Mirror's Edge

Vad är egentligen Mirror's Edge för spel? Sedan pressuttalandet om DICE's nya spel i andra halvan av 2007 har vi praktiskt taget proppats fulla av bilder, filmer, information och uttalanden. Och det var så sent som i Novermber i år (2008) som spelet äntligen träffade hyllorna. Men som sagt, vad är det för spel?

Mirror's Edge är spelet som bröt ett sedan länge standardiserat mönster.
Under många många år så har spelutvecklare lagt sitt krut på att leverera bra spel som i vissa fall ska framstå som revolutionerande i sin sak, men ändå hållit kvar några trådar som binder det till resten av marknadens spel.

Varför? Jag har inte den blekaste aning. Det enda jag vet är att DICE med sitt nya spel i mina ögon helt och hållet separerat sig från det vanliga mönstret. Jag har aldrig varit med om en sådan spelupplevelse som jag bjudits på av Faith. Och jag har tänkt att försöka förklara detta fenomen nedan.

Mirror's Edge utspelar sig en bit in i framtiden (dock okänt), där staten har tagit rollen att censurera, övervaka, kontrollera praktiskt taget allt. Man skulle kunna jämföra världen i Mirror's Edge med den som målas upp i filmen V för Vendetta, eller Equilibrium, där samhället nått en näst intill Totaliär prägel.

Staden som det hela utspelar sig i är något av det snyggaste jag någonsin har sett rent designmässigt. Gigantiska glas betäckta skyskrapor och interiörer som vilken professionell designer som helst skulle drägla över. Det är stilrent men innehåller även klass, kreativitet och stil.
Banorna är även ytterst väl upplagda och designade, med stora möjligheter för att utveckla sitt spelande eftersom man blir bättre och mer uppmärksam, då spelets linjära natur ändå bjuder på många möjligheter.

Man har alltså tagit den tillgängliga ytan i spelvärlden och handlagt den på ett sådant vis att man ändå känner en relativt stor frihet i den här underbart snygga staden.

Mirror's Edge bygger på grafikmotorn Unreal Engine 3, som många av oss vet är ruskigt snygg och har en tendens att framkalla okontrollerade flöden av saliv och små tårar i ögonen. Och av vad jag vet så är Mirror's Edge det första spelet där DICE använt en annan grafisk motor än deras egna.
Jag kan inte styrka tillräckligt över hur imponerad jag det fakto är av den grafiska biten i det här spelet.
Alla vet vi att spel brukar kunna sjunka lite i kvalitet då det släpps på fler format och inte är utvecklat bara för en konsol.

Men det här ser jag tydligt som ett undantag. Under hela min spelupplevelse lade jag inte märke till en enda spricka i grafiken eller animationerna. Antalet frames per second är lika stabilt som Mount Everest och den högupplösta staden får mina ögon att vattnas av det jag näst intill skulle vilja kalla perfektion.

För att raskt gå vidare till gameplay delen så måste jag tillägga att det var just det här som lämnade mig i något av ett apatisk tillstånd.

Hela skärmen är ned skalad till den mån att det enda som pryder skärmen är en liten prick, ditsatt för att motverka (spelsjukan) som spelet varit smått drabbat av då man rör sig så pass mycket.
Likt Call Of Duty serien så har man ingen riktig livsmätare. Istället så förändras synen och förlorar färg allt eftersom man förlorar hälsa, samt att pulsen dunkar som en trumma och andetagen blir tyngre och tyngre.

Man är även utrustad med en hel del andra detaljer som förstärker spelupplevelsen mot det positiva.
Likt många andra så är jag ingen person som var dagligen springer runt på hustak och hoppar på skyskrapor, men det är Faith. Och efter år av övning så har hon fått något som kallas "Runner vision" då möjliga vägar lyser upp i rött för att på ett snabbt sätt kunna identifiera möjliga vägar då man springer i 26km/h mot kanten på ett höghus.
Man har även lagt in ett litet element som jag smått blev förälskad i.
Faith ser på saker precis som man ser saker i verkligheten, hennes ögon ställer in skärpan mot dom objekten som hon tittar på, och sätter övriga saker i omgivningen ur fokus. Det är en liten grej, men ändå en urskön detalj värd att tänka på.

Rörelse animationerna till Faith's kropp då den samverkar med omgivningen är ytterst trovärdig. Det blir till slut en felfri symfoni av rörelser då man i höga hastigheter glider, hoppar, springer på väggar, klättrar och hänger på kanten av ett hustak eller i ett hiss schakt.
Även dom få närstriderna jag valde att utföra mot vissa soldater bjöd på ett väl genomtänkt stridssystem. Man har dock självklart inte glömt bort fienden, som likt Faith även rör sig och agerar trovärdigt efter situationen och miljön.

Varför jag just blev så ställd till det här spelet är för att det i grunden är uppbyggt så pass olikt andra spel i närliggande genrer. Man har en sådan kontakt med karaktärens kropp och rörlighet att man helt och hållet sugs in i spelvärlden, nästan till den mån att man blir lite skrajsen av sig.

Ljudet kan jag faktiskt erkänna var en ytterst positiv överraskning. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela, men spelets ljudarkiv bjuder på stor trovärdighet i både rörelserna, vapen, slagsmål och miljö. Det klingar ytterst vackert i öronen och är definitivt en positiv notis för alla oss som gillar skarpt och passande ljud.

Att Mirror's Edge ska vara sjukt svårt kan inte ha passerat någon obemärkt. Det var även en av dom största anledningarna till att allas vår klockrena Petter Hegevall ställt sig på tvären till Faiths saga.

Petter Hegevall: "Men medan konceptet, storyn, designen, musiken och atmosfären är briljant, är det frustrationen över att hela tiden känna sig otillräcklig, som utgör spelets största svaghet. Faith springer, missar hoppet, trillar ned och dör. Faith hoppar, tar tag i kanten, men missar med en millimeter - och trillar ned och dör. Jag har, utan överdrifter, dött över 300 gånger under mina sex timmar tillsammans med Faith och under ett par tillfällen var jag så arg, irriterad och frustrerad att jag flera gånger gett upp." http://www.gamereactor.se/recensioner/15853/Mirror%27s+Edge/

Jag respekterar självklart Petters åsikt om att Mirror's Edge ska vara sjukt svårt, men klandrar dock inte spelet för just det faktumet. Det kan säkert ha att göra med ifall det är någon skillnad emellan Playstation 3 och XBox 360 kontrollerna (jag spelade på PS3), dock har jag ingen aning ifall det är anledningen egentligen.

Ja, Mirror's Edge är svårt. Men bara svårt till den graden att man måste utvecklas tillsammans med spelet. Den bästa jämförelsen jag har lyckats komma på är att Faith går att jämföra med ett instrument. En fiol, en cello, eller något liknande. Det är sjukt svårt i början, men man måste lära känna henne, hur hon rör sig, vad man kan göra för rörelser osv.
Till slut har man utvecklats till den graden att man skapar en felfri symfoni av rörelser och handlingar. Och då mina vänner, blir Mirror's Edge till ett mästerverk. Otroligt snyggt, vackert och tufft.

Det här är ett spel man måste bemästra lika mycket som man upplever det. Och det är då man lyckats med detta som man kan verkligen kan avnjuta vad spelet har att erbjuda.
Jag säger självklart inte att just jag har lyckats med den prestationen. Jag är dock i full fart att spela mer och mer så att jag kan spela DICE's lir såsom det var meningen att det skulle spelas. Utmaningen är alltså redan antagen.

Storymässigt så erbjuder Mirror's Edge en helt godkänd historia. Spelets mellansekvenser består av animerade filmer som fått kritik för dess enkelhet då det är animerat i vad som bara kan ses som en snyggare flash film från Newgrounds.
Jag stör mig inte särskilt mycket på den här delen av spelet, då jag anser att det är väldigt väl utförda flash filmer som trots dess natur är snyggt och även erbjuder ett någorlunda nytt element för att berätta en historia. Det är inte prefekt, men inte heller dåligt.
Röstskådespelet håller ingen Oscar standard. Men även den är varken perfekt eller dålig. Jag har i liknande fall en tendens att tänka tillbaka till röstskådespelet till det nygamla spelet 99 nights, där skådespelet nästan fick mig att vilja sticka ut mina trumhinnor med rostiga spikar. Så i kontrast till sådana spel så har Mirror's Edge ett behagligt och helt klart fungerande skådespel.

Det sista jag hade tänkt nämna är spelets längd. Mirror's Edge har en kampanj som sträcker sig till runt 6 timmars speltid. Det här är självklart inget jättebra eftersom jag mer än gärna hade spenderat 10 gånger längre tid tillsammans med Faith. Men till skillnad från många andra spel så har jag efter att ha klarat ut det upplevt att jag fortfarande vill återvända. Jag vill höja svårhetsgraden ett snäpp, köra igenom igen och kanske prestera i ett lite snyggare och mer effektivt spelande än vad jag gjorde sist. Jag är långt ifrån klar. Än kan jag inte spela Bach's 11'e symfoni helt felfritt på den här fiolen. Därför är det inte över. Därför kommer det heller aldrig vara över föränn jag har hittat den där perfektionen man ständigt är på jakt efter i det här spelet.

Men för att inte glömma bonusen så bjuder Mirror's Edge på mycket mer än bara kampanjen. Det finns ett läge där man ska springa vissa banor så snabbt man bara kan för att nå en Internet baserad high-score. Underbart beroendeframkallande och roligt då det skalar ner många banor från kampanjen och låter en prova många olika rutter för att nå sitt mål. Det är varierande, krävande och minst sagt roligt.

Det här avslutar min första recension jag försökt att få någorlunda vettig. Jag är medveten om att jag lider svårt av ord-bajseri, men kan inte tänka mig att skala ner recensionen mer än så här. Det finns helt enkelt för mycket att ta i tanken när man pratar om Mirror's Edge. Jag skulle lätt kunna skriva mer om det här spelet. Och som några kanske har märkt har jag inte skrivit något om musiken, och det är just för att hålla recensionen lite kortare. Jag kommer skriva lite om soundtracket senare i något blogg-inlägg. Då även det har en hel del kött att ta på.

Grafik - 10
Spelbarhet - 10
Ljud - 9
Hållbarhet - 8

Totalt - Stark 9'a

Jag älskar varje minut jag spenderar med kontrollen i hand för att åter igen få styra årets grymmaste nykomling. Trots en del små brister så är Mirror's Edge i mina ögon en milstolpe, och jag kan inte annat än göra en honnör till DICE för ett helt underbart spel.