Final Fantasy VII

Jorden var en kaotisk plats, ett stort företag försökte långsamt suga ur själen ur vår gemensamma planet, och omvandla den till makoenergi. Vi var rebeller, som stred för planetens bästa, men framför allt för att vi skulle få det bättre. Eller, rättare sagt, DE var rebeller, och de kallade sig AVALANCHE. Jag var en simpel soldenär som gjorde vad jag skulle för pengar. Pengar jag inte hade sett av än, och en liten otålighet smög sig in över mitt sinne. Hur skulle jag annars överleva? Ja, jag skulle konfrontera honom nästa gång vi kom till deras högkvarter, den där Barret. För fastän jag kände Tifa så måste jag ändå få pengar för hur jag hjälpt dem. Ja, nästa gång jag får läge, så ska jag fråga efter dessa pengar! Jag är värd dem sedan länge, för jag har trots allt varit med i SOLDIER.

När spelet släpptes var jag sannerligen inte gammal. 1997 kom spelet till Playstation. Det var på den tiden innan Playstation 2 och 3 fanns, och innan Microsoft hade gett sig in i konsolbranschen. Nintendo levererade fortfarande storspel à la Super Mario 64. Square, som på den tiden inte hade börjat samarbeta med Enix än och fortfarande kallade sig Squaresoft släppte detta rollspel med tydliga japanska drag. Jag var ung och okunnig, och var minst sagt sparsamt bevandrad i konsten om det engelska språket. Ändå spelade jag Final Fantasy VII med stor fascination.

Huvudpersonen är Cloud Strife, en legosoldat med ett minst sagt komplicerat förflutet. Han känner sedan barndomen Tifa Lockheart, eftersom båda föddes och växte upp i byn Nibelheim. Som ung beslutade sig Cloud att han ville bli soldat, han ville bli känd, så han beslöt sig för att lämna byn och Tifa bakom sig, och sikta på en karriär i SOLDIER.

Spelet tar sin början i en Makoreaktor i en stad vid namn Midgar. AVALANCHE och Cloud, som är spelets huvudkaraktär, ska precis till att spränga en reaktor som Midgars överklass använder för att suga makoenergi ur jorden, och på så sätt tömma den på liv. Makon omvandlas till elektricitet, något som överklassen har mängder av, medan de i slummen räknar med jämna strömavbrott. Shin-Ra är namnet på den stora koncern som koncentrerar sig på just denna utvinning av mako, men även en hel del annat. Så länge de kan tjäna pengar på det, så verkar Shin-Ra vara beredda att göra precis vad som helst, oavsett hur dåligt för planeten det egentligen är.

Som det sig bör i rollspel så slår man underifrån. Det berättas historier om människor som hela sitt liv levt under "plattan" och aldrig sett himlen, bara eftersom de råkade födas i slummen. Men nåväl, AVALANCHE har en plan, en plan att spränga alla reaktorer i Midgar och agera lite som en sticka i ögat på Shin-Ra, och på så sätt slåss för frihet. Även om tanken till en början känns rätt avlägsen, så är detta ett japanskt rollspel, och då ska man inte glömma en sak. Ingenting är omöjligt.

Den första reaktorn spräng, och efter en viss fördröjning så dyker även Cloud upp på tåget som leder dem till AVALANCHE:s huvudkvarter. Problemen börjar när de, på väg från den andra reaktorn stöter på problem och Cloud faller till i ett till synes dödligt fall. Nederlaget tar hårt på gruppen som sörjer honom djupt, fast han bara var en soldenär. Han var något speciellt den där Cloud. Vad de inte vet är att han överlevt fallet och hamnat i en kyrka, endast ett par sektorer ifrån dem. I kyrkan möter han Aeris, en tjej som sitter och ber när han faller genom taket. Aeris som kommer att förändra, inte bara Clouds liv utan även mitt och hela spelgenrens.

Spelsystem:

Final Fantasy VII är ett turbaserat rollspel, med allt vad det innebär. Vanliga attacker, magier (som styrs av materia, kommer in på det senare) och summons är de huvudsakliga attackerna, och det är de, i valfri kombination, som man använder för att döda motståndare. Inte heller där är spelet särskilt annorlunda från alla andra, man attackerar för en viss siffra, fienden har en annan siffra i HP, som man ska nöta ner. Resten förstår ni också.

Det finurliga börjar först när vi pratar materia. Materian har formen av runda kulor, som man med fördel kan sätta in i sina olika prylar man har på karaktärerna. Ett svärd med fyra platser för materia kan således har fyra olika magier, abilities, attribut eller summons. Utan att gå allt för djupt i systemet, så kan man på så sätt nischa sina karaktärer och ge dem olika uppgifter. Hos mig var till exempel Aeris alltid en sån som helade folk. Kanske berodde det på att hon rent allmänt inte gjorde sådär fruktansvärt ont med den staven hon slogs med, eller så var det bara ett sammanträffande.

Däremot Cloud var alltid den som stod för skadan. Hans svärd gjorde ont, och det gjorde även hans magier och summons. Men mest fascinerande var ändå limitbreaksystemet. Vad är en limit break? Jo, i stridens hetta har man en mätare som heter LIMIT som fylls upp beroende på hur mycket stryk man tar. När mätaren är full, så får man en extra attack, en specialattack som gör mycket skada, helar mycket eller ger en någon särskild egenskap. En limit break.

Första gången, ung som jag var, satt jag där med tappad haka och skrek ut ett adrenalinfyllt vrål. Det här var ju bara så coolt! Överlag så är spelsystemet lättlärt, bra utformat och dessutom med ett djup. Man kan spela spelet bra, och man kan tjäna på det, och man kan spela det dåligt och klara sig ändå. En stor variation.

Grafik och musik:

Idag är den inget att hurra för. Barrets händer är fortfarande något utav det fulaste i grafikväg jag någonsin sett, och det blir ju inte bättre av att hans huvud bara är marginellt snyggare designat. Men det var såhär det såg ut 1998, och jag måste säga att jag, även om det är med blödande ögon, fortfarande kan fascineras. Visst, när man springer runt i världen och fightas så är det ingen hallelujahmoment precis, men så fort det vankas videosekvens.

Squaresoft har alltid, alltid, alltid varit kända för att göra snygga videosekvenser. Och när man för första gången får se hela Midgar uppifrån så är det skrämmande snyggt. Designen, grafiken, känslan de förmedlar med musiken som spelas samtidigt är briljant, rakt igenom. Det är här man börjar förstå storheten i spelet.

Musiken i för övrigt något av det bästa som någonsin har förekommit i ett spel. Nobuo Uematsu, japanen som har komponerat musiken borde se detta som sitt magnum opus, som sitt stora verk. Alla låtar är magnifika, allt ifrån den hektiska fightingmusiken som man alltid hör så fort fienderna närmar sig till den lugna musiken som man möts av första gången man springer runt på en chocoboranch. Alltid är musiken såväl nära som rörande, och jag tror att de flesta är rörande överens om att musiken inte bara duger som spelmusik, detta är musik som kan lyssnas på daglig basis. Klassisk musik på den absoluta toppen.

Livslängd:

Hur länge kan man spela Final Fantasy VII? Mitt svar på frågan skulle vara: Hur länge som helst. Men alla är inte lika övertygade om det. Det finns faktiskt en tidpunkt när även de svåraste fienderna är enkla, och man har levlat alla sina karaktärer till max (d.v.s. 99). Det finns en tidpunkt när både Ruby och Emerald weapon har slagits tillbaka och man har kämpat upp varenda skill till maximum. Men den punkten har jag inte nått än, och trots att jag har spelat igenom spelet minst tre gånger, så är jag fortfarande sugen på en fjärde. Jag kanske skulle kunna upptäcka något jag missat? Vem vet.

Hur som helst så spelas spelet ut på i runda slängar 50 timmar ifall man gör det ganska långsamt. Det dubbla är dock inte alls orimligt ifall man siktar efter att nå alla svåråtkomliga materior eller vill hitta alla ultimata limit breaks (ja, det finns sådana också).

Spelet har dessutom ett absurt högt återspelningsvärde då man ständigt hittar nya saker som man inte såg den första gången man spelade spelet.

Mitt betyg:

Jag kan inte, med gott samvete, kritisera detta spel och ge det mindre än maxbetyg. Det fungerar inte riktigt i min hjärna, och jag skulle aldrig kunna förlåta mig för något sånt. Visst, spelet är väldigt linjärt, historian som utspelar sig kan man inte styra över, men ibland kan det vara skönt att bara dras med och älska varje sekund av det. Grafiken var inte toppen för att vara då, något som dock ursäktas av urläckra videosekvenser och en ovanligt lång spellängd.

Första gången jag spelade igenom det så kändes det svårt att döda de flesta bossar. Precis så som det ska vara alltså. Ifall det berodde på min ovilja att levla till den level som krävdes för att döda bossen, eller för att jag var ung, eller helt enkelt för att spelet var ganska svårt låter jag vara osagt, men det var i alla fall en utmaning. När man dock, efter de första timmarna av spelande, har fått någotsånär bra koll på kontrollerna så är spelet aldrig oförlåtande svårt, eller löjeväckande enkelt. En lagom utmaning alltså.

På den positiva sidan finns en hel del. Storyn, som är fångande som få och som gör spelet spelbart än idag. Musiken som än idag spelas ur mina högtalare och dessutom de urläckra filmsekvenserna.

+ Musik
+ Story
+ Filmsekvenser

+ - Spellängd (kan vara positivt och negativt)

- Grafiken
- Lite väl linjärt

Betyget blir således:

10 / 10