Project Zero

En övergiven herrgård full av mörka hemligheter och onda spöken, en rädd flicka och en magisk kamera. Project Zero är måttstocken för smygande skräck, stämningsfull design och frustrerande strider.

Miku Hinasakis bror gav sig av för att söka efter en känd mysterieförfattare som försvunnit, bara för att själv försvinna från världens ögon. Spåren efter brodern leder Miku djupt in i en mörk skog, till en förfallen herrgård. Snart inser hon att hon på att bli det senaste offret för en gammal förbannelse.

Project Zero är ett läskigt spel. Inte utan grund har det kallats det mest skrämmande spelet som gjorts. Spöken, förbannelser och gamla missgärningar som urskillingslöst drabbar de efterlevande är bekant från japanska filmer som Ringu, men gillar man europeiska spökberättelser i herrgårdsmiljö eller amerikanska filmer som första Evil Dead kommer man också att känna igen sig. Tecmo filar effektivt ner plågade-själar-som-går-igen genren till dess essentiella, mest effektfulla element.

Ensam i en mörk, oberäknelig, urjapansk byggnad, omgiven av onda spöken, är det lätt att hålla sig för skratt. Spänningen stillas bara som hastigast när man löser spelets enkla pussel för att öppna tidigare stängda dörrar.

Project Zeros gimmick är den magiska kameran: ditt enda vapen. För att besegra de moriska spökena måste du fota dem. När man lyfter kameran för att ta en bild byter spelet från tredje- till förstapersonsvy. Att få fast ett spöke i sökaren är inte det lättaste då de plågade själarna sveper in och ut ur verkligheten eller attackerar för att suga livskraften ur dig.
Kameran används även för att avslöja osynliga ledtrådar, på platser där spökkrafen är stark, eller fota mer vänligt sinnade själar som försöker hjälpa dig. Lyckade bilder ger poäng, som används till att uppdatera kamerans funktioner.

För att vara ett sex år gammalt PS2-spel är Project Zero otroligt snyggt. Miku är verkligen en oskyldig, rädd tonårsflicka och miljöerna är härligt slitna, dunkla och hotfulla. Det flimriga, drömlika grafiken känns inte åldrad, utan bidrar fullt ut till inlevelsen. Speciellt spökena ser grymt bra ut.

Ljudet är ännu bättre. Det finns ingen vanlig musik, utan det är orkestrerade stycken av missljud. Det lägger själva grunden till den obehagliga stämningen. Det gnisslar, visslar, väser, viner, mässar och grymtar. Bitvis är det så läskigt att det är svårt att sitta still i soffan. Glöm nattsömnen, säger jag bara.

Storyn är inte nyskapande, men levererar rätt element ur den digra spökhistorieskatten för att bygga upp stämningen. Project Zero vill oroa och skrämmas, och det lyckas det med. Det skräms aldrig för skrämmandes skull, utan allt har en del i den djupa bakgrundsberättelsen.

Gillar du att vandra omkring och hitta övergivna dagböcker, anteckningar, tidningsurklipp, fotografier och kassettband, som bit för bit för dig närmare ett gastkramande mysteriums lösning är Project Zero ett drömspel.
Man söker efter en försvunnen person som sökte efter en försvunnen person och hans båda medhjälpare, och katten på råttan och råttan på repet ända tillbaka till den mäktiga familj som en gång bodde i herrgården. Med tanke på att hela kedjan av försvunna personer har dokumenterat sitt dömda sökande blir det många nyanser av hopplöshet, galenskap och undergång.
Project Zero når gränsen för hur mycket upptäcka-bit-för-bit-av-det-förflutna-ur-olika-synvinklar berättande man klarar av, utan att det blir löjligt.

Även om man inte vågat spela det på ett par månader så gör det inte så mycket, tack vare den pedagogiska sammanfattningen av vad som hänt i spelet - med bilder på huvudpersonerna - som gör att man på bara en två-tre minuter uptodate med vad som händer.
Fler spel borde använda detta upplägg.

Så varför bara en sjua? Det luktar väl full pott?

Låt mig säga så här: kontrollen. Styrningen i Project Zero är bitvis slö och opålitlig. Att man blir så skrämd att man trycker på fel knapp är väl en sak, men ibland händer det lite vad som helst när man trycker rätt. Att jag halvvägs in bytte handkontroll för att jag trodde att det var där felet låg säger väl allt.

De fasta kameravinklarna - a la Resident Evil - gör sin del till den utsatta stämningen, men bidrar även till klassiska irritationsmoment. Ni kanske känner igen fenomenet när det första man gör sedan man traskat ner för en lång trappa är att vända sig om och gå upp för den igen?
Så länge man utforskar går det an, men riktigt kaos blir det under striderna.

I början av spelet fungerar striderna dåligt på ett bra sätt - trots allt är man en rädd flicka på farliga marker, så att man rör sig kantigt och fladdrigt ökar bara inlevelsen - men när man närmar sig slutet av spelet är det riktigt enerverande.
Varför rör man sig i som i sirap och varför styr man - stick i stäv med ungefär alla förstapersonsspel som någonsin gjorts - flickan med den högra spaken och ser sig omkring med den vänstra?
Då man rör sig med den västra spaken i tredjeperson blir det vid de svårare striderna rena snubbelkomedin när man snabbt byter till kameraläget och tillbaka igen.

Med jämna mellanrum händer det också att man får in fienden perfekt i sökaren, det lyser upp för en perfekt träff, man trycker av... och inget händer.
Hallå? Domarn? Det där var en träff. Varför blev det inget? Domarn? Vad är det som händer?
En sak är säker och det är att Ara Abrahamian inte borde spela det här spelet.

Att det inte finns japanska röster kommer förmodligen inte som någon överraskning, men även en icke-japanfantast måste tycka det är märkligt med ärkejapanska karaktärer i ärkejapanska miljöer med ärkejapanska namn som talar tråkigt inläst engelska. Utan ens lite smakfull Hollywoodsk brytning.
Men usel dubbning är också skrämmande, och spelet innehåller som tur var relativt lite tal.

Sammanfattningsvis är Project Zero ett spel med två ansikten. Presentation och inlevelse är en fullträff. Den första timmen är genuint skrämmande och spelet är läskigt hela vägen. Det tog mig två år att ens våga spela mig genom det första kapitlet; det är ett betyg om något.
Å andra sidan är kontrollen opålitlig och mot slutet blir striderna allt mindre skräckinjagande som och allt mer frustrerande.

Älskar man skräckspel måste man spela Project Zero. Men förvänta dig inte rättvisa; bara ond död och förbannelse.

Fördelar: överlägset skrämmande, obehaglig stämning, mycket bra grafik, underbart otäck ljudbild, klockren story, välfylld godispåse med bonusar när man klarat spelet, roligt att fotografera saker, lagom längd

Fördelar/nackdelar: väldigt enkla pussel, det är stor risk att du inte kommer våga spela det

Nackdelar: traskig kontroll, frustrerande strider, inga japanska röster, ruttna engelska röster