Motorstorm: Pacific Rift

Motorstorm, ett av spelen jag var mest sugen på detta år. Precis som när jag köpte Spyro: Dawn of the Dragon kunde jag läsa hur Gamereactor gav spelet ett mycket lägre betyg än jag hoppats på, jag menar, de gav första Motorstorm 8/10 och nu finns dubbelt så många banor, split-screen OCH man kör runt på, vad jag tycker är, de härligaste miljöerna på moder jord.

Det finns en sak som alla drar upp med spelet, grafiken. Visst, det är nästan exakt likadant som ettan i vad gäller fordon, men jag tycker inte att man kan mäta miljöerna på samma sätt. Ettan var sand, sand och åter sand, plus lite jord och sten här och där. I detta nya spel ingår något som kallas färger (med undantag för vissa banor under temat "luft"), vart jag än tittar är det skogens grönska, lavans hetta eller vattnets skimmer som jag ser, detta är ett vackert spel, och det är miljöerna som gör det.

Racen är nu uppdelade i fyra kategorier, eld, luft, vatten och jord och det gäller att komma topp tre för att få fler poäng och låsa upp nya utmaningar. Med tiden trappas svårighetsgraden upp och trots att jag känner skickligheten flöda genom mina fingrar får jag spö när jag går vidare till nästa utmaning. Jag tar mig några turer i quick-play, letar smidiga vägar, går tillbaka till utmaningen och vips står jag som segrare. Varför? Jo, av den enkla anledningen att banorna ständigt ger mig val att göra i form av vägar och tar jag fel väg för mitt fordon kan det ge förödande konsekvenser. Detta är dock på gott och ont. Dels vill man gärna kära runt varje bana några gånger för att kolla runt och hitta alternativa vägar, men för de som bara vill köra och ha trevligt känns det dumt att de ska behöva spela genom banan några gånger innan de förstår hur de ska köra.
Konsekvenserna är dock inte alltör massiva och spelar man online utmärker sig ofta de bättre genom att ta de bättre vägarna, vilket oftast leder till vinst för de erfarna.

Den nya split-screen delen är ett mycket välkommet tillskott till serien. Det är ofantligt kul att spela genom banorna med vänner en sen kväll och se hur alla skriker och svär åt varandra för att de mosas och prejas. Det avslutas dock fredligt och utan några brutna ben.

Det finns tre olika racevarianteri Motor Storm: Pacific Rift. Dels har vi den vanliga och ordinära racestilen vilket är att försten till mållinjen vinner, end of story. Sen finns också utslagning (siste man åker ut var tionde sekund) och ensamrace mellan punkt A till punkt B till punkt C till punkt D (ni fattar). Jag tycker att det känns lite som att ha med det bara för att ha med det. Det är helt klart inte de mest komplicerade racestilarna sett i spelvärlden och känns mest som ett sätt att få in lite mer variation. Jag tycker dock inte att det behövs, man behöver bara försten till mållinjen, det räcker. Jag antar att vissa gillar möjligheten att ha någorlunda valmöjlighet till hur man kör, men i mitt fall känns det bara onödigt. Trots detta är det inget som skadar, tillägg kan behövas om "försten i mål" blir alltför tråkigt.
Jag bör dock tillägga att den sista stilen, punkt A till punkt B, kräver att man verkligen kan banan man kör på. Man lär få starta om otaliga gånger innan man lyckas komma i mål med en tid som räcker för "medalj". Detta eftersom avståndet mellan punkterna kan handla om 20 meter till 100 och åker du i 300 blås med tre alternativa vägar kan det vara svårt att reagera på vilket håll man ska åka till eller vart helt enkelt. Ibland hinner man inte ens se nästa punkt innan den är förbi.

Banorna delas, som skrivet tidigare upp i fyra olika element, och skillnaderna kan vara massiva. Under temat eld hittar lavaindränkta banor med flammande eldar samt banor helt förstörda av lava och andra läskigheter. T.ex. har vi "Paradise Beach", en bana som nu är sotig och livlös men man känner verkligen hur det skulle ha varit innan platsen förstödes. Trasiga Parisehjul och svarta stränder förstärker verkligen känslan av att detta är en plats "gud lämnat".

Under temat jord hittar vi leriga banor med stränder, forsande vatten och en härlig, men ganska tunn, djungel. Många härliga hopp och sladdriga passager gör detta snabbt till ett favorittema.

Temat vatten är aningen likt jord, men allt är större, tätare och extremare. Istället för små fjuttiga forsar har du massiva vattenfloder, djungeln är tät och oförlåtande (speciellt för mopeder) och sladdrigt är bara förnamnet. Kör du en av de mindre fordonen här bör du se upp, åk fel och du kan hamna i djupt vatten där du sakta får se din karaktär drunka till döds. Sekunderna senare kommer han dock till liv igen, redo att kriga om förstaplatsen.

Det sista, men inte minsta, temat är luft. Här sker ofta racen på stenigt underlag med mycket hopp, mycket backar och en hel del kullar. Det känns som första motorstorm, extremt, farligt och man använder sig av i princip en färg, från start till mål. Jag brukade köra mest sådana banor med kompisarna eftersom att vägvalet inte har lika stor betydelse som i de andra banorna men också eftersom loppet aldrig är avgjort. Jag kan ligga i ledningen, blinka och sedan se min moped krasha in i en sten och flyga all världens väg. Ett ögonblick senare ser jag lite grinande kompisen brumma förbi i 300 blås och ta ledningen, gissa hur det känns!

Det sista jag vill ta upp är krasharna. Det var nog mycket detta som gjorde ettan till ett legendariskt spel och det är minst lika roligt att krasha i Pacific rift. Man ser hur gubben flyger runt, närmast likt en trasdocka och jag skrattar alltid hejdlöst när han slungas iväg över ett stup och faller ner i avgrunden. Aningen brutalt, men ack så roligt.
Det som är negativt med krasherna är att de upprepas med samma schema ganska vanligen. Det tar lite från stämningen att åka in i en sten en gång och sedan krasha i en kulle, med exakt samma krashfilm. Detta händer dock inte ofta, och är lätt att se över.

Slutklämmen på denna något för långa recension blir helt enkelt att säga att har du en PS3, köp detta spel. Strunta i vad Gamereactor säger, 6/10 är det inte värt... detta är något större, något bättre, det är Motor Storm! (lol ^^)