Dead Rising

I George A. Romeros Dawn of the Dead stängs ett gäng mer eller mindre panikslagna människor in i ett shoppingcenter tillsammans levande döda. Capcom gör om samma sak i interaktiv form.
Levande döda
Jag har precis överlevt tre dygn av terror. Sett människor slaktas. Tagit kort på dem. Levt ett digitalt liv i Capcoms karbonkopia av Dawn of the Dead. Det har varit blandade känslor.

Det börjar någonstans i lufrummet ovanför en sömning amerikansk småstad. Journalisten Frank får nos om något stort och anlitar en helikopter för att stilla sin nyfikenhet. Några minuter senare är hans värld fylld av skrik och panik, i ett isolerat shoppingcenter där levande döda har brutit sig in.

When there's no more room in hell the dead will walk the earth
Överlevande tar sig till ett skyddsrum och barrikerar sig med mat. Genom ventilationen hörs dödsångest. Det finns människor där ute som måste räddas så Frank kastar sig därför ut, med kameran i ena handen och med ett basebollträ i den andra.

Det första han möts av är oorganiserad kaos när ett tresiffrigt antal hjärndöda fyller shoppingcentrets östra hall. Nu är han bara en polygonfigur, men jag tror ändå att han någonstans i sin virtuella hjärna ägnar en tanke åt den imponerande syn som spelas upp framför ögonen. Det ser ut som en myrstack på våren, en sådan där utan dålig skärmuppdatering. Trolleri skulle någon kalla det. Frank är hård och tar istället upp ett katanasvärd och klyver närmaste odöd på mitten. Blodet sprutar och Frank fortsätter. Hugger sig fram till en lekaksaffär för att klä ut sig till Mega Man. Skjuter tennisbollar ur armkanonen. Stunden senare korsar han en park samtidigt som han slaktar kroppar med en gräsklippare. Mångfald.

When there's no more room to save the dead will walk the earth
Där någonstans står Dead Rising på topp. Frank leker dödsmaskin och det är svårt att inte bli imponerad av antal sätt att avrätta ondskan. Sedan börjar spelet, huvudstoryn ska tas hand om och bristerna blir stora hål i glädjen. Den värsta missen märks väldigt snabbt. Sparsystemet. Det går nämligen bara att spara på ytterst begränsade platser vilket naturligtvis leder till enorm frustration.

Vidare har man tre dagar på sig att klara spelet (vilket i realtid motsvarar cirka 10 timmar) och på den tiden ska alla stora huvuduppdrag avklaras. En fin tanke i teorin. I praktiken finns det enbart en sparfil att tillgå och i kombinationen med nämnda tidspress leder det till att minsta misstag som drar ut på tiden kan bli förödande. Till den grad att ofrivilliga omspelningar från början inte direkt är ovanliga. Det slutar inte där. Bristfällig AI, långa trasportsträckor och obalanserade bosstrider smutsar ner ytterligare. Och enformigheten i stridsmomentet får de till början så graciösa striderna att bli monotona avbrott. Till slut springer man slalom mellan fienderna.

Med alla dessa klagomål låter det kanske lite väl negativt. Faktum är dock att Dead Rising i grunden är ett underhållande spel med en skön stämning och originellt upplägg. Det finns en stor portion humor under allt blod och huvudstoryn är både intressant och oväntad. Och man bryr sig, både om sina medmänniskors öde och om Franks uppdrag. Det är det få spel som kan skryta med.

Sammanfattning
Det är därför synd att sådana petitesser ska bli till en stor avgrund. Det hade varit enkla saker att ta itu med om Capcom hade fått ett halvår till på sig. Då hade Dead Rising kunnat bli världens bästa spel. Nu är det mer av en parantes som i sina bästa stunder är en charmig flört med George A. Romero men i sina sämsta stunder enbart leder till försämrad sinnesstämning.