Svenska
MEDLEMSRECENSION

Motorstorm: Pacific Rift

I och med den europeiska PlayStation 3-lanseringen kom, sågs och segrade MotorStorm. I alla fall för mig (och även en hel del andra om man kollar försäljningsstatistiken). Jag blev helt enkelt förälskad. I farten, brutaliteten och den förkrossande intensiteten. Efter varje avslutat lopp kände jag mig alldeles utmattad och handssvetten fick snabbt torkas av innan nästa, ännu galnare, race tog vid. Många klagade på att spelet hade alldeles för lite innehåll (endast åtta banor, ingen möjlighet att spela på delad skärm och inga spelsätt, online undantaget, förutom huvudläget), men de förstod aldrig skönheten med MotorStorm. För allt som betydde något var den råa attityden och den genuina körglädjen. Att hela tiden köra på bristningsgränsen till vad som var möjligt, ständigt med ett otroligt sug i magen, och samtidigt känna att ett enda litet misstag är allt som krävs för att sitt fordon ska förvandlas till en liten hög av tillknycklad plåt - ja, det var MotorStorm i ett nötskal.

Så frågan är, nu när Evolution Studios har lyssnat på all kritik från både press och spelare, om det gör uppföljaren till ett bättre spel?

I MotorStorm: Pacific Rift har, precis som titeln ganska tydligt klargör, föregångarens snustorra ökenlandskap byts ut mot en prunkande söderhavsö. Så istället för stora sprickor i marken, rödbrun sand och en och annat kaktus, möts vi av snåriga djungelpartier, soldränkta sandstränder och vattenfyllda raviner. Och den nya miljövariationen är mer än välkommen, likväl som antalet banor. I Pacific Rift återfinns nämligen hela 16 stycken banor, fördelade i fyra olika kategorier (Earth, Air, Fire och Water) med fyra banor vardera. Och förutom att detta erbjuder spelaren att få köra omkring på allt ifrån snirkliga vägar bredvid lavafyllda raviner till fuktiga bergspass, så spelar de nya zonerna även in ur ett mer taktiskt perspektiv.

Vatten får till exempel den ofta nästintill överhettade motorn att sjunka i temperatur snabbare om man för en stund lättar på turbon, samtidigt som värmen stiger saktare om man däremot gasar på för fullt. Eld har däremot, föga förvånande, precis motsatt effekt och får istället motorn att nå smältgraderna betydligt snabbare än önskat.

Men förutom fördubblingen av banor så kommer Pacific Rift med en hel del andra nyheter. Som möjligheten att spela upp till fyra spelare på delad skärm. Just fyra spelare har jag dock inte haft möjligheten testa med (så många tv-spelsgalningar känner jag tyvärr inte), men brorsan har jag har däremot haft nöjet att spöa skiten ur. Skillnaden i grafik när man endast är två är knappt märkbar och även spelets intensiva upplägg fungerar utmärkt med endast en halv tv-bild. När fyra racingfans trängs i soffan kan jag dock tänka mig att det hela inte är en lika positiv upplevelse, det är i varje fall vad jag hört. En annan nyhet är monstertrucken, ett fordon som faktiskt gör varken från eller till. Den känns faktiskt alldeles för lätt för att vara ett så pass stort och tungt fordon. Sedan har det också tillkommit nya tävlingsformer och förutom vanliga lopp finns utslagstävlingar samt race mot klockan. Det sistnämnda känns dock lite sisådär, checkpunkterna dyker oftast upp för sent och man får lov att köra om tills man kan deras placeringar utantill.

Återkommer gör såklart också onlineläget. Ett enkelt, men ändå naggande gott, rankingsystem finns att tillgå och det går bra att både köra rankade som orankade lopp. Och tack och lov går det även att leta upp specifika banor att spela, förutom möjligheten att använda det smidiga matchmaking-systemet. Om man känner för det, alltså.

Så, en massa jäkla nyheter. Jovisst, men hur är då Pacific Rift att spela? Jo, det ska jag berätta för er. Det känns... annorlunda. Det är mer tyngd i fordonen gentemot föregångaren, vilket får spelet att kännas - om möjligt - ännu mer intensivt. Dessvärre är det också en lite mer splittrad upplevelse. För även om tillskottet av banor är välkomnet är några av banorna i ärlighetens namn inte särskilt roliga. Inget som förstör helheten speciellt mycket, men ändå lite tråkigt då ettan trots allt andades kvalitet före kvantitet på den fronten. Och eftersom MotorStorm som upplevelse mycket handlar om att lära sig banorna är Pacific Rift också ett svårare spel än storebrorsan. Det tar längre tid att memorera de olika fordonens rutter, så det gäller att ha ett stort tålamod. Särskilt mot slutet av enspelarläget där svårighetsgraden är nästan löjligt uppskruvad. Datormotståndarna fuskar värre än vid ett presidentval i USA och det bra nära att handkontrollen emellanåt får ryka all världens väg.

Fast då är det bara att ge sig ut online, för faktum är att Pacific Rift växer ju mer jag spelar det uppkopplat. Den mänskliga faktorn kommer liksom till sin fulla rätt i ett spel där till med det allra minsta misstag kan få förödande konsekvenser. Och rollspelsskadad som jag är så vill jag hela tiden stiga i rank. Och en rank till, och en till och... Ja, onlineläget är helt klart beroendeframkallande.

MotorStorm: Pacific Rift är på många sätt och vis ett bättre spel än dess föregångare, men samtidigt kan det inte förmedla samma genomslagskraft en gång till. Föregångaren kändes som en virtuell käftsmäll, medan uppföljaren mer känns som en örfil. Fast ur alla andra aspekter - körkänsla, innehåll, alternativ - är Pacic Rift ett bättre spel. För när man susar fram så snabbt att motorn nästan smälter och i allra sista sekunden undviker ett träd för att sedan medvetet spränga bilen i luften och flyga i mål som etta, känns MotorStorm fortfarande som den här generationens allra roligaste racingupplevelse.

Så jag må inte vara nyförälskad längre, men den där vardagliga tryggheten har å andra sidan inte slagit in än heller.

Samlat betyg: 6.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10