Burnout Revenge

Burnout Revenge är en av de uppföljare som fyllt mig med mest längtan - i klass med begäret efter Halo 2 och Metroid Prime 2 - men när jag på releasedagen slet platsen av spelet visade det sig inte leva upp till mina förväntningar...

Oj, vad mina vänner och jag hade roligt med Burnout 3:Takedown... Bilspel var aldrig vårt förstaval på tv-spelskvällarna, men alla gillar överdrivet våldsamma krascher. Såväl Road Rage - spelsättet där man i höga hastigheter manglar sönder sina motståndarbilar på städernas vägar - som Crash - det pusselaktiga spelläget där man försöker orsaka en sådan stor seriekrock som möjligt - var grunden till många glädjerika, hetlevrade duster framför TV:n.

När Burnout Revenge utannonserades steg förväntningarna upp i taket. Det skulle bli bra, det skulle bli bäst, det skulle bli som Burnout 3 - fast större, snabbare, våldsammare, färggladare, roligare!

Vad kunde gå fel?

En hel del tyvärr.

Inte många sekunder efter att min Xbox brölade igång insåg jag att allt inte stod rätt till...

Det första intermezzot inträffar redan när jag ska välja språk.
Det finns inte engelska!
Jag bjuds på italienska, spanska, nederländska, svenska, finska, danska.

Alltså, svenska är ett härligt språk i rätt sammanhang, men det inkluderar inte ett tufft bilspel! Det skär i hjärtat när jag ser de märkliga ordvalen i menyerna, och värre blir det när den hesa unga kvinnan ZTV-läspar fram spelets grunder, och jag får veta att jag kan aktivera "Impäckt Tajjm" i jakten på en "Äftertasch".
Tack så mycket.
Att översätta en våldsamt bilspel är ungefär som om skivbolaget skulle dubba Metallicas nya skiva till svenska. Att inte ens ha med engelska som ett val måste bero på någon form av total förvirring hos någon person som hamnat på fel plats inom EA:s beslutkedjemaskineri.

Men det viktigaste språket i ett bilspel är förstås spelsystemet. Här har det gjorts en del förändringar sedan den briljanta föregångaren.

Det som märks först, och verkligen förändrar hur Burnout spelas är att man inte längre kan krocka med trafiken i samma färdriktning (så länge man undviker bussar och långtradare). Det är bara att röja sig rakt genom trafiken, och bilarna flyger och far likt pappkartonger.

Förutom att det gör spelet lättare och mindre dramatiskt, skänker det ett lätt löjes skimmer till spelupplevelsen.

Det är först när jag spelar Burnout Revenge jag inser hur viktig realismen var för Burnout 3. De vilda krascherna var så häftiga för att spelet i övrigt var så verklighetstroget. Ständerna med sina butiker, höghus och reklamskyltar, och landsbygden med sin frodiga natur och trovärdiga arkitektur skapade en perfekt fond till de ilsnabba bilduellerna och våldsamma seriekrockarna; varje krasch var för ett ögonblick så påtaglig, så verklig, innan det blev till sekunder av rent tvspelsmässig förstörelsekonst.

I Burnout Revenge - när bilarna flyger omkring likt maskrosor för en gräsklippare - är all tyngd och tuffhet borta. Jag är inte länge en dödsföraktande kung på världens vägar - jag är en liten pojke som ligger på köksgolvet och leker med mina plastbilar.

Ett nytt spelsätt har tillkommit, som utnyttjar detta röjande genom den egna trafiken
I Traffic Attack ska man knuffa iväg medtrafikanterna för poäng och mer tid.
Så man åker och åker och åker, och puttar på bilar, som glider iväg, och man åker och puttar på bilar.
Vem fan kom på det här? Här någon ens provspelat eländet? Det är dödstrist.
Det känns som om någon insåg vilken dålig förändring man gjort, och så skapade man ett spelläge för att rättfärdiga tokeriet, och då blev det bara sämre.
Man tjänar vanligtvis inget på att gasa och leva rövare heller, utan man puttrar verkligen fram i maklig takt och puttar på bilar. Det är mer som ett repetitivt arbete än ett underhållande tv-spel.

Nästa stora nyhet är en betygsmätare, i nedre högra hörnet. Beroende på hur vildsint och tufft man kör i racen får man ett betyg, som tillsammans med eventuell pallplacering låser upp nya lopp.
Idén att uppmuntra spelaren att spela Burnout på det sätt det ska spelas - våldsamt och intensivt - är onekligen hedersvärd, men resultatet är allt annat än lyckat.
Kör man bra nog för att ta guldmedaljen får man nästan alltid högsta betyg, och kör man uselt vet man redan att man suger - det behövs ingen mätare för.
Det enda betygsmätaren egentligen åstadkommer - förutom irritationen när en massa stjärnor och ord som "grymt" och "kanon" hoppar upp över skärmen mitt i loppen - är att göra spelet lite mer komplicerat och lite mindre spontant.

Grafiken har genomgått en något underlig förändring. Den har blivit mörkare och dystrare. Allt har blivit brunare och guldglänsande. Det ger spelet en mer allvarlig känsla, som går stick i stäv med den glättiga upplevelse man får när man röjer rakt genom papperstrafiken.

En annan felsatsning är att den charmiga världskartan har försvunnit. Istället för att resa mellan USA, Europa och Asien får man i huvudmening klicka på en radda lådor med 1,2,3 och så vidare.
Så trist.

Men, var det här? Leorio, vad du klagar. Finns det är inget som blivit bättre sedan Burnout 3?
Jo, banorna. Det är massor av hopp, skilda våningar, alternativa vägar och snäva genvägar. På ett annat sätt än i föregångaren måste man lära sig banorna och hitta den bästa vägen. Mycket bra.

Glädjen solkas något av att en del av banorna verkar ha blivit designade för att skapa irritation och inte underhållning. Utbuktningar i väggarna har enkom byggts för att jävlas med fartkåta bildårar och på vissa sträckor svänger banan rakt in i den mötande trafiken på ett osmidigt och oskönt sätt.

Musiken har som tur var fått en uppryckning. Den är fortfarande inte bra, men inte lika ostentativt irriterande som i Burnout 3. Den är fortfarande C-märkt amerikansk radiorock i den gnälliga skolan, men nu är den av den mer intetsägande sorten.
Custom Soundtrack är att rekommendera.

Ytterligare några förändringar är svåra att kategorisera som entydigt positiva eller negativa.
Crasch-läget har genomgått en rejäl omstöpning - men har det blivit mer givande eller bara mer komplicerat?

Det sämsta först: för att överhuvudtaget få iväg bilen måste man trycka rätt på en mätare, ungefär som enkla golfspel brukar fungera. Mätaren åker upp - tryck rätt, mätaren åker ner igen - tryck rätt.
Gör man fel puttrar bilen bara iväg litet trött, och då är det lika bra att börja om - man måste i regel få "Perfekt" för att det ska bli någon krock att tala om.
Ett onödigt inslag tycker jag.

De andra förändringarna i Crash är desto intressantare. Banorna är ofta uppdelade i flera våningar och de färggranna bonusmarkeringarna har försvunnit. Inte sällan innehåller banorna ramper - som leder till långa och spektakulära hopp - där man måste man ta hänsyn till vindstyrkan och vindriktingen. Det gäller att välja en bil med rätt tyngd och hastighet, träffa hoppet, och utnyttja vinden för att slutligen krascha och åstadkomma en storslagen seriekrock.
De storslaget härliga banorna vägs upp av ett par banor som närmast är obegripliga. På ett ställe ska man tillexempel krocka uppför ett berg. Eh... Vad är det för kul med det?
Det nya Crash är varken bättre eller sämre än det tidigare, bara annorlunda. Vissa gillar det bättre, andra inte. Jag är kluven.

En annan förändring är att bomben som tidigare fanns i Crash-läget, numer även flyttat över till racen.
När man kraschat och spelet övergår i Bullet Time, förlåt Impact Time, kan man utnyttja den ernådda boosten till att spränga bilen, för att få med motståndarna i explosionen.
Om man ligger först, men klantar sig, är det riktigt härligt att rädda äran genom att skapa ett eldhav som samtliga de efterföljande bilarna störtar rant in i.
Misslyckas man att träffa någon moståndaren förlorar man all boost, men lyckas man får man tillbaka boosten i full flammande härlighet när han återvänder till vägen.

Ett stort plus för att kameravinkeln i Impact Time har förbättras sedan Takedown, och nu kan man verkligen se de efterföljande bilarna närma sig.

Road Rage finns naturligtvis kvar, men inte ens det är lika roligt längre.
I Revenge har man lagt till att man får mer tid för att man kraschar motståndare, vilket i teorin borde leda till längre lopp. Tyvärr kraschar man allt för ofta, utan synbar eller vettig anledning, och bilen är snart kvaddad och loppet över.
Dessutom gör den nya kör-rakt-genom-dina-medtrafikanter gimmicken att allt för många takedowns man gör kommer att de efterföljande motståndarbilarna kör in i alla dessa flygande vrak, utan att det är något man tänkt ut, eller ens visste om att det fanns en motståndarbil precis bakomför.
Det är inte lika roligt att belöning för något man inte känner sig inblandad i.

En annan dålig sak är att man inte kan välja att köra om loppet när man misslyckats att ta medalj.
Istället laddar spelet, sparar (trots att jag inte gjort något nytt), laddar och jag hamnar ute i huvudmenyn. Nu måste jag leta rätt på loppet igen, välja bil, ladda, innan jag kan köra igen.
När jag ser att jag är på väg att misslyckas i ett Road Rage måste jag snabbt trycka på paus, och välja att starta om innan resultatskärmen hinner komma upp.
Fånigt.

Efter allt detta klagande, kan det vara lätt att tro att Burnout Revenge är ett dåligt spel, men det är det inte. När det låter bli att strula med spelaren är det riktigt underhållande. Den sprittande glädjen - som är själva grunden i ett lättsamt spel - tyngs dock ner av alla dessa små irritationsmoment och designmässiga felbeslut. Har man nyligen spelat Burnout 3: Takedown förbleknar Revenge helt och hållet.
Betraktar man de båda spelen sida vid sida är det inte svårt att se att Revenge var ett felsteg på vägen.

Vill du spela ensam eller på delad skärm är Burnout 3: Takedown det självklara valet. Är det online som gäller är Burnout Paradise den givna kandidaten.

Burnout Revenge kan jag bara rekommendera till de som klarat dessa båda spel till 100% och är desperat efter mer vansinniga hastigheter och våldsamma krascher.

Tyvärr Burnout Revenge, jag ville så gärna ta dig till mitt hjärta, men det blev aldrig du och jag...

Fördelar: det är baserat på ett av världens bästa spel, bitvis riktigt underhållande, tekniskt vältrimmad grafik, mycket bra banor, Crash-läget har blivit mer utmanande

Nackdelar: det fåniga röjandet genom den egna trafiken drar ner på spelglädjen, betygmätaren är mest bara irriterande, ingen engelsk text, Traffic Attack, dålig musik, en hel del småirriterande inslag, dunklare och tristare design än föregångaren, hamnar helt i skuggan av Burnout 3 och Burnout Paradise