Fable II

Det otroligt efterlängtade spelet med ungefär 1000 förväntningar att fylla. Lyckas det att fylla alla?

Jag är nog inte den enda som längtade mig fördärvat efter det här spelet. Det såg så lovande ut, och bilderna och förhandssnacket lovade på ett sagofyllt äventyr med massa trevliga hemligheter att luska ut. Om man blev lite less på äventyrandet så kunde man istället tillbringa några timmar med att jävlas med befolkningen i städerna runt omkring i landet Albion. Det var åtminstone vad skaparen Peter Molyneux lovade oss.

Fast vi tar en sak i taget. För början på spelet känns väldigt sagoskimrande, och inbjuder på en klassisk historia om hämnd som har berättats förut, men man aldrig får nog av att höra. Så länge den berättas på ett bra och trovärdigt sett, så klart... Efter den mysiga och småtrevliga början som avslutas med ett plötsligt mord så förskjuts tiden ett antal år framöver tills man har nått vuxen ålder. Det är ju här själva spelet börjar, och det känns verkligen bra på alla sätt när man spelar det. Jag börjar med att försöka charma varenda medlem i hela Albion så fort jag har tagit mina första vuxna steg, fast tröttnar på det ett tag och vill istället se vad äventyret har att erbjuda mig.

Det är en bra variation på uppdragen i spelet och varje känns väldigt väl genomtänkt för att visa vilka konsekvenser det kommer ha senare i spelet. Du får göra flera tuffa beslut, och det kan hända att du ångrar ett eller två utav dem. Om man inte siktar på att vara genomond då, då känns besluten ganska självklara! Fast jag uppskattar det spelet erbjuder mig så här långt, och jag får slåss i grottor, skogar, berg och även i ett Colosseum. So far all good. Sen så ska du skeppas till The Shard. Här höjs storyn ytterligare ett snäpp då du får göra en massa jobbiga beslut och spelet tvingar dig att döda dina vänner och prisa dina fiender. Eller gå emot dem och bli gruvligt bestraffad.

Det tar hela tio år innan du får åka tillbaka till kära Albion igen och återträffa familjen, vänner och din hund. Hunden ja, som är nästan det bästa med spelet. Han följer med dig i ur och skur och en bättre vän i ett spel känns det som jag aldrig har haft innan. Jag prisar honom, lär honom tricks och ger honom ett namn. Dexter fick han heta, efter en grymt cool tv-karaktär som nog fler än jag känner till. Tillbaka hjälper han mig i fighter, han hittar skattkistor och han charmar damerna. Fast lite förvånad blev jag samtidigt när hunden sprang upp till mig, då han måste vara närmare 20 år efter jag har återvänt från the Shard. 20 år, och fortfarande springer runt som en valp! That some superdog, I must say!

Fast efter The Shard så går storyn neråt, och det känns faktiskt som att de har slut på idéer. Det finns inget nytt att upptäcka längre. Visst är det kul att se förändringarna som har hänt sedan man var där senast, och vilka konsekvenser de beslut du tog för tio år sedan faktiskt hade. Fast när man väl har upptäckt allt nytt, så finns det inte så mycket att göra. Alla de saker som du bjöds på, gifta sig, skaffa barn, ha oskyddat sex med en främling, jobba, köpa hus, allt det där hann man tröttna på innan man åkte till The Shard. Det enda som ändras i det är att man känner sig som ett pervo när man gifter sig med en ung fru så länge man själv är gråhårig och rynkig.

Äventyrandet hinner man bli redigt trött på till slut också, för det verkar bara vara två grejer man håller på med sen i resten av spelets gång. Det är att slåss och att hitta saker. Visst känns fightingen trevlig och jag gillar hur de zoomar in på de avgörande slagen, fast fienderna känns aldrig riktigt utmanande mot dig. Jag klarade mig igenom hela spelet utan att dö en enda gång. Enda gången som det var utmanande var i Colosseum som jag nämnde tidigare där de slängde tjugo fiender samtidigt på en, eller i slutet av spelet när man får slåss mot en hel uppsjö av fiender som vill krossa dig.

Detta hade vart trevligare om man inte hann tröttna på fightingupplägget också. Det är inte så bra att man vill spendera mer än halva tiden av spelet med att hålla på med det, för det ger dig ingen utmaning. Det är en knapp för varje sak: slåss, skjuta eller magi, och du har två val att göra. Trycka snabbt för en kombo eller hålla inne för ett kraftigare slag. Nu känns upplägget för att skjuta lite roligare än de andra två sakerna då man kan skjuta på olika delar av kroppen, fast i slutet av spelet är vapnet så kraftigt att det räcker med ett skott för att sänka fienden eller ett slag med svärdet för att döda honom. Utmaningen är lika med noll.

Fast hela spelet handlar som bekant om inte bara om att äventyra, utan om att umgås med människorna runt omkring i Albion, och göra deras vardag till en trevlig upplevelse eller en avskyvärd mardröm, valet är ditt. Här har det lagts en massa krut, och det känns som att det finns en massa beslut att göra och leka med. Detta är också tyvärr negativt då det ibland känns som att de har lagt lite för mycket tid på det här och då låtit äventyrandet få stå åt sidan istället.

Även att bli omtyckt kan vara en störig egenskap om du frågar mig. Man hinner tröttna rejält mycket på alla ringförfrågningar, alla förbannade autografer som ungjävlarna frågar efter en och den förbannade kommentaren "Wonder what he will do next?" som man får höra om och om och om och om igen. Mycket uppdämda känslor byggs upp, och det brukar sluta med att alla vuxna i byn får möta en tidig död på grund av att deras förbannade unge frågat efter en autograf en gång för mycket. Så även om detta känns trevligt de första timmarna så blir det mest bara störigt i slutet och det tar för mycket av själva storyn.

Även andra irriterande saker är att det känns som samlandet inte spelar det minsta roll i spelet. Alla silvernycklar som man hittar, alla demondörrar man lyckas knäcka och även alla gargoyles som slänger taskiga kommentarer efter dig som man skjuter i bitar, alla de skattkistor man får tack vare de här sakerna så har det inte varit en endaste gång som jag har fått något unikt. Alla gånger så har jag fått något som går att köpa i en affär. Detta gäller även vapen. Under mina timmar med spelet har jag inte lyckats hitta ett enda unikt vapen, utan varje vapen jag hittade kunde jag likaväl köpa i en vapenaffär. Så den känslan man gärna vill ha när man lyckas hitta något unikt som finns i de flesta RPG-spel är som totalt bortblåst här.

Sedan om sakerna är dyra i affären spelar heller ingen roll, då pengar antagligen är det minsta problemet du kommer att ha i spelet. Om du är tillräckligt ihärdig kan du skrapa ihop en hyfsad summa pengar som du kan köpa hus för och sedan kan du se pengarna rulla in praktiskt taget av sig själv. Jag tjänade runt 2000 var femte minut, så om jag inte hade råd med något behövde jag bara vänta en stund så hade jag plötsligt råd med det. Eller vänta på att utnyttja de många sänkta priser som butikerna alltid erbjuder tids nog. Om du väntar tillräckligt länge så kanske kommer det svärdet som kostade 20000 att finnas för en fjärdedel av sitt första pris. Som sagt, pengar blir aldrig ett problem.

Det är likadant med dina inventarier, då du kan springa runt med obegränsat med saker i fickorna. Listan blir väldigt lång efter ett tag, och om du letar efter ett speciellt dokument kan du snabbt tappa bort dig bland alla de 40 olika boksorterna som du går runt med av ingen nytta. Hjältens fickor måste vara djupare än Grand Canyon, för han springer även runt med hur mycket vapen, potions, mat och möbler han vill.

Grafiken känns ok, även om den inte är något att jubla över. Det snyggaste i spelet är skugg- och ljuseffekterna som är ytterst välgjorda och gör så att det vattnas i munnen. Fast karaktärerna i spelet är lite småtrist gjorda och så är även fienderna. Då bjuder miljöerna man springer runt i på mer liv och rörelse och det är en fröjd att springa igenom Albions olika miljöskiften och se att varje del känns väldigt genomarbetad. Ljudet är även det en trevlig upplevelse, men inte mer. Det inbjuder en sagostämning som man rycks med i, fast annars låter vapnen lite mesiga och magierna bjuder inte på en större ljudupplevelse de heller. Det som slår bäst är då gevären som ger ett gött pang i högtalarna när man fyrar av ett skott.

Allt som allt är detta en trevlig upplevelse som förlorar sig runt mitten av spelet efter att det har gått tio år i the Shard. Det är då som jag som spelare vill att storyn ska höjas i farten, fast den sänks istället till en mesig fistakt som slutar i ett av de sämsta sluten i ett spel i år. Så det bjuder upp på en genomgång som grymt ond en gång för att se vilka skillnader det kan bli, men annars tror jag inte att jag kommer att spela det så mycket mer än så. Jag förväntade mig en sagolik spelupplevelse, men blev serverad ett spel som hade sina trevliga stunder men för det mesta bjöd på småsega partier som blev nästan direkt intetsägande till slutet.

Betyg: 7/10

Grafik: 7/10
Spelbarhet: 8/10
Ljud: 7/10
Hållbarhet: 7/10

+ trevlig grafik med snyggt ljus- och skuggarbete
+ hunden är grym
+ finns en hel del att göra

- storyn blir ganska trist halvvägs in i spelet
- karaktärsdesignen är ganska daskig
- känns som att äventyrandet kommer i andra hand hela tiden