Devil May Cry 4

"Just beginning to heat up!" skriker den kaxiga ungen Nero när han utdelar en serie snabba slag mot den enorma bossen som hjälplöst flyger iväg, för att några sekunder senare resa sig upp och återuppta striden.

I CapComs fjärde del i deras fantastiska demondräparhistoria är den numera halvt kultförklarade huvudpersonen Dante utbytt mot nykomlingen Nero, som saknar Dantes färdigheter men jämnar ut det med en blå demonarm så att han också kan smiska demoner. Även om storyn inte är ett mästerverk, så är den klart godkänd.

Devil May Cry går inte ut på att bara slakta hjorder med demoner. Det går ut på att slakta hjorder med demoner, men man ska göra det snyggt. Vanlig hederlig "button-mashing" duger inte här, utan man får istället göra brutala och underhållande combos på löpande band, samtidigt som man måste hålla sig borta från fiendens otäcka attacker och hålla koll på mätaren uppe i hörnet. Om du får upp den till över A (Atomic!) borde du känna dig duktig.

Devil May Cry 4 är uppdelat i tjugo banor, som ligger på en längd mellan strax under tio minuter till upp emot en halvtimme. De flesta banorna avslutas med en cool boss som bjuder på en bra utmaning, dock på de högre svårighetsgraderna kan bossarna sluta i att kontrollen flyger in i väggen samtidigt som mindre väl valda ord osar ur munnen.

Devil May Cry är, och har alltid varit (med undantaget Devil May Cry 2) en serie för hardcore-spelarna. Varje boss har bjudit på en svårighetsgrad och "continues" har varit väldigt begränsade, men det är de dock inte längre i fyran. Här kan man dö hur många gånger man vill vid varje boss utan att behöva betala en gul orb eller börja om banan. På både gott och ont. Eftersom att det gör spelet mindre frustrerande är det bra, men det gör så att det inte känns lika hardcore som de tidigare spelen.

Grafiskt är Devil May Cry 4 snyggt både tekniskt och designmässigt. Animatonerna är av toppklass. Karaktärsmodellerna är välgjorda, miljöerna snygga och vackra ljuseffekter. Dock så ser skuggorna ut som något från Nintendo 64-eran.

Kontrollen funkar som en borde, iallfall på PlayStation 3-versionen som är den jag har spelat. Förutom kameran som kan vara lite svårstyrd skulle jag nästan säga att kontrollen är nära perfektion.

Nu till en annan historia. För några dagar sedan när jag var ute med min hund (som heter Dante, förresten) så började jag helt plötsligt må illa. Varför? Den riktiga orsaken är självklart för mycket chips, men om man tänker bakom det så har man en koppling till Devil May Cry 4. Jag kände mig smått yr och trodde först att utomjordingarna attackerade, men nu i efterhand har jag insett att det är så Devil May Cry 4 får mig att känna mig. Inte bokstavligt så att jag mår illa, men lite smått förvirrad när skärmen är fylld av blod, demoner och Nero som flyger fram och tillbaka och ur högtalarna dånar technorock, Neros skrik och "Begone" när han slänger den elaka demonen i marken med sin demonarm.

För att snacka lite om ljudet. Musiken när man slåss består av den nämnda technorocken. Dock så är låten till eftertexterna så vacker att man nästan vill ge spelet en tia.
Röstskådespeleriet är överraskande bra. Även om en del repliker låter lite halvdant så gör de flesta röstskådespelarna ett bra jobb ifrån sig, speciellt karaktären Credo som nästan borde ha fått en Oskar om det finns sådana i spelvärlden.

Bossarna i Devil May Cry 4 är underbara, även om man möter de flesta av dem två gånger. T.ex den enorma brinnande kentauren som man möter tidigt i spelet som man ska anfalla, och när elden slocknar ska man hoppa upp till huvudet och använda sin demonarm för att slunga ner honom i marken. Det är sann bossmagi.

Men man spelar inte som bara Nero i Devil May Cry 4, nej, i cirka 35% av spelet spelar man som den käre gamla Dante. När man har spelat ett antal uppdrag som Nero kan det vara svårt att vänja sig vid Dante, och när man väl gjort det tar man rollen som Nero igen. En trevligt ny funktion är att man kan byta "fighting styles" när man vill. I trean kunde man bara göra det mellan missions och vid Divinty Statues. Ett enkelt tryck på d-paden och man bytar style, vilket gör det möjligt med helgalna combos.

När man för första gången startar Devil May Cry 4 börjar man med två svårighetsgrader. Human och Devil Hunter (som representerar Easy och Normal). Man låser sedan upp Son of Sparda (Hard) och det ökända Dante Must Die, som kan vara riktigt svårt ibland. Sedan finns även Heaven and Hell, det ni som kört trean känner igen det, att alla fiender dör på ett slag/skott, men det gör den man spelar som också. Det finns även ett nytt spelläge som låses upp när man har klarat Dante Must Die, men det vill jag inte spoila.

För att avsluta denna recension kan jag säga att ni borde köpa Devil May Cry 4. Det är ett grymt bra spel med fantastiskt tempo. Det håller även väldigt länge, jag har spelat det i strax över hundra timmar. Om det inte vore för backtrackingen som Dante så skulle jag ha gett spelet en tia.

Plus: Fin grafik, döläckra animationer, bossarna, svårt, många svårighetsgrader.

Minus: Dantes del består av samma miljöer och bossar som Neros, känns inte lika hardcore som del ett och tre.