Castlevania: Symphony of the Night

Symphony of the Night. Det lockar fram många storslagna minnen hos många. Det är ett hardcorespel. Svårt, knepigt, många hemligheter, grym styrning och många olika sätt att klara spelet på.

För min del så är det mycket av det här, men enligt mig så är det helt enkelt alldeles för svårt. Jag gillar att spela på Hard svårighetsgrader i alla möjliga spel, men det här är ett spel som helt enkelt är för svårt för min del.

Men oavsett hur svårt det är så kan jag inte låta bli att njuta av dom coola sekvenserna i spelet och dom ibland extremt läckra grafiska designmässiga detaljerna och mjuka 2D-effekterna som spelet bjuder på.

Musiken är vacker, men jag har inte fångats in av den helt under mina spelsessitoner riktigt än, men den är extremt välkomponerad.

Pusslena är smarta och spelets karaktärer är intressanta och väldesignade. Gillar Rischter mest, faktiskt även ifall Alucard är väldigt intressant som karaktär han med. Utöver allt detta så har spelet en intressant story som hänger ihop med resten av spelet i serien.

Men överlag så uppskattar jag det här spelet mer än Dawn of Sorrow till Nintendo DS som jag tröttnade på regält efter ett tag. I och för sig så har ju det här spelet mycket samma upplägg, men det finns en ganska stor kvalitétsskillnad i mina ögon när det gäller karaktärer och händelser i storyn.

Mitt betyg på spelet blir en åtta eftersom svårighetsgraden är allt för boostad och lite väl överdriven enligt mig. Spel behöver inte vara jättelätta, men dom borde heller inte vara så svåra att man har svårt att komma vidare trots att man vet exakt vad man ska göra.