Advance Wars

När det kommer till Advance Wars så är jag inte att räkna med. Det är något ovisst med denna lilla serie av spel som exkluderar mig från att kunna förstå det fullt ut. I en undangömd vrå i mitt huvud finns en inaktiv bit av min hjärna som krävs för att mästra Advance Wars. Rent ut sagt är jag för dålig för att klara de sista banorna i kampanj-läget. Trots detta faktum, att jag är dålig, gillar jag Advance Wars.

De bästa bitarna med Advance Wars är lättillgängligheten, den färgglada, barnsliga grafiken och det mångfaldiga speldjupet. Det är mycket lätt att komma in i spelet: du för dina trupper mot fienden och sedan spränger du dem till ingenting. Desto svårare är det att fullt ut bemästra de alla taktiker, försvars- och attack-kombinationer och att sedan använda dessa och i slutändan få en så hög rankning som möjligt. Den svårare biten är just det jag inte lyckats med, vilket leder till många förnedrande förluster mot spelets sista CO, Sturm. För att inte nämna de ändlösa, ännu mer förnedrande förlusterna mot min kaxige men ändock skicklige vän.

Eftersom Advance Wars är så pass gammalt vid det här laget (det hade europeisk premiär i början av 2002) är det lönlöst gå in närmre på detaljer om spelet: allt är redan sagt. I sin egen klass, turbaserat strategi-krig, så har jag inte spelat något bättre än denna lilla pastellfärgade krigs-diamant.

I slutändan inser jag att Advance Wars är bland de bättre bärbara spelen som finns och jag har haft flera roliga timmar som strateg och kommandör men... detta är dock inte riktigt min typ av spel. Jag blir frustrerad då jag efter flertalet försök inte kommer ett steg närmre att besegra Sturm. Kanske kommer en elektrisk puls väcka liv i min döda strategi-del av hjärnan en dag? Tills dess fortsätter jag med de enklare uppdragen och lämnar det svåra åt min kaxige vän. Förnedrande är bara förnamnet...