tiden. Här använder man sig av den gamla klassiska glasspinne-fysiken. Fordonen i spelet är stela som cementblock och rör sig lika smidigt som ångvältar. Mycket tråkigt då bilåkandet trots allt är en ganska stor del av ett sånt här spel.

Online-stödet är helt klart den punkt där Saints Row 2 dänger GTA IV mest. Till att börja med så finns det ett väl utarbetat samarbetsläge där man snabbt och enkelt kan hoppa över till sin kompis egna Stilwater och hjälpa denne med uppdrag, eller kanske gå lös på en lastbil vid motorvägen med varsitt maskingevär. Man kan även dela upp sig och utforska Stilwater helt på egna ben, för att sedan mötas någonstans helt plötsligt.

Självklart slutar det inte där utan man kan även delta i de gamla hederliga dödsmatcherna och ansluta till max 12 andra spelare. Det som Volition lagt mest energi på är dock ett spelläge kallat "Strong arm" där man delas upp i olika gäng som sedan ska erövra olika områden utav Stilwater. Det gäng med flest områden vinner. Något som även finns inarbetat i själva enspelarläget där spelet gäng kan försöka erövra dina områden emellanåt. En sak som konstant bryter från själva storyn, men som ändå känns ganska så naturligt.

Allt detta kan låta underbart. Frihet. Gör precis vad du vill. Visst, det kan vara grymt roligt att bara röja runt, men när det kommer till kritan så kan jag ändå ärligt säga att jag har minst lika kul i Grand Theft Auto IV som i Saints Row 2, faktum är att Liberty City känns klart mer lockande än Stilwater. Visst, Saints Row 2 må hålla länge på kort sikt, men min gissning är trots allt att det är Grand Theft Auto IV som det kommer att pratas om några år framöver. Alltså, Saints Row 2 håller ett tag eftersom det finns så mycket att göra även efter avklarad story, men Grand Theft Auto IV håller ändå längre i det långa loppet.
Stilwater fungerar utmärkt då jag vill röja runt med några kompisar, annars är det Liberty City som gäller.

Saints Row 2 har kanske inte den där underbara grafiken, den makalösa storyn eller de dräpande dialogerna. Men man kan ha sjukt kul i Stilwater ändå.

Teaser

Sammanfattning

+
100 % Galet

-
0 % Seriöst

Betyg 7/10

[Testad version: PlayStation 3]