Half-Life 2

We don't know, and we won't know...

Fotsteg. En tågstation. Det är grått, hårt, kallt och kontrollerat. En man sitter tyst, nästan apatisk, och tittar mot ett till synes kalt golv (bortsett från några papper, oviktiga papper antagligen) när kupévagnen saktar in för att se ett fint välkomnande av City 17:s tågbanepersonal. Men de kommer inte, oavsett hur länge man dröjer kvar i vagnen. Ingen som kommer och frågar var man är och hur man kom dit. Istället möts man av surrande liten flygande kamera som inte gör annat än att blända. Något polaroidfoto medföljer ej.

Längs umbrafärgade väggar följer vägen. En polis tillrätavisar en medborgare som behandar sitt bagage på ett litet dåligt sätt. Eller vadå dåligt, det vet väl inte vi något om, eller? Går vidare. Ah, en läskautomat... men ingen Dr. Pepper... bara någon blå burk. Nåväl, några pengar tycks inte finnas.
Någon kanske kan bjuda på en mugg vatten, den här luften är så torr, lite vatten vore verkligen gott. Men jag blir avrådd av en man vid ett bord att inte dricka vatten. Vad jag då ska dricka vet han inte utan vänder bara bort huvudet när jag frågar. "To make you forget..."; vad vill vem att jag ska glömma, vad kan jag glömma. Black Mesa? Vidare följer vägen genom burar. Vägen leder till en ytterligare perrong. Men jag får inte följa med. Istället blir jag knuffad av några vakter. Kan inte ta mig ut. Vare sig nu eller senare. Men en annan vakt leder mig genom en gång in till något kontrollrum. Vakten tar av sig sin hjälm och visar upp din vapendragare från ditt gamla jobb på Black Mesa, Barney Calhoun. Plötsligt dyker en gubbe upp på en skärm och mumlar något. Jag måste springa. Staplar några lådor, hoppar ut genom ett fönster, kastar burk på vakt, undkommer vakt. Och jag står öga mot öga med den väldiga åsynen av den sjuttonde staden. Det påminner mig om Ryssland. På något sätt är det vacker. Kråkor. En vakt patrullerar runt ett litet torg. En röst ropas ut från monitorer: "Welcome to City 17...".

Welcome indeed, om du bara visste.
-----------------------------------------------------
Det som kan sägas om Half-Life 2 har nog redan sagts. Det är snyggt, har en otroligt bra story, otrolig spelkänsla, en stor frihet vad gäller banbyggande och att bara leka runt (Garry's Mod). Så därav tänker jag inte posta någon überlång recension utan mer av små synpunkter om det bra och det dåliga.

Från det att man sätter sin fot på en av många av City 17:s tågstationer till det att man möter upp med sin slipsprydde arbetsgivare finns det aldrig en lugn stund i Half-Life 2, oavsett om det handlar om dramaturgin eller det rent actionmässiga. Däremot finns det en sak jag stör mig på väldigt, och detta är en av spelets få svagheter. Denna sak är de scriptade sekvenserna (dialoger etc.) i spelet. När dessa börjar är det som att Gordon tagit ett ex av Aftonblajet och gått på dass. NPC-karaktärerna (Alyx Vance, Isaac Kleiner etc.) ger i de scriptade sekvenserna blanka fuck åt om jag sprungit iväg och gömt mig i ett hörn eller står och tittar på en behållare fylld med orange gegga. De fortsätter bara att prata ut i tomma luften som om det stog en person där. Att åtgärda de här sakerna anser jag inte borde vara för svårt. I min mening borde de scriptade sekvenserna aktiveras och vara aktiva enbart när spelaren är tillräckligt nära den person som faktiskt tilltalar Gordon då. Om spelaren väljer att gå iväg från scenen när en av NPC-karaktärerna talar så kan scriptet helt enkelt bytas till ett annat där Gordon (temporärt/permanent) inte är med. Det är det enda jag hittar att klaga på i spelet i stort sett.

I övrigt ett superbt spel. Superläcker grafik, underskön design, mycket bra spelkänsla och en story som säkerligen skulle få självaste George Orwell och/eller Anthony Burgess till extas.

Grafik: 10/10
Ljud: 10/10
Spelkontroll: 10/10
Dramaturgi & Interaktion: 10/10
Spelarmöjligheter 9/10

Totalt: 10/10