Svenska
MEDLEMSRECENSION

Left 4 Dead

I gryningen nådde vi fram till den övergivna gården. Det var där vi fick veta att armén fortfarande letar efter överlevande. Med hjälp av en gammal radio kunde vi skicka ett nödrop och vi fick besked att hjälp var på väg. Håll ut, sa de...

Jag kommer att dö.

Vi har trängt ihop oss på övervåningen sen de ständiga strömmarna av angrepp från de smittade tvingat oss uppför trappan. Husets enda trappa avgränsar antalet blodtörstiga vettvillingar och gör det lättare för oss att hinna skjuta av dem. Men min uppmärksamhet är inte riktad till nedervåningen, det är Bill och Francis uppgift, nej jag står med ryggen mot dem och stirrar in i ett mörkt rum när de förspikade fönstrena rämnar och de första inkräktarna väller in under skräckinjagande tjut. Vad Zoey gör vet jag inte, men när ljudet av krossat glas besvaras med det snabba smattrandet från ett maskingevär någon annanstans från övervåningen kan jag gissa.

Jag skjuter. Gång på gång faller en smittad. Jag är noga med att varje skott träffar. Mina hagelskurar skickar kropparna bakåt, sliter sönder deras beståndsdelar och i det lilla dunkla rummet skvätter blodet på väggar, golv och tak. Så tar ammunitionen i hagelgeväret slut men de fortsätter att komma, fler och fler.

De är snabbt över mig och jag hinner inte ladda om. Istället slår jag tillbaka dem med gevärskolven, men de är för många. Hjälplöst håller jag upp mitt vapen framför mig, medan jag blir både klöst och biten. Då kommer en räddande kulsvärm från Zoeys automatvapen och ett antal smittade faller omkull. Hon måste ha sett att jag låg illa till. Det ger mig tid att i alla fall få in tre patroner i omlopp och jag skjuter av dem omedelbart.

BOOM-Ka-ka-BOOM-Ka-ka-BOOM.

Men någonting lösgör sig från de andra och slungar sig med all sin kraft mot mig i mörkret. Jag träffas i bröstkorgen och kastas till marken där jag naglas fast mot golvplanken. Någonting håller mig fast. Någonting med klor och som river och sliter och världen färgas röd. Blodröd.

Jag kommer att dö.

Någonstans hör jag hur Zoey skriker. "Hunter!" Med all sin kraft tvingar hon rovdjuret av mig och avslutar det med några välriktade skott. Hon hjälper mig upp på benen och ser över mina sår. En tjänst som vi båda hunnit återgällda varandra säkerligen både en och två gånger under vår tid tillsammans. Jag tackar henne.

Håll ut, sa de. De kommer. De är på väg. De är här. När ljudet av det dieseldrivna armerade transportfordonet når oss rusar allesammans nerför trappan och ut ur huset. Räddningen är äntligen kommen! Vi springer över gårdsplan där vår transport parkerat och ropar att vi ska skynda oss när en kör blodisande skrik reser sig mot skyn och en hord av smittade tar upp jakten. De rör sig som en när de stormar fram bakom oss.

Vi springer för allt vad vi är värda, men vi är skadade och utmattade. Jag hör hur de närmar sig, deras snabba fotsteg låter tillsammans som en rasande flod bakom mig.

Jag kommer att dö.

Det är Zoey som vänder sig om. Hon lyfter sitt maskingevär och skjuter. Hon fäller kanske två eller tre innan de kastar sig över henne. De är många, så många att de helt skymmer min kamrat när de omringar henne. De biter, sparkar och slår. Inne från den enorma mänskliga högen hör vi automatelden när Zoey försvarar sig. Jag stannar upp en kort sekund och jag ser Bill och Francis göra samma sak. Utan ett ord tar vi samma gemensamma beslut...

Vi fortsätter tillsammans mot transporten som väntar på oss. När vi är i skydd stängs den tjocka plåtdörren och vi lämnar gården bakom oss. Och så tystnar Zoeys bössa...

Jag kommer att överleva.


Det är svårt att ge en rättvis bild av Left 4 dead. I grunden handlar det om ett onlinespel tillsammans med tre andra där man spelar en av fyra överlevare i en zombiekatastrof. Ni har säkert redan läst om hur spelet "regisserar" de olika levlarna och att en spelgenomgång inte är den andra lik. Det finns fyra olika kampanjer som i sin tur är uppdelad i fem kapitel och tar i runda slängar 90 min att spela sig igenom från början till slut med en slumpmässigt ihopsatt grupp från nätet.

När Left 4 dead är som bäst handlar det om en gemensamt delad upplevelse där alla sitter med hjärtat i halsgropen och det är därför som jag återger ett av mina bästa ögonblick i spelet som prosa. När förutsättningarna är de rätta så är Valves zombiesplatter en av de bästa spelupplevelser som jag fått ta del av. Det finns inget bättre än att delta med fyra kompisar och med svårighetsgraden uppskruvad på max. När skräcken smyger sig på och den lilla gruppen spelare sakta tar sig fram genom kloaksystemet och den siste av dem går baklänges för att täcka bakåt, då har man rätt förutsättningar.

Dessvärre finns det alldeles för många solospelare online, som vill leda grupper utan att kommunicera och som allt för ofta springer iväg för att möta sin egen död. Det ska sägas att i Left 4 dead måste man hålla ihop och utforma gemensamma strategier. Det är också då som den rätta stämningen infinner sig och det känns precis som man klivit in i en film som 28 dagar senare.

Tummen upp!

Medlemsrecensioner21
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10