Fable II

En liten fattig pojke som sedan länge lärt sig vad som är rätt och fel är med om det ena efter det andra. Allt tragiskt man kan tänka sig och sedan en massa trevligt. Han söker friheten och råkar finna en fru. Skaffar barn som visar sig vara väldigt krävande. Han känner sig fastlåst, dödar sin hustru och käkar sig fet. Sedan blir han elak, börjar banta och med tiden inser han att man tjänar stora stålar på husuthyrning. En stor stendörr berättar för honom om att livet går ut på att njuta, så han skippar bantningen och käkar allt. Dödar allt, dessutom. Detta är början på berättelsen om en man som inte lever i denna världen, utan i Albion.

Fågeln flyger över det kyliga landskapet och får mig att tappa hakan. Så vackert och välregisserat att hela huden reser sig i takt till den pampiga musiken. Att sedan slungas in i det riktiga spelet är att förlora lite av denna mäktighet, för en sekund. Till en början känns nämligen karaktärerna på många sätt daterade och stela. Medan hela världen bara skiner i sitt vackra skinn är de personer som lever i den inte alls lika välgjorda. Detta är en sak jag på en gång lade märke till, men efter bara en timmas spelande är de en lika självklar del av spelvärlden som allt annat. Likaså gäller spelkontrollen som känns oprecis till en början, och heller aldrig förlorar sin brist på precision, hur långt man än spelar. Efter ett tag känner man det kanske inte längre som något jobbigt, men den är fortfarande där. Känslan är väl lite den som att springa runt på rapsolja, dock utan att bli kletig om fötterna.

Men att springa runt på rapsolja i en fantastiskt vacker värld är inget jag lider av. Ljuset är något av det läckraste jag sett i ett spel, och kan nästan jämföras med det i verkligheten. Musiken är även den underbar och stämningsfylld, och rösterna är klart godkända.

Men en vacker utsida är inte allt i ett sådant spel som Fable, utan det är valfriheten som är det viktigaste för väldigt många. Men inte för mig, i fallet Fable II. Det må bjudas på massvis med uppdrag och en lagom lång story, men spelets absolut starkaste kort är miljöerna. De är så fantastiskt vackra att jag bara behöver gå omkring utan att göra något, enbart njuta. Och de som letar efter spelets hemligheter kommer finna mer än bara vapen och drycker och pengar.

På tal om vapen finns det en del av dessa, magier likaså. Med det nya systemet har föregångarens överdrivna spells försvunnit, till följd av balanserade nya. Mätaren för magienergi har helt tagits bort, och istället har man gjort om allt från början. Det känns lite konstigt till att börja med, men ju längre man kommer, desto smidigare blir det. Starka magier måste laddas upp under en längre tidsrymd, och skadar därefter, istället för att det som i föregångaren kan användas på en gång. Svaga magier är just svaga, men kan användas lika fort som vilken armborst som helst. I det stora hela är systemet långt bättre än föregångarens.

Dessutom har man lagt in en slow-motion del. Då karaktären utför vissa slag eller skott, eller helt enkelt avslutar den sista fienden eller bossen, kan hela spelet plötsligt saktas in och mäktiga närbilder på den stupande fienden spelas upp. I stridens hetta känns dessa otroligt välkomna, och de skapar samtidigt en kraftig filmisk upplevelse.

En annan sak med Fable som jag verkligen gillar är oförutsägbarheten. Visst, nästan mer än halva spelet är precis likadant uppbyggt som föregångaren, men det är just därför man blir överraskad. På sina ställen gör spelet tvärtemot vad man tror, och dessa ögonblick etsar sig fast i min skalle, för att stanna. Jag har i detta spel upplevt något av de starkaste ögonblicken någonsin, till följd av att något helt annorlunda händer. Sådana saker som egentligen inte får hända i spel, eftersom de bryter mot allt det man tror på, men som gör det ändå och skapar magi.

En annan sak som bryter alltihop är buggarna. De finns en del, och de gör en del. Förstör en del. Inget kritiskt har för mig drabbat spelet, men visst är det tråkigt när skärmen innehåller information som inte ska vara på det stället på den tidpunkten, eller en osynlig vägg helt plötsligt stoppar en från att lämna vattnet. Dessa buggar kan däremot skapa en del roliga händelser. Jag hade precis slagit ihjäl en bandit, som av någon anledning blev delad på mitten och fastnade i marken. Endast benen fanns kvar, men dessa tycktes fortfarande leva och sprattlade väldigt då jag högg med min enorma yxa på dem. Helt plötsligt lättade benen från marken, och inom ett ögonblick flög de mot himlen och försvann. Man kan inte göra annat än skratta, och glädja sig åt att buggarna inte är alltför förekommande.

En till sak som sänker dess betyg är den värdelösa kartan. Spelet har gjorts mycket friare, men samtidigt har de tagit bort kartan från skärmen, gjort den omöjlig att tolka och sedan lagt in ett glimmande spår att följa för den som vill. Detta inlägg är mycket välkommet, och faktum är att jag nästan aldrig saknar kartan. Men på sina ställen är den ett måste (i alla fall nästan) och då är det tråkigt att den inte duger till mycket. Dessutom känns det som om de försökt få världen att verka friare än den egentligen är, genom att som sagt avlägsna kartan. Att jag blir lurad till detta är inget jag sörjer, det får mig ju bara att njuta av falsk frihet, men något hade kanske kunnat göras åt den, så att man i alla fall kunnat zooma och inspektera nya platser.

Men förutom detta och en del designmissar är hela spelet en fantastisk upplevelse, som inte bör missas. Speciellt inte då solen går ned i horisonten med ett bländande orange sken, samtidigt som en svag slinga spelas i bakgrunden och din hund skäller glatt och viftar på svansen. Dessa stunder är värda så mycket, precis som den där fulländade level fem blixten som elektrifierar alla dina motståndare samtidigt som du skrattar av välbehag. Välkommen till Albion. Vem kommer du att bli?

Plus:
Fantastiskt vackra miljöer, underbar musik, stämningsfyllda scener, bra stridssystem, engagerande strider, slow-motion systemet, mycket att göra, lagom långt och ganska bra röster.

Minus:
Smått oprecis spelkontroll, dålig karta, en del buggar och små designmissar.

89 %