Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

Hideo Kojima är tillbaka för att avsluta sin mästerliga serie och gör det på ett fantastiskt vis. Snake är tillbaka, gammal och skruttig, han har ett knappt halvår kvar att leva och detta är hans absolut sista uppdrag. Liquid måste stoppas.

Kojima har blivit känd för att vara den spelproducenten som fick de vackra mellansekvenserna i Playstation-spelen att likna de spelbara sekvenserna och detta chockerade hela världen 1998 med Metal Gear Solid. I Metal Gear Solid 4 Guns of the Patriots är det ungefär samma sak, bara att det den här gången inte imponerar så stort. Guns of the Patriots är snyggt, mycket därtill, men det imponerar inte speciellt mycket när vi nu har sett spel som har lika snygga mellansekvenser som spelbara sådana och ändå får våra ögon att ploppa ur. Istället väljer dock Kojima att designa sitt spel graciöst och göra allting så överdesignat så möjligt, allting blir smaklöst detaljerat och här går det inte att hålla tårarna tillbaks. Här visar Kojima att han fortfarande kan få våra munnar att vattnas genom att göra sina spel snygga. Men trots detta undgår inte det faktum att Kojima misslyckats på en punkt, detta stör mig otroligt mycket, hela tiden. I mellansekvenserna känns rörelserna inte klockrena och när någon kysser en annan känns det som att de har någon form av plastdräkt runt sig, som gör det omöjligt att röra vid deras kroppar, de känns även allmänt stela till rörelserna när det handlar om långsamma och försiktiga rörelser, ungefär såsom när de kramas etc. Detta förstör väldigt mycket och vid de tillfällen som jag faktiskt känner att en tår börjar komma avbryts det hela med deras väldigt osmidiga sätt att försöka röra vid varandra, detta är väl det största felet med mellansekvenserna då de är långa och många.

Men att bedöma ett Metal Gear Solid-spel och klaga på att just mellansekvenserna är långa och många är fel, mycket fel då en av spelets största aspekter är just mellansekvenserna, därav klagar jag inte på dem, sen kände jag inte heller att de var för långa eller många även de var så, men inte för. Men de känns hela tiden väldigt stela och halvfalska, där har vi felet med Guns of the Patriots mellansekvenser. Men för att gå vidare på denna punkt låter Kojima dock inte spelaren sova under sekvenserna, när som helst kommer spelaren kunna hålla inne L1-knappen för att se vad som pågår ur första personsvy, detta är dock inte nytt men vad som är det är möjligheten att då och då hamra X-knappen för flashbacks vid tillfällen där referenser till de tidigare spelen kommer upp. Och där har vi även ett av skälen som gör Metal Gear Solid 4 till ett väldigt ovänligt spel för de som är nya till serien. För under spelets gång låter Kojima spelet referera tillbaka till gamla spel för att svara på frågor som vi frågade oss själva vid dessa tillfällen, detta gör spelet segt för nybörjare, men eftersom jag följt med spelserien sedan epitetet Solid kom till så hade jag inga större problem med att följa med i den så otroligt utarbetade och komplicerade storyn. Och det är väl egentligen vad Metal Gear Solid består av, till större delen. Ett enda hav av manus och skrifter om händelser som påverkats genom historien. Kojima ger sig på verkligheten medan många andra spelutvecklare bygger upp sin egna värld, utan referenser till den övriga världen. Kojima bygger också upp sin egen lilla värld, men den är egentligen ingenting mer än våran lilla värld från ett annat seende perspektiv. Och det är en av anledningarna till att Metal Gear Solid 4 är ett så fantastiskt bra spel, för att Kojima mer än någonsin tar inspiration från omvärlden samtidigt som han verkligen knyter ihop trådarna i sagan om Solid Snake lyckas han spegla världen i ett ungefär 20 timmar långt spel. Detta är någonting ingen lyckats med tidigare, i alla fall inte i form av ett spel.

Metal Gear Solid är mycket, det är en historia om svek och hjältedom, en skildring mellan den riktiga världen och det universum Hideo Kojima har skapat. Men framför allt är det ett spel, såklart. Och som ett spel uppfyller Guns of the Patriots i princip allt. Metal Gear Solid 3 Snake Eater, som fortfarande är ett bättre spel, innehöll en aningen störig kameravinkel (även om de bidrog en hel del till svårighetsgraden), denna fixades dock i Subsistence och i Guns of the Patriots blir vi givna en liknande kamera, en ganska frihändig sådan. Du kan se Snakes omgivning från alla vinklar vilket gör det möjligt att ta kål på dina fiender på alla möjliga sätt. Det fungerar utmärkt och fläckfritt faktiskt.

En aspekt av spelet som givits väldigt bra kritik är att du nu inte längre behöver leta efter ammunition genom att söka igenom din omgivning närmare, nu kan du bara gå in på menyn och köpa precis allt du behöver av Drebin. Drebin är en vapensäljare som reser runt och säljer vapen där han behövs. Och precis som en viss Gray Fox i Metal Gear Solid säger han vid första mötet med Snake "Neither friend nor enemy". Det finns väldigt många referenser till det originella Metal Gear Solid som ligger gömda, hela tiden. Spelets bossar heter "Crying Wolf", Raging Raven, Laughing Octopus och Screaming Mantis, väldigt likt de bossar som tar plats i Metal Gear Solid med andra ord. Hur som helst kan du köpa ammunition, vapen och sådant. Men precis som i de tidigare spelen kan du plocka upp vapen från stupade soldater. Men i de flesta fall stöter du på ett vapen som är ID-låst. Det innebär att endast soldaten som höll i vapnet från början kan använda det. Nanomaskinerna är anledningen till detta. De har planterats i soldaterna för att de ska kunna styras, detta är en av anledningarna till att Liquid måste stoppas, han planerar att ta kontroll över all världens soldater och har kommit en bra bit in på det när spelet tar sin början. Drebin kan hur som helst, för en summa pengar, låsa upp dem så att Snake kan använda dem.

Du kan även uppgradera dina vapen för att anpassa dem efter hur du vill spela. Eftersom jag var tvungen att leta efter ammunition i princip hela tiden medan jag blev jagad av vakter i Snake Eater måste jag säga att det är en aspekt jag saknar väldigt mycket, man känner aldrig pressen av att ha för lite ammunition kvar och vilja spara på den. Eller känna sig tvungen att använda CQC som är beteckningen för Close Encounter Combat , när du alltså använder dig av nävarna för att ta ned dina fiender. Och det som gör att just kunna få tag på ammunition när som helst så synd är att CQC-funktionen fungerar bättre än någonsin. Äntligen är jag fri från småkrångel och jag kan hur lätt som helst, utan att göra allting småkomplicerat, greppa tag om en fiende och släpa med honom till något mer diskret område för att sedan avsluta hans liv och alternativa smärta. Utomordentligt underbart! Men just faktumet att jag istället kan pricka honom i skallen med mitt gevär och få det hela överstökat hur snabbt som helst för att sedan gå vidare gör det hela nöjet lite mindre. Ifall jag behöver välja prickar jag dem hellre i huvudet för att spara tid och inte tappa bort mig. Nu stressade jag mig inte igenom spelet nej, faktum är att jag försökte göra så mycket som möjligt för att få ett så stort och innehållsrikt perspektiv av spelet som möjligt. Men, just idén med att använda CQC är, för mig, att utnyttja den för att jag inte har något val. Användandet av CQC blir dock nödvändigt även om man har ammunition ifall man vill klara spelet på dess svårare svårighetsgrad och även försöka plocka Boss Emblem, där du måste bl.a. klara spelet utan att döda någonting levande. Detta tillför såklart väldigt mycket till spelet då det ger en utmaning.

Men i övrigt tycker jag att en av Metal Gear Solid 4:s största svagheter är att spelet är på tok för lätt, som Snakes sista uppdrag blir jag faktiskt besviken på hur oerhört lätt spelet egentligen var. Även om man såklart dog ett par gånger på Boss Extreme var det en barnlek att klara spelet i jämförelse med de tidigare. Och det är väl antagligen den största svagheten med Guns of the Patriots, svårighetsgraden. För om det är någonting jag skulle få ändra på i spelet, skulle jag utan tvekan välja att just göra spelet svårare.

Metal Gear Solid har alltid varit känd för sina bosstrider, de episka striderna i Metal Gear Solid, de överbrutalt svåra striderna i Sons of Liberty. Och de psykologiska striderna i Snake Eater (syftar såklart på The Sorrow framför allt).

I Guns of the Patriots är de inte dåliga, tvärtom faktiskt. Men striderna och bossarna är de sämsta i ett Metal Gear Solid-spel, någonsin faktiskt. Bossarna är relativt genomskinliga till sitt strategiska användande och det är sällan jag blev lurad av bossarna trots deras försök att göra så. Vilket är väldigt synd då just överraskningsmomenten alltid varit härliga i Metal Gear Solid-spelen. Att märka att bossen faktiskt finns precis framför dig utan att faktiskt se honom förrän han anfaller dig. Där sviker Metal Gear Solid 4.

Det finns mycket att säga om musik, just ljud, läten, musik är nog det mest subjektiva ting som finns. Alla tycker olika och det finns egentligen ingen dålig musik, bara olika smaker. Hur som helst har Metal Gear Solid alltid varit spel där musikens roll knappast kan överskattas. Melodierna älskas av i princip alla och musiken är inte sämre i Guns of the Patriots. Musiken skiftar från fantastisk, dramatisk musik till pumpande rytmer som får pulsen att skjuta i höjd och svetten att börja rinna, paniken smyga fram längs med ryggraden. Musikern som skrivit en hel del av musiken går under namnet Norihiko Hibino, som även hjälpt att skriva en del av den tidigare musiken i Metal Gear Solid-serien. Den tillför ett perfekt tempo till spelet, det finns få som lyckats göra musiken till en så viktig del av ett spel, och ingen har gjort det bättre än Kojimas team.

I Metal Gear Solid 4 Guns of the Patriots ska alla våra frågor bli besvarade, frågor vi frågat oss sedan det allra första Metal Gear-spelet släpptes, men aldrig fått svar på. Och många av dessa frågor är besvarade vist och förnuftigt. Men tyvärr känns en del av dem påtvingade och inte speciellt trovärdiga alls. Påskyndade ursäkter för att inte gå till grunden med vad Kojima faktiskt tänkte när han ställde oss dem. Men trots detta är flesta av dem besvarade, väldigt bra.

Det är inte många spel som får mig att direkt efter en genomspelning vilja starta om ett nytt parti, men när jag avslutat Snakes sista uppdrag vill jag göra det igen, men på ett annat sätt. Och det är troligtvis detta som gör Guns of the Patriots till ett så hållbart spel, hög kvalité på hållbarheten med andra ord. Du kan ta dig igenom hela spelet utan att döda en själ, det är inte en omöjlighet. Du blir alltså givet valet att skjuta dig igenom spelet, eller smyga dig fram för att antingen undvika fienderna eller för att ta ner dem en och en bakifrån. Vad som också gör spelet roligt är att du aldrig tröttnar på att experimentera med vapnet. Jag kan ligga i timtal med min sniper för att pricka ner fienderna från olika håll och se hur de övriga reagerar till deras stupade kamrat. Men här dyker även en av de små nackdelarna fram. Under vissa delar av spelet kan jag ligga och skjuta ner hur många fiender som helst, knäppa dem en efter en, utan att de tar slut. Fienderna spawnar fram, i alldeles för rask takt, på ett alldeles för nära ställe. Detta gör att jag förstås förlorar förtroendet för att dem jag skjuter faktiskt skulle vara riktiga fiender istället för programmerade virtuella bilder, ett system, vilket de faktiskt är. Men vilket är vad Kojimas jobb är, att få oss att känna motsatsen. Nu säger jag inte att han misslyckas totalt då jag vid flera tillfällen känner motsatsen, men att faktiskt kunna upptäcka att fienderna spawnar fram känns som en nackdel, tyvärr.

En sak som däremot sänker betyget är att spelet domnar bort efter ett tag. Spelet består i stor del av 5 akter, 5 banor (även om "banor" inte direkt är rätt ord). I akt 1 och 2 sitter jag som förstelnad, allting är enastående, vackert och alldeles underbart. Akt 3 ger mig även mycket att tappa hakan åt, men jag känner att just känslan är lite som bortdomnad. Till akt 4 sprängs min nostalgikörtel. Ett kärt återbesök på Shadow Moses, ännu en referens till det första spelet. Denna akt kommer dock troligtvis ge dig en mycket svagare upplevelse ifall det är första gången du rör ett Metal Gear Solid-spel. Till akt 5 blir det värre. Akten fylls av tårframkallande mellansekvenser, som i sanningens namn är underbara minst sagt, men de spelbara sekvenserna ger dig ingenting speciellt att gapa åt. Akten utspelar sig i själva verket på ett fartyg, ett fartyg jag gärna hade vandrat mer fritt på.

Och där har vi en annan sak som överraskar i Guns of the Patriots. Den nya friheten är något av ett genidrag från Hideo Kojimas sida. Du kan antingen skjuta dig igenom spelet, eller välja att smyga dig igenom spelet. Vilket mer eller mindre inte varit möjligt i de andra spelen, när det rör sig om svårare svårighetsgrader det vill säga.

Hideo Kojimas har lyckats göra Guns of the Patriots till ett fantastiskt spel på många sätt och vis. Men en av de saker som slår mig mest är hur oerhört mörk stämning Kojima lyckats ge sitt spel. För ytterst få spel har lyckats ge ett så mörkt intryck, precis som nämnt innan påminner det mycket om de mörkaste händelserna i våran värld. De mörka situationerna, delarna och historierna. Redan från början av spelet får vi ett gott intryck av att ifall Liquid lyckas kommer världen att nå en ände. All form av motstånd kommer att krossas. Och vi får även reda på att han har kommit en bra bit på vägen. Ett enda snedsteg skulle innebära att allting Snake kämpar för skulle vara förlorat. Detta sätter en viss press på dig som spelare även om du vet att ifall du misslyckas kan du försöka igen, om och om igen.

En annan sak jag saknar lite är den hungern och behovet av föda som fanns i Snake Eater. Snake behöver aldrig äta, behovet av föda finns där inte. Likt så som behovet av ammunition inte finns där, Guns of the Patriots känns på alla sätt och vis som ett mindre survivalspel. Känslan av att behöva överleva finns där inte, att ta hand om sig själv, att behöva äta och vara mänsklig. En av de aspekterna som gjorde Snake Eater till en så skarp och obehagligt bra upplevelse finns där inte längre. Snake känns mer som en odödlig superhjälte än en riktig agent, en riktig orm.

Så nej, Metal Gear Solid 4 Guns of the Patriots är inte en lika bra upplevelse som Snake Eater. Det känns mycket mindre som ett spel av den sorten Metal Gear Solid-spelen tillhör... Men de negativa delarna är få och små, sådana som jag egentligen inte skulle lägga märket till i ett vanligt spel och ännu mindre nämna i en recension. En vacker, dramatisk och på många sätt och vis underbar upplevelse, ett spel som ingen egentligen borde missa.

Ja, nu är sagan om Metal Gear slut, 20 år av spel och en spelevolution olik någon annan. Många saker som folk inte trodde skulle vara möjliga i spel har blivit uppnådda och Hideo Kojima har fått en speciell plats i alla våra hjärtan. Så hur känner jag nu efter att ha utfört Snakes sista uppdrag? En tomhet som gnager mig i nacken och säger: Det fanns fler saker jag ville få svar på? Nej, för Hideo Kojima har besvarat alla mina frågor och bevisat att ett tema som i grund och botten hade passat bättre som film, kan göras till spel och göras briljant, vackert och mästerligt.

+ Underbar musik, snygg design, bra kontroll, ett fantastiskt avslut.

- Många & långa spelavbrott, lite väl stela animationer, för lätt.