Dead Space

Ensam i rymden. Ingen kan höra dig skrika.
Verkligen mardrömscenariot, och detta är scenariot i årets överraskning; Dead Space.

Jag visste knappt någonting på förhand om Dead Space, det hade på något vis slingrat sig förbi min uppmärksamhet, ända tills det släpptes. Men att jag ändå fick nys om det till slut. Annars hade jag missat ett av årets bästa spel. Lätt.

Inledningen visar hur du skickas till ett trasigt skepp mitt ute i rymden för att reparera lite, då man tappat kommunikationen med skeppet. Det lilla blir såklart väldigt stort och 5 minuter in i spelet befinner du dig i den värsta mardrömmen du kunnat, ja, drömma om.

I spelet styr du Ingenjören Isaac, ur ett tredjepersonsperspektiv. Detta gör du med en riktigt bra och enkel kontroll. Inget unikt i sig med den, men alla rörelser som görs känns tunga och man är verkligen där och styr denne Isaac på hans värsta reparationsuppdrag hittils.
Du får skjuta monster, såklart. Vilket kan kännas uttjatat. Men icke. Inte i Dead Space. Kanske hade det blivit det om man inte var tvungen att skjuta av fienders ben, armar, huvuden osv för att döda effektivt. Det är riktigt grymt att se ett monster liksom kräla med all sin kraft mot dig efter att du skjutit av ett ben, eller med sina armar snurra runt likt en helikopterpropeller i hopp om att träffa dig, efter att huvudet åkt av.

Spelet är fruktansvärt läskigt. De som säger annat har antingen tagit fel på spel eller spelat i fel förhållanden. Detta ska avnjutas sent på kvällen, alternativt natten i ett mörkt rum med surroundljud. Det är då spelet kommer till sin fulla rätt. Skräckmomenten är varierade så man kan (nästan) aldrig förutspå när man kommer hoppa högt i soffan och skrika så stämbanden nästintill spricker nästa gång.

Som sagt, ljudet i Dead Space är sjukt lyckat. Det bidrar väldigt mycket till stämningen och den ensamhet och kuslighet som faktiskt känns när man smyger runt på Ishimura, som skeppet heter. Man hör en kvinna sjunga barnsång en bit bort, eller så hörs ett plötsligt skrik som från bakom ett hörn, för att sedan försvinna.
Monstren låter äckligt skrämmande och vapnen maffiga. Det finns även vakuum-platser i spelet, där det helt tyst, det enda man hör är Isacs hårt flämtande och hans stora dojjor som slår mot marken.
Det märks att de har jobbat hårt med ljudet, som är bland det bästa med hela spelet. 5.1 mixen är underbar. Stämning är vad det skapar.
Grafiken i spel nuförtiden är ofta så kriminellt bra att man ofta får leta efter hakan på golvet. Detta stämmer i fallet med Dead Space också, som är sjukligt najs. Gudfadern-motorn ska visst driva detta spelet, vilket låter helt knepigt i mina öron. Gudfadern-spelet från år 2006 såg riktigt risigt ut. Detta är ju snyggt. Übersnyggt. Fräscha animationer, välgjort ljus (och mörker), grym design och bra val av färger. En helhet som är underbar.

Storyn måste nämnas, som faktiskt är riktigt intressant, något förutsägbar på vissa ställen kanske, men som även kommer med ett par redigt chockerande avslöjanden. Man får sakta men säkert reda på vad som egentligen hänt där ute i rymden, på farkosten Ishimura. Det avslöjas i lagom tempo och man sitter på spänn hela tiden. Bra berättande höjer inlevelsen enormt, och det utförs för det mesta utmärkt i Dead Space.

Lite små minus har spelet dock. Vad jag kan klaga på är att slagsmål-systemet inte är överdrivet bra. Det är coolt ett tag, men när man märker att det inte har någon nödvändig funktion och att det är rätt bökigt så skippar man det och förlitar sig helt på sina vapen istället, som alla är stengryma.
Uppdragsdesignen blir mot slutet något enformig. Inte rejält störande, men en gnutta.

Som slutsats, Dead Space är ett av årets bästa spel, missa det inte. Som jag var nära att göra. Du kommer inte att ångra dig. Men du kommer att skrika.