Project Gotham Racing 3

Uppföljaren till mitt absoluta favorit-racingspel alla tider är precis som sin föregångare en blandning av oslagbar körkänsla, underbara stadsmiljöer som är perfekta avbilder av sina verkliga förebilder och härlig musik.

Få spel har försatt mig i ett så härligt sinnestillstånd som Project Gotham Racing 2 till Xbox. Att röja förbi en bunt motståndare i vår kungliga huvudstad med en Enzo Ferarri till tonerna av Ra`s förträffliga rockmästerverk Rectifier eller The Senate Arcade`s On the Floor är för mig en oslagbar känsla. Därför var det väl ganska naturligt att jag hade rätt så höga förväntningar på PGR3 när det släpptes. Blev jag besviken? Inte en chans!

Men PGR3 är ändå inte riktigt så bra som det hade kunnat bli. Det är tyvärr ganska obalanserat bitvis. Det är ganska irriterande att det är omöjligt att vinna ett race med någon annan bil än Enzo Ferarri en bit in i spelet. Det licensierade soundtracket är inte i närheten av att vara lika rikt som i föregångaren och du kan inte längre välja vilka låtar du vill ha med på ett lika smidigt sätt som förut, och radiofunktionen som jag tyckte var riktigt trevlig är helt och hållet bortplockad. Några guldkorn finns förstås i låtlistan som t ex Beating Heart Baby av Head Automatica, en låt som verkligen förgyller min tillvaro i detta spel. Musik har alltid varit viktigt för mig när det gäller bilspel eftersom jag inte finner ljudet av vrålande motorer särskilt stimulerande.

På den allra viktigaste punkten övertygar PGR3 mer än de flesta bilspel, nämligen körkänslan. Tyngden i bilarna och den lagom känsliga styrningen gör varje åktur till en fröjd. Dina motståndare på körbanan beter sig oftast mer eller mindre logiskt, och saktar ner när du saktar ner vid de tillfällen då de ligger precis bakom dig. Motståndarna kan dock oftast luras med ganska enkla knep och det är lite för enkelt att pressa in dem i väggen när de är på väg att köra om dig.

En av de saker som gör PGR-serien speciell är förstås poängräkningen. Kudos kallas spelens valuta, och det är med dessa poäng du köper nya bilar och klättrar i rankinglistan. Du får poäng för snygga omkörningar, perfekta kurvor, slides och mycket mer. Spelet handlar i själva verket mer om att ta poäng än att komma först genom mållinjen, och detta ger det en riktigt skön arkadkänsla.

Kort om grafiken då. Vi börjar med en simpel ekvation: 1024x600+AAx0=jaggies upp över öronen. Spelet lider precis som Halo 3 av något jag brukar kalla tagginfluensa. Detta på grund av dess relativt låga upplösning och brist på anti-aliasing. Det är förstås beklagligt, men det hindrar inte PGR3 från att vara ett riktigt vackert spel i mina ögon. Miljöerna är så underbart välgjorda att jag nästan bara vill packa väskan och bege mig direkt till var och en av städerna som banorna är upplagda i, uppdateringsfrekvensen är stabil och ljus- och vädereffekter bländande vackra. För att sammanfatta det hela är detta ett spel man kan vill kunna ta semester i.

PGR3 är ett underbart spel. Det är arkadracing i sin bästa form och även om det inte riktigt når upp till sin föregångares briljans så är det spelglädje att förundras över.