Svenska
MEDLEMSRECENSION

Grand Theft Auto IV

Det första som slår en när man startar spelet är hur mycket, ledsamt nog, som har offrats för just storlek... Grafiken är sparsmakad, minst sagt, vilket hade varit förlåtligt ifall spelet optimerats för bästa möjliga flyt (det är väl just därför offrar något; för att väga upp det på ett annat sätt?) - vad jag menar är, vad man direkt slås är den tokusla bilduppdateringen och detta har man inte lyckats fixa trots att man åstadkommit medioker grafik; just bara för storlekens skull; som längre fram in i spelet också skall visa sig vara en rejäl miss - mer om det senare.
Den andra, rejäla, missen slår en därjämte också väldigt raskt - röstskådespeleriet från protagonisten, öststataren Niko Belic. Det är en amerikan, inte en jugoslav, som har gjort rösten till densamme vilket utfaller i ett horribelt försök att ens låta någotsånär likt amerikanska med slavisk brytning. Sedan att han ser ut som en apa är en annan, måhända mindre relevant, sak. I övrigt, för att avsluta röstskådespeleriet, hålls måttet mer än väl och lyckade gestaltningar presteras både från mer stereotypiskt, utflippade karaktärer (Jacob, Brucie) och mer allvarsamma (Packie). Saknas gör dock James Woods, John Di Maggio, Dany Trejo och Gary Busey från San Anderas och Vice City, så ja, GTA 4 besitter inte samma mästerliga röstskådespeleri som sina föregångare, men det funkar, nästan hela vägen.

Det största pluset med spelet kan vi ta härnäst: handlingen och manuset. Själva handlingen - som vanligt fokuserar det på rivalitet mellan olika gäng, svek, hämnd och ond bråd död, men även existentiella problem såsom bot och bättring och kärlek - är omfattande, välskriven och innehåller mängder med sköna karaktärer - allt från fjolliga bögar till stereotypa, steroidtuggande machos, korrupta politiker och blodtörstiga gangsters.

När det väl vankas strid faller spelet igen väldigt platt. Till att börja med är striderna på tok för lätta och utmaningen är nästintill obefintlig. Kontrollen är uselt sammanställd och balanserad - det är ryckigt och oprecist att sikta, varmed den tama bilduppdateringen såklart bidrar (oaktat vilken rörelsekänslighet man väljer); istället har man löst det hela med ett på tok för kraftfullt autosikte. Tack vare detta kan du med enkelhet så flera hundra meter ifrån en fiende, dra igång autosiktet, och tömma ett helt magasin och vara alltför säker på att omintetgöra vad du nu än har låst på. Det samma gäller i närstrid - ett Gears of War likande coversystem har införts och, trist nog, är allt du behöver göra är att ta skydd bakom någonting, låsa på en fiende med autosiktet och trycka av. AI:n på fiender är därtill obefintlig - de tar, precis som du, skydd men med autosiktet får du alltid övertaget. Att gruppera, flankera, använda granater för att "spola" ut en eller dylika taktiker som Gears of Wars fiender så tillfredställande nog är berikade med finns inte här, alls.
Nu kanske du tror att: "ZOMFG killen ee ju fan en idiot, azzzzå varför spelar inte killen på hard, höhö, jävla nolla va?" - gå och dränk dig säger jag då: den enda skillnaden är att du tål mindre och fienderna tål en gnutta mer - det förändrar inte själva beskaffenheten av striderna, alls; som bäst tar det hela bara lite längre tid.
Något som framförallt gjorde Vice City och San Andreas särdeles kul var det breda utbudet av vapen, och vilka vapen sedan: samurajsvärd, motorsågar, eldkastare, gatling guns - något sådant finner du inte här, av någon besynnerlig anledning. Det är en trist uppsättning vapen som är standard för alla actionspel - två pistoler, två automatpistoler, två hagelgevär, två automatkarbiner, två krypeskyttegevär, en raketkastare samt granater och, tacksamt nog, molotovcocktails. Granaterna är för övrigt så övermäktiga att du som regel kan förgöra samtliga fiender på ett uppdrag med endast ett par stycken.
Och precis som i tidigare spel, trist nog, kan du bära alla samtidigt. En avsaknad av detta, en gräns på max två eller tre vapen, hade kunnat medföra ett taktiskt element inför varje uppdrag, men icke. Här skall de tydligen trollas fram ur en uppenbarligen överdimensionerat stor ficka... ja, ni fattar poängen.

Något som är väldigt viktigt i ett så pass långt spel som GTA4 är uppdragen, d.v.s. att de är varierade, långa och roliga. Jag skulle tippa på att ungefär sjuttioprocent av uppdragen är trista hafsverk bestående i att åk dit, döda han eller åk dit, hämta den grejen, hamna i bakhåll, avklara en enkel strid, kör tillbaka. Emellertid finns här några riktigt, riktigt superbra och underhållande uppdrag som ensamt är anledningen till att detta spel passerar över godkänt. Bankrånarbanan (synbart inspirerad av Heat) där man nödgas utföra flera olika moment, och därefter måste slå sig igenom staden mot horder av poliser samtidigt som man blir uppbackad av sina kumpaner är ren spelmagi; eller uppdraget då man skall rånmörda en knarklangare och hamnar i bakhåll av polisen och tvingas strida in, upp, över och genom ett par höghus håller också högsta klass.

Något som är nytt för del fyra är mobiltelefonen. I denna hanterar du alla dina kontakter vilka du har en skiftande relation till. Först och främst har du dina vänner som du lär känna genom att göra uppdrag. Med dessa kan du gå på strippklubb, bowla, ta en krogrunda eller dylikt. Det är inget rollspelaktigt vi snackar om här dock. En bra ide som faller på taffligt och andefattigt utförande - de ringer stup i kvarten och ofta känner man sig enbart tvingad att göra detta, för det är så förbannat tråkigt och intetsägande. Roligast är i så fall att bowla, men man tröttnar ganska raskt. Stripklubben skall vi inte tala om - i bästa fall kanske det blir ett osäkert "HÖHÖ", från någon liten tolvåring. Med tre av alla kontakter kan du få en bonus (typ en portabel vapenaffär) ifall du mäktar gå ut med dem tillräckligt många gånger. Det enda underhållande med detta är konversationerna mellan Niko och den man går ut med i bilen på väg till destinationen - här handlar det om träffsäker och välskriven dialog som på ett trovärdigt sätt berör det som händer i spelvärlden.
Man kan också detta tjejer (eller killar för den delen, rätt skoj faktiskt) och här handlar det om samma sak - man åker till ett ställe, gör en sak, och har man tur kan det bli dopp i grytan beroende på hur mycket personen gillar en. Men ärligt talat: jag hade väldigt svårt för att ta detta på allvar när jag med min dejt kör i över fem personer på rad i 200km/h, får snuten efter mig, kör ihjäl några av dessa, sakar av mig dem och sedan frontalkrockar in i en gränsstation - allt detta utan att ens dejt (eller polare om man har en sådan) som mycket som reagerar - lyckats man lämna av henne helskinnad tackar hon i allmänhet till och med för en trevlig kväll.

Storlek är väldigt hithörande, allt Rockstar fokuserat på har tydligen varit storlek - staden är stor, alldeles för stor. För trots storleken innehåller den väldigt lite, det finns två klädaffärer utspridda lite varstans, två vapenbutiker också strippklubbarna och dylikt. Men storleken blir bara jobbig när man skall ta sig till olika platser eller uppdrag. Ett välfungerade taxisystem finns, men på de flesta senare uppdrag går det i regel inte att åka taxi vilket gör att du måste köra vanligtvis väldigt långa sträckor som kan ta upp mot tio minuter (längre ifall man krockar och kvaddar bilen vilket man ofta gör då man vill köra fort). Flytet hämmas därmed ordentligt.

När jag läste Petters recension av spelet noterade hur mycket beröm av gav Rockstar för att de lyckats få staden att känna levande och reagera på dina handlingar. Visst, anstränger man sig för att hitta alla dessa detaljer finns de säkert där, men ärligt talat, efter att ha klara ut spelet två gånger, anser jag att det inte är något man direkt märker av, eller bryr sig särskilt mycket om. Personer slumpas fortfarande fram, och på vissa ställen är olika händelser scriptade, kan ta ett exempel: man får en lägenhet lite längre, med en sparpunkt. Varje gång jag laddar spelet från att ha sparat där, när jag kliver ut på gatan, jag en polis en svart snubbe och skriker samma sak efter honom varje gång.

Sammanfattningsvis har vi ett spel som är väldigt stort utanpå, men väldigt litet inuti - en enorm spelvärld, med massor att göra, men just att göra det är oftast mindre kul. När det väl glänser gör det det rejält och man kan inte desto mindre klämma hur många sköna speltimmar. Men Vice City är och förblir det bästa spelet i serien hittills, period.

Medlemsrecensioner133
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10