Mass Effect

Spelad version: PC

"2183 - A Space Odyssey"

Kommendörkaptenens loggbok, stjärndatum 202031.30.

Vi har rest tillbaka i tiden för att rädda en uråldrig art från total förintelse. Än så länge så finns det inga tecken på akvatiskt liv, men jag kommer att hitta dem. Just det, sedan var det någonting om att rädda galaxen från en robotcivilisation.

Mass Effect tar sin början i nådens år 2183 och handlar om Shepard. Han eller hon är kommendörkapten på skeppet Normandie, som enligt ryktet ska vara det bästa som den kända civilisationen kan frambringa. Någon sorts kombination av mänsklig och turiansk teknologi. I alla fall så har en agent för SPECTRES, civilisationens mest erfarna soldater som är genomsyrade av ren och skär 00110001 00110011 00110011 00110111, besämt sig för att gå över till fiendesidan, The Reapers, en glömd civilisation av robotar. De livnär sig på människors själar och äter små bebisar. Okej, inte riktigt så onda, men de har en tendens att utrota allt som är vid liv.

Mass Effect är snyggt, snyggt som satan, men dras dock med avskyvärd bilduppdatering och några konstiga buggar. Låt oss säga att jag precis har utfört ett uppdrag och vill bege mig till mitt skepp igen, men efter ett par steg inuti bunkern jag står i befinner jag mig plötsligt bakom väggen och kan omöjligt ta mig tillbaka. Ett tips alltså: Spara ofta! Sparfunktionerna är exemplariska till skillnad från Dead Rising (blörgh).

Det är dock på ljudsektionen som Mass Effect briljerar: ett exemplariskt och fantastiskt dialogsystem med, håll nu i hatten, lysande dialoger. Och vi pratar inte Elder Scrolls IV: Oblivion här, ni vet, spelet som har tre röstskådespelare till fjortontusen personer. Nej jag talar om en röstskådespelare per karaktär.

Du kommer att spendera den mesta av tiden på ett av de många uppdragen. Antingen ett primärt eller ett sekundärt sådant. Och Mass Effect är faktiskt det första spelet där jag verkligen vill göra alla de sekundära uppdragen. Ingen textbaserad dialog här inte, nej för tusan, Bioware har bestämt sig för att göra det bästa bättre. Men visst kan de sekundära uppdragen dock vara lite tomma på design. En del planter man besöker består bara av klippor, kullar och berg av samma färg (antagligen grått). Men det här har man dock ordnat med att bosätta som blåa apor på planeterna för att göra det lite färggladare. Akta bara så att de inte mördar dig i sömnen.

De primära uppdragen kompenserar dock för allt som de sekundära uppdragen inte klarade av. Mer dialog, mer varierade landskap och en fängslande handling. Någonting som också utvecklas i och med att man kommer längre fram i de primära uppdragen (och därav spelet) är relationerna till sina kamrater på skeppet. Tänk dig, folk tyckte visserligen att du var en bra kommendörkapten i början, men tjugofem timmar senare har du både haft sex, varit skyldig till otaliga vänners liv och kanske till och med njutit av det.