Onimusha 3: Demon Siege

En Japansk samuraj i Paris.

I den 3:e delen av Capcoms Onimushaserie får vi upptakten serverad till oss via den snyggaste introfilmen någonsin (då spelet kom); gjord av den numera legendariske ROBOT. Samanosuke är tillbaka, efter att ha varit frånvarande i del två, och ska sätta den slutgiltiga käppen i demonkungen Nobunaga Odas hjul.
Tyvärr räcker det inte enbart med att besegra demonerna på 1500-talet i det feodala Japan den här gången. I nutida Frankrike har demoner översvämmat hela Paris och där är det polismannen Jaques, spelad av Jean Reno, som får axla bördan att bli demondräpare. Snart blir dock båda utsatta för en tidswarp och Samanosuke hamnar i Frankrike och Jaques i feodala Japan. Lyckligtvis träffar Jaques snart på skogsälvan Ako som har förmågan att få alla att tala samma språk, vilket underlättar kommunikationen med invånarna. Nu är det upp till de båda att utrota demonhoten i respektive tid och samtidigt komma på ett sätt att ta sig tillbaka till sin egen.

Inte mycket har hänt med det spelmässiga sedan sist. Vi styr fortfarande vår hjälte i tredjeperson från fasta kameravinklar, dräper demoner och suger upp deras livsandar, vilka vi sedan använder för att uppgradera våra vapen. Vi letar också fortfarande efter föremål som vi ska använda på rätt plats och löser Japanska pussel.
En fyndig sak dock är att vi när som helst, vid vissa portaler, kan låta Ako förflytta sig i tiden och på så vis växla mellan våra två hjältar. Detta är också nödvändigt då man ibland måste lämna över ett föremål eller utföra en viss handling för att den andre personen ska kunna ta sig vidare.

Stridssystemet är ungefär som tidigare, men man har även fått en lite mer avancerad repertoir som låter en utföra dödliga motattacker om man timar in dem rätt. Då detta är relativt svårt att utföra så händer det mest slumpmässigt, och man använder i stället uteslutande de grundläggande attackerna som man är van vid. Stridssystemet är stundtals väldigt irriterande, eftersom man attackerar den närmsta, eller markerade, fienden när man utför sin attack. Det är ganska omständligt att byta mål vilket gör att striderna inte blir så dynamiska som man skulle vilja och ofta gör man en attack åt ett håll man inte tänkt sig och lämnar en blotta.

Det som har ändrats är att miljöerna nu inte längre är uppbyggt av jätteläckra förrenderade scener, som i tidigare spel, utan av texturbelagda polygoner. Detta för att kunna göra lite mer avancerade platser att vistas på vilka känns mer naturliga, även om grafiken har blivit marginellt sämre.
Ljudet är stämningsfullt utan att för den delen vara något som man lägger på minnet. Spelet flyter på fint för det mesta, även om det förekommer att det saktar ned när det blir för mycket effekter och monster på skärmen. Dessa tillfällen är turligt nog väldigt sällsynta och inget som drar ned helhetsintrycket.

Spelet är trots sina brister väldigt kul att spela och upptäckarglädjen är stor då grafiken fortfarande är bedårande vacker. Historien kanske inte är den mest intressanta och logiska i trilogin men röstskådespelarna gör ett hyfsat bra jobb och den tekniska delen är utmärkt, vilket får berättelsen att fungera ändå. Spelet är även längre än sina föregångare, vilket ger en större utmaning även om det sällan är speciellt svårt. Gillade man tidigare delar i serien så kommer man att gilla den här också, även om jag personligen börjar bli en aning trött på upplägget och dess uppenbara brister. Jag gillar fortfarande den första delen och mitt första möte med Samanosuke bäst. Har man inte spelat tidigare delar, så är dem att rekommendera först, innan man ger sig på det tredje äventytet, även om historierna bara är löst sammanhängande.

Grafik: 9
Ljud: 7
Spelbarhet: 8
Hållbarhet: 7

Plus
Århundradets (hittills) snyggaste introfilm.

Minus
Alldeles för likt tidigare delar.