SSX Tricky

Föråldrat eller fortfarande fantastiskt? Leorio återvänder till den förra konsolgenerationens tidiga år för att åka snowboard med en yngre och ännu toklyckligare Kaori.

Anledningen till att jag köpte SSX Tricky var att jag älskade SSX 3. Om det tredje spelet i en serie är ett mästerverk, kan väl inte tvåan vara mycket sämre?

Fyra av de tolv åkarna är tillgängliga i början, men det behövs som tur var bara fyra guldmedaljer för att låsa upp min favorit Kaori. (Spelet ger mig henne generöst nog redan efter tre lopp...) Jag dissar den stele självmordskandidaten med störtkruka, den moonwalkande afrotönten och den sportklädda bystdrottningen - i gestalt av den avslagne hiphop-wannabe-tysken drar jag ut i de snöiga pisterna.

Med ett stort antal SSX 3-timmar i ryggen sitter styrningen som den ska. Den kanske är något trögare, men tysken gör i stort sätt som jag vill: kör jag ur backen är det mitt eget fel.
Dock sitter funktionen att knuffa motståndarna på fel ställe - högra analogspaken istället för på axelknapparna - vilket är en stor svaghet.

Till skillnad från uppföljarna ger banorna knappt ens sken av verklighet, utan från början är det här-var-det-tevespel miljöer som gäller.
I stora drag är de väl komponernade, men tyvärr är det samma banor för de snabba Racen som för den poängjagande trickfesten i Showoff. Det leder till tråkiga passager i båda disciplinerna, och ger en lätt B-aktig känsla till spelet. Visserligen har man satt ut ramper i Showoff, men det känns aldrig lika väl uttänkt, naturligt eller innehållsrikt som i SSX 3 eller SSX On Tour.

Om fartkänslan och kontrollen fortfarande känns hyggligt fräsch, kan man tyvärr inte säga det samma om grafiken. Spelet ser fördjävligt ut. Det är milsvid skillnad från SSX 3. Är man det minsta känslig för kantig, ryckig grafik med hopplösa färgval är det bara att kasta det här spelet över axeln.
Där SSX 3s öppna snövidder och coola nattbanor fortfarande skapar ljuva känslor, är det snarare motvilja som miljöerna i Tricky väcker.
Visserligen bjuder den franska banan på en skön blandning av smultronglass och Halo, men vad hjälper det när allt är så flimrigt och publiken som inramar alltihopa ser ut som rent skräp. De ryckliga klumpar som ska föreställa åskådare hade inte imponerat på någon ens på åttiotalet. Till skillnad från de båda uppföljarna sjunker även bilduppdateringen drastiskt med jämna mellanrum - inte något som inger respekt.
Visuellt är det svårt att tro att trean och Tricky är från samma konsolgeneration.

Jag blir bättre till mods när jag äntligen får spela som Kaori. Att susa ner för snövidderna i gestalt av det japanska lyckopillret med hennes pandaryggsäck och jordgubbssnowbord, och åka ifrån alla motståndare är en fröjd.
Tyvärr är hennes röst mycket sämre än i SSX 3. Visserligen är hon yngre, men för att vara två år är det en jäkla skillnad. Enligt spelet är hon sjutton, men låter som en omogen sjuåring.

Varför de flesta åkarna är otillgängliga i början av spelet är svårt att förstå, för det går snabbt att låsa upp dem.
Vilket inte är någon vidare belöning.
Visserligen saknar det sköna gänget i SSX 3 det mesta av god smak och stil, men ändå träffar de helt rätt. De är det inte i närheten av den färgblinda hop av förryckta existenser som möter en chokad spelare i SSX Tricky.
Det känns mer som att välja mellan fångarna i ett mentalsjukhus än elitidrottsmän. Captain Falcon och Ronald McDonald skulle framstått som fullt normala i det här sällskapet.
Utan Kaori hade jag kört fast redan på välja-åkare skärmen.

Men tack vare det japanska underbarnet racar jag i full fart, drar Showoff-poängen i höjden och samlar sidor i trickboken.

Spelets höjdpunkt är Kaoris firande när hennes status går upp en nivå: i fullkomligt glädjerus dansar hon med sin pandaryggsäck i ett regn av klara färger.
Så ska en belöningsskärm se ut. Jag blir glad bara att tänka på det. Rent guld.

Men om man inte är en fanboy av någon av åkarna - finns det något att hämta i SSX Tricky som inte uppföljarna har att bjuda på?

Nej, det är klent. Sex år senare har jag svårt att förstå att det här spelet efter sin premiär tog sig upp på listor över världens bästa spel. Den mest slående kritiken mot spelet är varken min - eller någon annans - recension: det är SSX 3 och SSX On Tour.

Spelglädje och underhållning finns det förvisso att gräva fram även ur det här liret, men det goda tyngs ner under snön av de många irritationsmomenten: kameran som vänder och har sig när jag kraschar så jag kör i iväg åt fel håll, hur alla fem motståndarna i racen helst åker i en enda klunga - så jag antingen ligger etta eller sexa, den underliga cyber-stämningen i menyerna, att det är för lätt att krascha och för svårt att åka på räcken, konstiga passager där jag inte vet var jag ska ta vägen och osynliga väggar mitt i banan.

Det har hänt att jag legat femma, kraschat, och när jag kommit på benen ligger jag tvåa. Eh... okay?

Det enda som slår uppföljarna på fingrarna är mätaren som visar hur åkarna ligger till under racet. Varför den har försämrats till SSX 3 kan man fråga sig. Dock saknas en indikation om hur långt det är kvar av loppet.

En exklusivitet för Tricky är kommentatorsrösten som ropar ut trickens namn när man utfört dem. Det är roligt när han manar mig att inte göra samma trick flera gånger i rad, men i övrigt känns han bara påklistrat pseudo-tuff.

Nej, lämna SSX Tricky i det förflutna, där det hör hemma.
Ett spel där kontrollschemat för eleganta trick gestaltas av den äckligt feta The Duke och där en deprimerad tysk firar sin seger med århundrades pinsammaste försök till hiphop-dans har en plats på smaklöshetens museum och inte på min spelhylla...

Fördelar: bra styrning, underhållande, Kaori, den härliga pandadansen

Nackdelar: hemsk grafik, karaktärerna är för motbjudande, många irritationsmoment, något innehållslöst, står helt i skuggan av SSX 3 och SSX On Tour