Svenska
MEDLEMSRECENSION

Braid

Livet är oskrivet. Men tiden går för evigt framåt. Varje val innebär en konsekvens, varje påbörjat val omsnärjs och omfamnas av ständigt singlade potentialer. Till slut finns ingen återvändo; insikten inom dig börjar slå sig till rot, kontemplerandet initieras ... gjorde jag det rätta? Du går evigt vidare, men börjar också vrida och vända på de mentala återstoderna av det förgångna, medan dina steg fortsätter att föra dig framåt, och framåt.

Din hand ser i alla fall fortfarande snarlik ut där den vilar på bordet framför dig - du består således - men konsekvensen av ditt agerande kanske istället har förvandlat alla runtomkring dig; demolerat och återupprättat det utomstående för individuell gagning. Du är ensam; ditt sinne börjar automatiskt verka inom tankefloreringens rike.

Du beskådar förgångna stunder av något sagolikt. Bortom er så steg solen sakta upp längs med horisontens utbredning; det blodröda klotet av lyse var en del av er alla. Hon log så rymligt mot dig, blottade sina små tänder, smekte din kind; du förde din hand upp mot hennes inbjudande fläta. Braid.

Men nu när du sitter där ensam, kvarlevandes, så kan du inte längre väcka till minne om detta verkligen inträffade, eller bara är en del av din personliga mentala sfär. Uppställd av fantasins sprakande kulörer och verklighetens aldrig bestående flyktighet. Den sista väggen av skydd, innan allt brakar samman och den verkliga insikten som du försöker gömma dig för plötsligt står där framför dig, obeveklig; för evigt fastrotad utanför ditt fönster. Du kan aldrig någonsin göra om den väg du urkarvade, det val du utkorade; tidens maskineri är för alltid framåtgående. Tuff, tuff.

Skuggor dansar över dina väggar; ljuset sipprar ännu in genom fönstret. Utan ljus, inga skuggor: intet. Motsträvigt och med föraningar av vad natten kommet att bringa till liv så går du med tunga steg mot sängen. Den är kall och ensam, insvept i mörker, nu bejakande och karesserandes för att få dig att äntra sömnen och drömmens domän.

När du vaknar igen så försiggår det krig precis överallt omkring dig. Män med gevär och pistoler sprätter runt i mentalt etablerade låtsasvärldar för att bringa till ände en annan mans existens. Mäns. Blod sipprar längs med marken, men ingen tycks se fasan i det förekommande. Nej, leenden är istället etsade i ansiktet på alla runtomkring dig, stereotyper väller förbi dina ögon och skriker plattityder i dina öron. Du går vidare i förhoppning om något annat.

En hostande gråhårig man som precis har dykt upp ur en sopcontainer smyger iväg längs med en vägg med en kniv i ena handen och en cigarett i mungipan. Sedan bryts allt med tvär hast; du fryses fast i din position, och inte förrän efter tjugo minuters passerande kan du återigen återuppfölja din vandring. Du strosar vidare längs med gator och torg; bevittnar besynnerliga ambitioner som pläderar genom stora reklamplakat: " 'Titel' - en interaktiv film".

Övergångstället ligger framför dina fötter, olika vägar går att blicka. Men ännu så länge måste du vänta; kriget pågår återigen, lik faller framför din syn. Väggarna är fulla av blodskvätt, skratten ekar längs med gatorna som aldrig någonsin tycks bli riktigt tomma. Underhållningen fortgår, alltid likadan.

Men så ser du plötsligt hennes gungande fläta; ett materialiserat hopp bland en värld av trivialiteter och repetition. Du påminns om hur hänförande livet kan vara, hur brett och givande någon eller något kan vara. En person i din närhet frågar dig: "Är detta perfektion?" Du svarar: "Nej, men det är inte heller det som är meningen med konst." Vissa hårstrån utspretar från flätan; somliga aspekter av dess ambitioner fullbordas aldrig helt och hållet, vissa ytterligare potentialer skingras i förtjänst för ett kraftfullt intentionsbundet propagerande. Men hon vet vart hon rör sig; utnyttjar sin unika position bland världen och försöker aldrig påstå sig vara inom ett annat territorium av vision.

Någon annan frågar: "Men vad har konst för vettigt syfte, egentligen? Vi kan ju aldrig se ett klart bestående resultat likt vad exempelvis vetenskapen inbjuder". Du, min kära, är allt för upphängd vid det som föregår just nu. Vi borde istället fråga oss vad något kan innebära för morgondagen, inte vad det innebär i sin roll som aktivt varande utan vad det istället kan bliva och sedan komma att innebära genom sin transformation av framtiden.

För vi kan aldrig någonsin göra om det förgångna. Men vi kan förändra tiden som ligger framom. Spela Braid.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10