Fallout 3

Jag känner igen rösten. Jag känner igen öppningsfrasen. "War. War never changes". Ron Pearlmans stämma är en stämma som sitter fastsvetsad i hjärnan på mig. Det låter så himla perfekt. Man känner sig hemma, men samtidigt utlämnad på något sätt. Nu kanske det låter lite dramatiskt att jag får dessa känslor av en röst, men jag har spelat Fallout förut, och det är precis så man känner sig. Det är en blandning av trivsamhet och ohygglig ensamhet. Världen är en stor och farlig plats, och man är helt själv.

I stort sett allt känner jag igen mig i. Storyn doftar Fallout två mil norr härifrån, medan alla fiender och personer är en blandning av Black Isle's gamla gubbar (i spelet) och Bethesda's människor ifrån Elder Scrolls serien. Man kan säga att spelet är ett Fallout spel utklätt i Oblivion-dräkt. Det är faktiskt så det är. Men om man ska ta och jämföra spelen i sig så kan man ta och gå härifrån, för mer än grafiskt och spelmekaniskt sätt är det inte som Oblivion alls. Kunde man hacka datorer i Oblivion? Nej. Kunde man bli utsatt för radioaktivitet i Oblivion? Nej. Kunde man såga av huvudet på någon (bokstavligt talat) i Oblivion? Nej. Just det. Gå hem och lägg dig om du säger att det är för mycket Oblivion. Alla vi glada Fallout fans gillar det (jag hoppas det i alla fall, jag pratar ju inte för allihopa, men för mig åtminstone).

Okej, nu ska vi ta att prata lite grann om storyn i spelet. Det startar med att man föds, sen får man följa med på höjdpunkterna i sitt ungdomliga liv (såsom sitt tioårs-kalas, 16-års prov etc.). När man sedan är nitton bast så är helt plötsligt farsan borta. Självklart kan man inte bara sitta kvar och stirra in i en metallvägg, utan man måste ju leta efter honom. Vad trodde du? Alla i det så kallade valvet man bor i blir inte lika till sig om tanken att just du ska dra därifrån. Men men, längre in i spelet får man reda på varför pappa lämnade dig helt själv, och man ska då givetvis få slutföra hans mål. Mer än så tänker jag inte säga, jag vill ju inte förstöra det roliga.

Grafiskt sett så är Fallout 3 väldigt fint. Inte i klass med Uncharted eller MGS4, men i daglig standard eller bättre må jag då säga. Ljudet är fantastiskt med några licenserade pärlor ifrån 40- och 50-tal, bland annat The Ink Spots bitterljuva "I Don't Want to Set the World on Fire". Jag utmanar dig att inte sjunga med tionde gången du hör "Butcher Pete" med Roy Brown. Den är så gudomligt svängig att det inte är sant.

Det enda som egentligen återstår nu är att säga att du måste äga detta spel, oberoende vilken konsol du äger. Det är hur fantastiskt som bara den! Spring och skaffa!

Grafik: 9
Ljud: 10
Spelbarhet: 10
Hållbarhet: 10