Prince of Persia

Ubisofts spel om parkourgudar från mellanöstern har alltid fascinerat mig. Spelen har dock nuförtiden stagnerat i utvecklingen. Rejält. Även om de nu är tekniska mästerverk så är spelbarheten föråldrad. Min relation till den persiska prinsen började när serien sparkades igång på playstation 2. Min fascination för tidsmanipulering och parkour blandades i en salig röra av halsbrytande akrobatik. Faktumet att man kunde springa på väggar gjorde mig knäsvag. Jag var fast.

Idag har mitt intresse svalnat. Trots det känner jag ett otroligt sug när ubisoft lanserar en mix av parkour och någonting annat. Deras idéer är otroligt coola, men deras slutprodukter lyckas aldrig riktigt lyckas leva upp till mina förväntningar. I och med Assassin's Creed hade de pushat coolhetsfaktorn till skyarna men själva spelet var inte så kul att spela. Det är liknande känslor jag får när jag spelar det nya Prince of Persia.

Man intar rollen som en världsvan äventyrare som snubblar in i ett legendernas rike. Där träffar man en prinsessa på flykt som kommer att ackompanjera en resten av spelet. Och då menar jag hela tiden. Även om hon hela tiden är med är hon aldrig i vägen. Hon fungerar som en förlängning av prinsen som finns där när man behöver henne men håller sig i bakgrunden i övrigt. Inget slag för jämlikheten kanske, men det vägs upp av att det faktiskt är hon som är viktig och utvald av Ormazd och dylikt.

Handlingen är väl sådär lite smått intressant och baserad på riktig persisk mytologi. Den onda mörkerguden Ahriman är påväg att bryta sig loss från sina bojor och det är ditt jobb att i ljusguden Ormazds namn hjälpa prinsessan att hålla honom kvar där. Det gör du genom att ta henne till så kallade "fertile grounds", där hon kan hela en del av landet. Det är en enkel tes: Helat land=fjättrad Arhiman. Ett plus är att mycket av dialogen är frivillig, så för den som vill veta mer är det bara att fråga på och för den som inte bryr sig är det bara att hålla käft och springa vidare.

Precis som i Mirror's Edge tar man sig runt genom att springa på väggar och svinga sig i flaggstänger och med annan mumsig akrobatik. Andra samband är vacker grafik, även om grafiken i Mirror's Edge är vacker för att den är så steril och storslaget avskalad medan grafiken i Prince of Persia är vacker för att den är sprakar av liv. Det finns dock en hel del skillnader. Där Mirror's Edge förblir innovativt och spännande är Prince of Persia efter ett tag ointressant. Akrobatiken är underbar men den blir aldrig givande. De vackra animationerna tillsammans med den underbara celshadedade grafiken gör prinsens rörelser trevliga att se på, men mer än så blir det aldrig riktigt. Det finns inget riktigt djup i spelbarheten, den består egentligen bara av upprepade simpla knapptryckningar. Även om det är ett skönt flyt man kommer in i känner man sig aldrig lika närvarande som i Mirror's Edge. Den där känslan av att man verkligen springer snabbare än vinden infinner sig aldrig.

Den simpla kontrollen i samband med att man inte kan dö gör spelet för enkelt. Missa en knapptryckning och hamna några steg bakåt. Upprepning på upprepning. Det gör att känslan av utmaning aldrig blir närvarande och drivkraften att spela vidare försvagas.

När man kommer vidare i spelet får man nya krafter. Dessa är tyvärr även de väldigt ointressanta. Det är kraftplattor på väggar som aktiveras och när man når dem utför man en oftast automatiserad manöver. Jag hade gärna sett mer interaktion i dessa och gärna någonting mer jordnära än en platta som skickar en flygandes över rummet (kanske någonting enkelt som att kunna springa längre på väggar). Slagsmålen utvecklas även dem, även om jag tycker att de aldrig riktigt lyfter. De blir enformiga efter ett tag.

Grafiken är dock ett kapitel för sig. Jag har alltid gillat celshading och det här tar faktiskt priset som det snyggaste celshadeade spelet hittills. Trots den tecknade stilen lyckades utvecklarna klämma in extremt mycket detaljer samtidigt som miljöerna är vidsträckta och underbara. Prisa utvecklarna alltså. Tillsammans med den persiska musiken bildas en tät och supermysig atmosfär som man trivs i.

Sammanfattningsvis är det ett läckert spel som underhåller en kort stund. De vackra miljöerna får en att tappa andan samtidigt som fingertopparna tråkas ut av den upprepade och enkla akrobatiken. Det är inte ovärt, men just nu vimlar spelvärden av mer prisvärda spel.

Minus:

* Enformigt
* Lätt
* Inget spelmässigt djup

Totalbetyg:
6

Spelglädje uppnådd genom: Atmosfär

Petittesser:

* Svärdet genom benet. Buggen man har levt med sedan barnsben. Varför har inte en enda utvecklare lyckats radera den här lilla flugan till bugg ännu?
* Prinsen är så... töntig. Med en machoattityd levererar han puckade oneliners på löpande band och spänner sin traditionsenliga och stenhårda tvättbräda.
* Corruption-sylt. Visst jag förstår och till och med gillar tanken på att corruption-havet verkligen griper efter en, men flaxande corruption-gelé? Nej tack.