Legacy of Kain: Defiance

Nosgoth har aldrig varit vackrare.

I Legacy of Kain: Defiance får vi återigen stifta bekantskap med den arroganta vampyren Kain och den plågade själaslukaren Raziel. Defiance är en direkt uppföljare till Soul Reaver 2 och när spelet börjar är Kain på jakt efter tidsvakten Moebius för att få några raka svar, så att han till slut kan rädda Nosgoth och hindra dess förfall. Raziel, å andra sidan, håller sig gömd i avgrunden på spektralplanet, flera sekler senare, för att undgå sitt förutbestämda och ångestfyllda öde, vilket uppdagades i föregångaren. Fri vilja är dock en illusion, och det dröjer inte länge förrän Raziel ger sig av för att möta sitt öde. De som inte har spelat de tidigare delarna rekommenderas att läsa den detaljerade sammanfattningen inne i manualen för att kunna hänga med i historien.
Den här gången får vi kontrollera båda våra antihjältar i deras försök att förändra framtiden och sina egna öden. Spelet är indelat i kapitel och karaktären vi får styra växlar med varje kapitel. På så vis kan vi följa deras framsteg parallellt i de olika tidslinjerna. Handlingen i LoK är en av de mest välgjorda som funnits i spelvärlden och man följer fortsättningen med spänning för att få reda på hur det ska gå. Historien är smart med intressanta vändningar och låter spelaren fundera på hur saker och ting hänger ihop med antydningar, snarare än att leverera några direkta svar på frågorna man så hett eftersträvar. Allt detta ackompanjerat av ett utmärkt röstskådespeleri från samma ensemble som från de tidigare spelen.

Det första som slår en när spelet startar är hur otroligt snyggt allt är. Allt från texturer, ljuseffekter och skuggor till animationer, modellering och läppsynkningar är underbara, och ofta måste man stanna upp och bara njuta av den vackra utsikten. På vissa ställen är spelet ett av de allra snyggaste som setts på en Playstation 2. För det mesta flyter det också på snabbt, men som i de flesta spel sackar spelet när det händer alldeles för mycket på skärmen. Det är dock inget som drar ner helhetsintrycket.

Det andra man lägger märke till är att de har ändrat kamerasystemet från föregångarna. I stället för att sträva efter att hålla kameran bakom figuren som tidigare, så är den placerad som en övervakningskamera med fasta kameravinklar för att ge en mer filmisk stil, likt Resident Evil eller Devil May Cry. Nog för att det är bra att försöka utveckla koncepten i stället för att bara leverera mer av samma sak, men att byta ut ett system som fungerar utmärkt till ett som ofta inte alls fungerar över huvud taget är en ofattbar korkad designmiss. Det som borde vara enkla hopp, förvandlas till frustration på grund av usla kameravinklar och till råga på allt så kan minsta felsteg ibland betyda ögonblicklig död med tillhörande omladdning. De många striderna lider också av kameran då fienderna ofta hamnar utanför synfältet och den justering man kan göra av kameran räcker ibland inte till för att föra in dem i fokus igen.

Under äventyrets gång, möter våra odöda vänner allsköns olika fiender som de måste besegra; allt från mänskliga vampyrjägare och präster till demoner och vålnader. Striderna är relativt enkla med ett par knappar för olika attacker med svärdet, och en annan för att hoppa och kasta sig undan. De har även telekinetiska krafter som gör att de kan fånga upp fiender som de sedan kan kasta på spetsiga föremål, utför stup eller ner i vatten. I striderna lägger man snart märke till spelets andra stora designmiss; i stället för att ha olika knappar för undanmanöver och hopp, så har de placerat dessa på samma knapp. Detta får till följd att man ofta gör en undanmanöver i stället för att inleda en hoppattack, vilket är lite irriterande. Dock är striderna oftast ganska lätt avklarade så det är inga större problem. Varje besegrad fiende ger även erfarenhetspoäng och när man nått vissa gränser får man tillgång till nya specialattacker i striderna.

Miljöerna i Nosgoth är varierade och stora och så länge man inte byter område eller dör så kan man ströva på fritt utan någon laddningstid. Ibland blir det dock lite svårt att hålla reda på åt vilket håll man ska och var man kom i från på grund av att det saknas kompass och karta och på grund av den illvilliga kameran.
Pusslen i spelet är ungefär som i förra delen och består av att använda de olika elementen i Soul Reavern för att öppna nya passager, flytta på lite föremål, välta pelare och använda telekinesin för att aktivera svåråtkomliga switchar. Det hade varit trevligt om pusslen hade varit lite fler och mer varierade och uppmuntrat till större experimenterande av de krafter man skaffat, speciellt när man spelar som Raziel.

Ljudet i spelet är mycket bra, med nya stämningsfyllda melodier och bakgrundsljud blandat med de välkända pampiga tonerna från tidigare spel. Ljudeffekterna är välgjorda och fienderna har även de en välgjord röstsrepertoar då de häcklar, lockar och fördömer våra vänner under striderna och i spektraldimensionen kan man höra själarna jämra sig och viska klagolåtar, vilket höjer stämningen ytterligare.

Äventyret är runt 20 timmar långt och inte speciellt svårt, även om vissa problem kan ta en stund att klura ut. Stundtals känns spelet lite enformigt och urvattnat då det är rätt likt de tidigare spelen och hade inte storyn varit så fängslande och miljöerna så vackra att utforska hade nog spelbarheten sjunkit ett snäpp. Tyvärr räckte inte heller längden för Crystal Dynamics att knyta ihop historien till fullo, utan de har lämnat slutet öppet den här gången också. Dock känns slutet lite mer tillfredsställande än de två tidigare Soul Reaver-delarna, vilket gör att man kan lämna Nosgoth med ett gott hjärta för den här gången.

Grafik: 9
Ljud: 9
Spelbarhet: 8
Hållbarhet: 7

Plus
Snyggt med fängslande story och utmärkt röstskådelspeleri.

Minus
Usel kamera och stundtals enformigt.