Svenska
MEDLEMSRECENSION

Grand Theft Auto III

I en natt av mörker, kyla och regn. I en stad upplyst av röda neonskyltar och vapeneld, reser sig en man och svär hämnd på sin älskade. Give me Liberty City...

GTA var alltid en favorit när jag var yngre. Det var det ultimata kusin/broder/kompis-spelet som man alltid turades om att spela, och varje gång man dog så tog näste man över. GTA idag är tyvärr inte detsamma, eller, det behöver knappast vara någon negativt, men GTA idag är något som jag mer gärna spenderar tid med för mig själv, när ingen är i närheten. Anledningen till detta är vad som gör Grand Theft Auto III till vad det är; ett av världens bästa spel.

GTAIII kom faktiskt ut några dagar innan en annan favorit släpptes, Halo, och på ett konstigt sätt så är det samma anledning som gör spelen så hållbara och bra; Inlevelse. GTA2 må ha varit roligt, men det hade ingen känsla som gick att jämföra med den jag känner i GTAIII - inget av GTA-spelen har det. Jag känner sig som en myra i stacken - i ett TV-spel, och då det det första gången det hände. Ingen gillar dig, inget vet vem du är, ingen bryr sig om dig. Liberty City blev mitt tredje hem, en plats jag ofta besökte när jag inte var på en gigantisk ringvärld 500 år i framtiden.

En rolig sak med alla GTA-spel är dock att man tror att man har så roligt, timme efter timme, av meningslöst lekande i storstaden. Man tror att storyläget inte kan vara roligt alls, men varje gång så bevisas motsattsen. Storyläget i GTAIII är riktigt underbart. Sköna karaktärer, fantastiskt röstskådespel, humor, intriger och massor av känslor. Faktum med att spelets huvudkaraktär Claude är faktiskt väldigt lik Master Chief från Halo. Dem tar skit från högre satta nissar, gör som dem bli sagda att göra, utplånar arméer av fiender och talar sällan. Claude var cool, och att han hade en riktigt gripande backstory gjorde det inte värre.

Claude blev bedragen av kvinnan han älskat i 10 år. Hon skjuter honom efter en bankråd och lämnar honom blödandes i en gränd. Claude överlever dock, men fångar av polisen istället. Men efter att för en gång skull vara på rätt ställe i rätt tid finner jag mig tillsammans med Claude på en trasig bro mellan Portland och Strauton Island. Jag tittar ut över staden. Ingen vet vad som hänt, alla fortsätter bara med sina egna liv, och jag står där, genomblöt och kall och hör hur polissirenerna kommer närmare skådeplatsen. Jag tänker snabbt, jag springer mot Portland och när jag är tillräckligt nära grundnivå hoppar jag av bron och rullar ner för en kulle. Inlevelsen är så hög just nu att jag reagerar precis som Claude när han landar hårt. Skitig och svag reser jag mig upp och kämpar för att komma ut på en lite väg under bron. Jag lyckas stanna en lastbil, och tillsammans med Claude sliter jag upp förarens dörr och kastar ner honom på vägen. Jag tar han fordon och kör iväg.

Efter en bits körande har andrenalinmängden i min kropp gått ner sig något och jag märker att radion i bilen är på. Lazlow och Chatterbox masserar mina öron ljuvt och med ett leende på läpparna kör jag vidare in i natten. Då och då korsas min väg med en polisbil, men dem vet inte vem jag är och vad jag gjort, så dem fortsätter, och det gör jag också. Snart hittar jag också nya kläder så jag slipper den blöta fängelsedräkten. Mitt körande fortsätter dock, det tar mig förbi mängder av platser. Parker, affärer, industriområden. Folk som lever sina liv, folk som har någonstans att vara. Jag stannar utanför en liten restuarang på vägkanten och värmer mig i bilen. Regnen avtar och solen går upp. Den når mina trötta ögon. Ska jag kanske börja spela nu?

Allting passar i GTAIII, allting känns så rätt. Det är då jag slipper recensera efter faktorer som "Betyg" och "Ljud". Man glömmer allt sådant och minns varför man spelar ihuvudtaget. Det är inte grafiken som gör det så bra, inte musiken, inte hållbarheten. Det är att allt är "ett". Inlevelse. Inte många spel jag spelat lyckas att få till det på det viset, men GTAIII är ett av dem.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 9.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10