Simon the Sorcerer 4: Chaos Happens

Simon är en karaktär som legat mig hyfsat nära hjärtat. Simon 1 & 2 spelades igenom på A500 och erbjöd en hel del underhållning, det var bra grejor helt enkelt.

Simon 3D missade jag helt, med flit kan tilläggas med tanke på sågningarna av spelet.

Nu när Simon the Sorcerer 4: Chaos Happens släpptes så ville jag ge det en chans. Simon 4 fick, åtminstone inte usla betyg utan runt 6-7 på olika sajter
Av någon anledning så har jag inte hittat spelet i Sverige utan det blev till att köpa spelet från Tyskland, som av någon anledning är dagens peka-klicka-Mecka.

Så, till spelet då.

Visuellt så är det en angenäm upplevelse, den låga upplösningen till trots. Miljöerna är detaljrika och varierade. Det finns en hel del att kolla på, trots allt så är det ett peka-klicka och inget får lämnas åt slumpen när man undersöker omgivningarna.

Ljudet är... Tja, funktionellt. Man hör karaktärernas dialog klart och tydligt så om man önskar så går det problemfritt att spela utan text. Röstskådespelandet lämnar en del övrigt att önska men det är knappast här genréns styrkor brukar ligga.
Musiken går mig inte på nerverna, det är nog det snällaste som går att säga. Den lämnar inga bestående intryck helt enkelt.

Nu till pudelns kärna, story och problemlösning.

Givetvis är kungariket i fara och Simon är den enda som kan reda ut situationen. Här finns allt från arga, brovaktande troll till sköna möer och onda tvillingar. Det flirtas även en hel del med klassiska sagor och grekisk mytologi.
Tyvärr så fastnar jag aldrig i storyn och ofta så känns det som att jag i stort sett struntar i vad som händer. Jag bara klickar på för att komma vidare.

Problemen är av traditionell art, samla prylar som du sen kombinerar och använder på rätt plats. Faktum är att problemen kändes ganska enkla. En stor del av problemlösandet bestod av springa fram och tillbaka, prata med rätt person för att låsa upp ett nytt konversationsalternativ hos någon annan för att sen kunna uträtta en sak.

Om man mot förmodan ändå skulle fastna så hade man ett ledtrådshjälpmedel i sin journal. Där fanns alla "problem" uppspaltade i form av "quests". Så hur ointresserad man än var under dialogerna så kunde man inte missa vad som borde göras härnäst.

Jag upplevde att det vara för mycket pratande i oinspirerade, långsamma dialoger i förhållande till att faktiskt springa runt, utforska och använda de olika saker man samlat på sig.

Spelet är inte dåligt, Simon levererar ett hyfsat äventyr, tyvärr så fastnar jag aldrig...