Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metal Gear Solid 3: Subsistence

Skrivet av: zwqase   2008-07-23

Smyga, smyga, smyga... vakt! Upp och stå, kryp i gräset. Skjut mig, skjut mig, läk mina sår. Spring, rusa, rulla runt, sitt ner och vila. Drick vattnet, ät en orm, tänd en fackla. Sch, någon kommer... hjälp, skjut, död. Vila... Se upp! Vad? Ormar, skogar, ond, bråd, död.

Metal Gear Solid 3 utspelar sig innan både Metal Gear Solid och Metal Gear Solid 2. Året är 1964 och vi sugs rätt in i Sovjetunionens djungler. Du styr Naked Snake (inte Solid Snake!) som har till uppdrag att eliminera det hot som vapenfaciliteterna i närheten uppgör för Amerika.
Som vanligt finns det mycket mer än så som ligger bakom det hela och vändningar i historien sker hela tiden.

Metal Gear Solid 3 skiljer sig på flera sätt ifrån sina föregångare. Till att börja med så utspelar sig en stor del utav spelet i en djungel. I de tidigare två delarna så har man mest sprungit runt i diverse byggnader. Sedan är det inte längre Solid Snake som man spelar som, utan Naked Snake. Förutom namnet så skiljer inte mycket. David Hayes är den som har gett sin röst åt denna Snake, precis som tidigare och är man inte med då namnet nämns så är det väldigt lätt att missta Naked Snake för just Solid Snake eftersom de för det mesta endast använder kodnamnet "Snake".

Något som jag alltid hänförts över i Metal Gear Solid spelen är Konami's sätt att blanda verklig historia med en hel del overkliga karaktärer och saker och ändå få det att kännas naturligt. Även om man vet att en hel del utav det som visas inte är möjligt över huvudtaget så sitter man ändå sär och nickar och stämmer med.
Det är inga timmar de har spenderat på manuset, det är dagar, månader. Dialogerna är underbara. De har djup, och känslor likt knappt något annat spel. På sina håll blandas det även in en del fraser som gör att man bara slår sig för pannan och tänker "gud så dumt". Som till exempel då Snake försöker förklara via komradio hur otroligt skönt det är att sitta inuti en låda, och att det är hans öde att vara där.

Det finns även en hel rad med referenser till verkligheten. En hel del utav dem rör andra världskriget och det kalla kriget, men man har även en del pratstunder kring vissa filmer. Självklart är en utav dem en bond-film.
Egentligen är det otroligt hur bonduniversumet kan slå igenom så mycket i en speldesigners huvud så att det syns så pass kraftigt i ett spel.
Så mycket i spelet känns direkt taget ifrån bondfilmerna. Det mesta ifrån öppningsscenen till bonus camouflaget föreställande smoking luktar bond. Fast vad är det för fel med det?
Inget säger jag, jag älskar bond! Kanske är det därför som jag också gillar Metal Gear Solid... Det finns dock vissa punkter där Metal Gear Solid 3 inte alls går samma väg som bond. Ett exempel är det extrema djup som spelet besitter och som bondfilmerna ytterst sällan, eller aldrig, är i närheten av.

Dessutom så är Metal Gear Solid-serien till största delen ett smygar spel, samtidigt som bond ofta väljer att visa upp sitt kavalleri utav vapen och utrustning.

Antagligen är det Metal Gear Solid 3's feta mellansekvenser som spelet dess djup. Det ger rum för maffiga dialoger och det gäller för spelaren att vara på helspänn för här sparas det inte på detaljer. Dock måste jag säga att om mellansekvenserna kändes långa tidigare så är det bättre här... mycket bättre. Jag vet egentligen inte om de blivit så speciellt mycket kortare, men min gissning är att det beror på deras kvalitets höjning. Trots att de stundtals blandar in helt sjukt humor så lyckas de ändå hålla hela paketet på banan och historien känns aldrig oseriös på något vis. Även om man tror sig veta vad som hände under andra världskriget och kalla kriget så ger detta spelet dig en tankeställare. Man blir verkligen övertygad på sina håll. Vad hände egentligen?
Tack vare att de har blandat in verklig historia så har de gjort historien i Metal Gear Solid 3 till något av det mest intressanta jag någonsin sett. Till och med många filmer får kliva ner ett snäpp och ge plats för detta spel.

Som jag sa så utspelar sig spelet denna gång i en djungel och jag måste säga att jag blev väldigt överraskad, på ett bra sätt, när jag såg den första gången. Jag hade sett en del videos innan och hade då fått uppfattningen att spelet inte längre skulle ha specifika... linjer som man måste gå efter, utan att det bara var en enda öppen skog och att allt skulle vara väldigt förvirrat. Trots att man kanske får den uppfattningen till en början av att bara se sig omkring så är det inte alls fallet.
Tar man exempelvis fram kartan så ser man att det området man är på som upplevs enormt egentligen är väldigt litet och begränsat. Det jag gillar med begränsningen utav banorna är att det inte finns "osynliga väggar" utan området där man får röra sig slutar oftast med en brant vägg eller liknande. Detta gör att det inte känns som begränsade ytor skulle jag tro.

Sedan gillar jag även själva designen på djungeln. Allt är så... grönt (!). Jag hade förväntat mig en enda soppa utav allt möjligt, men det känns väldigt uppstrukturerat och välgjort. Det känns heller aldrig som att ett ställe kommer fler gånger utan det blandas med träsk, öppna ytor, smala stigar, floder, sjöar och "vanlig skog".

Det gillas även att de valt att "inreda" skogen med diverse djur, som alla går att äta (vi kommer till det senare). Vi har en salig blandning utav krokodiler, fåglar, harar, hundar, grodor, spindlar, getter utav något slag och såklart ormar. De finns i rika mängder, men de känns ändå aldrig dit tvingade utan allt känns precis så som man tänker sig att det borde vara. Även djuren är riktigt bra designade och ser väldigt levande ut. Även om kanske hundarna rör sig lite väl sakta när de springer och om ormarna kanske ser lite kantiga ut stundtals så är det inget som stör en så speciellt mycket. Allt känns som sagt mycket trovärdigt.

Karaktärerna däremot är inte lika övertygande. Till att börja med så sak det sägas att på nära håll, det vill säga under mellansekvenserna då ansiktena syns på nära håll, då har de lyckats extremt bra med framför allt ögonen och läpparna. De ser extremt verkliga ut och det är helt sjukt hur bra de verkligen har lyckats på den punkten. Tyvärr så sviktar kvalitén på munrörelserna från stund till stund. Mycket av det kan såklart bero på att orginalspråket är japanska, men trots det så känns de ändå inte helt övertygande och många gånger så är de tyvärr ganska så fula.
Designen på karaktärerna i stort är dock väldigt bra. Även om vakterna ofta är desamma så är ändå huvudpersonerna väldigt välgjorda och finputsade.

Den största, grafiska, skavanken hittar man dock i de något tveksamma eldarna som dyker upp på sina ställen. Elden... ja, det ser inte bra ut helt enkelt, det ser fult och onaturligt ut. Eftersom en bossfight kretsar kring eld så är det egentligen ganska så konstigt att de inte försökt förbättra elden ytterliggare.

Menyerna är... ja, egentligen ingenting att hurra åt, men heller ingenting att kasta ruttna tomater på. De känns ganska så originella och de sticker egentligen inte ut på något sätt. Trots allt så är de lätta att manövrera i och det är enkelt att hitta och komma dit man ska.

Ljudmässigt så är Metal Gear Solid 3 mästerligt som få. Jag blev ganska så besviken när jag spelade Metal Gear Solid 2 och upptäckte att den underbara musiken ifrån ettan inte var sig lik. Även om musiken inte har gått tillbaka till den samma som i det första spelet så är det ändå riktigt bra. Öppningsscenen med "Snake Eater" trudelutten är ett mästerverk i sig. I själva spelet finns det dock inte så värst mycket musik så länge man håller sig skymd, vilket jag verkligen gillar. Att lägga in musik mitt i allt smygande hade bara förstört en hel del utav spänningen. Det känns mer levande och på riktigt när man inte har en massa musik i örat. Dessutom så fångar man lättare upp ljud som kan tänkas komma ifrån diverse vakter som närmar sig.
Vakterna pratar med varandra och fåglar lyfter ifrån marken om de kommer i närheten av dem så därför gäller det ofta att vara på helspänn.
Blir man upptäckt däremot så drar musiken igång. Även den är mästerlig. Den höjer spänningen, men den är så finkänslig så den märks knappt. Övriga musiksnuttar vid bossfighter och liknande är även de mycket noggrant komponerade och ytterst lite har lämnats åt slumpen. På det hela taget så har Snake Eater/Subsistence ett av de bästa soundtracken någonsin.

Röstmässigt så är spelet minst lika övertygande. Som jag sa så är det David Hayter som återigen har lagt rösten åt Snake, även om det nu inte är den Snake vi är van vid. Eftersom den "riktige" Snake är klonad ifrån Naked Snake så känns det inte onaturligt alls. Man bara sväljer allt, med hull och hår. I övrigt så är röstkavalleriet ett stort sådant. Bara vakterna runt om i spelet har åtta olika röster att välja bland.
Något som dock irriterar mig och som alltid har irriterat mig i Metal Gear Solid spelen så är det att alla ryssar som är med inte pratar ryska utan endast bryter på ryska. Det skulle kännas mer naturligt om de lät språken vara som de är. Det är klart att de inte kan prata ryska med en amerikan, men just när de pratar med varandra...

Övrigt ljud då? Ja, jag brukar aldrig vara riktigt haj på just denna avdelning, men jag kan völ ge det ett försök. Man brukar prata om att skogen pratar och det kan man nog säga om djungeln här också. Djuren ger ifrån sig olika läten, vattnet porlar, alternativt forsar...

Ljuden ifrån de olika vapnen låter också väldigt bra. Inte minst bomber och granaterna som ger ifrån sig rejäla smällar. Tystare kan det även bli med diverse ljuddämpare som såklart finns eftersom spelet i huvudsak går ut på att smyga. En del nedsövningsvapen finns också eftersom det överlag är till stor fördel att inte döda dina motståndare. Ett sådant exempel är en "boss" i slutet där alla de personer du dödat kommer fram. Har du då dödat allt i din väg så kan detta ta en enorm tid. Jag läste någonstans om någon som fick sitta i mer än en timme med att endast se de som han hade sänkt under spelets gång.

Såklart är vissa dödsfall oundvikliga, så som bossar och så, men överlag så har du alltid ett val.
Dock gillar jag inte riktigt att ljuddämparna kan "slitas ut". Efter ett visst antal skott så försvinner ljuddämparen och vapnet låter som vanligt igen. Är man då inte med så kan man helt plötsligt ha en massa vakters uppmärksamhet på sig.

Rent kontrollmässigt så är Subsistance en stor förbättring från sina föregångare. Kameran sitter inte längre fastspikad utan du kan nu enkelt förflytta den hur du vill med den högra anlogspaken. Trycker du dessutom på den så får du tillbaka den klassiska vinkeln (ovanifrån) som man känner igen ifrån det första spelet. Detta gör att du enkelt kan komma in i spelandet även om du inte är van vid PlayStation 2's "normala" spelsystem.

På tal om normala spelsystem så måste jag säga att jag absolut inte kan begripa hur Japanarna tänker. I första spelet kunde jag acceptera det. I det andra spelet irriterade det mig, denna gång blir jag bara förbannad. Det gäller styrandet i menyerna. Normalt sett på PlayStation 2 så är man van vid att man går vidare, alternativt godkänner, med kryss (x) och backar, alternativt avslår, med cirkel (o). Konami gillar dock att jävlas och har därför tvärtom (gå vidare, alternativt godkänn, med cirkel (o) och backa, alternativt avslå, med kryss (x).). Jag har försökt och försökt, men kan inte hitta en enda logisk anledning till att det är så. Ag vet inte ett enda spel, förutom Metal Gear Solid spelen, som valt att lägga kontrollen så.
Just därför är det därför ofta lätt att glömma bort sig och trycka fel, vilket såklart inte alls är särskilt roligt.

I övrigt är dock kontrollerna riktigt förbättrade. Stridssystemet har blivit mycket bättre och dessutom fått en nyhet, CQC (Close Quarters Combat) vilket innebär tekniker för närstrid. Du kan greppa din motståndare, hålla han/hon som sköld, eller bara dänga ner han/hon i backen. Faktum är att det finns så mycket du kan göra att man aldrig riktigt lär sig allt utantill. Dock är teknikerna ganska svåra till en början och det krävs ganska mycket träning för att kunna bemästra dem fullt ut.
Övrigt stridssystem har kvar samma teknik som tvåan hade, det vill säga sikta med en knapp skjut med en annan. Väldigt enkelt.
Lite jobbigt är det dock att när man väl plockat fram ett vapen, siktar med det och sedan upptäcker att man inte alls vill skjuta så är det ganska krångligt att plocka undan vapnet igen. Eller ja, krångligt och krångligt, du trycker till R2, men ändå... Normalt sett så går du med vapnet framme jämt i FPS-spel och det blir därför lite förvirrat stundtals, men efter ett tag lär man sig.

Det enda som man egentligen tänker på är det faktum att man inte kan hoppa. Dock så gör det ingenting eftersom den färdigheten aldrig verkar nödvändig, men det är ändå något som man lägger märket till.

Bossfigherna är en utav de saker som alltid varit riktigt bra i serien, så även här. De är varierade och intensiva. Det faktum att spelet innehåller en del overkliga sekvenser gör att bossstriderna blir ganska så annorlunda mot vad de säkerligen hade blivit annars. Bossarna består till största delen utav "The Cobras" som alla har olika färdigheter vilket ger, som sagt, väldigt varierade strider.
Sedan har vi såklart den gamle trotjänaren Ocelot också. Det är ganska så roligt att se hur hans "karriär" började. Dessutom så får hans medverkan en extra twist i sista minuten vilket även ger större delen av spelet en twist.

En annan stor nyhet, förutom det jag redan nämnt, är det faktum att du numera ska äta för att överleva. Som jag sa tidigare så befolksas skogarna av diverse djur och alla dessa går att äta (förutom hundarna). Det fungerar helt enkelt så att du har en mätare under livmätaren som förminskas med tiden. Efter en viss tid så måste du äta. Dessto mer fylld den är, dessto snabbare kan du springa, dina sår läkaer snabbare och så vidare.
Äta gör du genom att fånga djur, vilket kan göras med valfritt vapen du bär med dig.
Det fungerar oväntat smidigt och känns inte alls som något hinder. Eftersom det finns djur i stort sett överallt så blir det som sagt aldrig något som stör.

En annan sak som ger spelet en ytterliggare verklighetskänsla är det att man själv ska ta hand om sina sår. Du vandrar runt med en salgs första hjälpen-låda som du snabbt plockar fram om du blivit skadad. Olika skador har olika effekt, det kan ta på ditt liv, det kan dra ner på uthålligheten med mera. Det som är bra med det hela är att du när som helst under spelets gång kan läka dina sår. Visst kan det tyckas ganska så orimligt stundtals, men mitt under bossstrider så kan det vara väldigt praktiskt.
Även om det kan ta sin lilla stund beroende på hur mycket du har skadat dig så stör det närmast inget och det ger som sagt ett mer verklighetstroget intryck. Det bygger snarare enbart på ett redan fullkomligt orimligt bra spel, men som med så mycket djup, så mycket känsla och så mycket spelglädje inte behöver skämmas det minsta för att kalla sig (i alla fall ett av) världens bästa spel.

From Russia With love...

Naked Snake in a box!

Snake Eater Intro

Sammanfattning

+
Überbra och megaintressant story, Fabulös design, Perfekt musik, Underbara röster, Mästerlig stämning, Magnifika dialoger

-
Inget onlinestöd längre

Betyg 10/10

[Testad version: PlayStation 2]

Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10