Soldier of Fortune: Payback

Soldier of Fortune: Payback - Xbox 360

Efter att ha spelat igenom storspel som Halo 3, Crysis och GTA IV känns det därför skönt att kasta sig in i något som varken innehåller en engagerande story eller intelligenta eldstrider. Något som är hjärndött, lätt att bara plocka upp och spela, något som inte erbjuder en storslagen upplevelse. Dessa spel borde lämpligast kallas för "vid-sidan-om"-spel. Spel som underhåller trots brister, som egentligen är ganska medelmåttiga, om än inte urusla.

Världen behöver dessa spel. De halvdana spelen. Soldier of Fortune: Payback är ett perfekt exempel på ett sådant spel. Ett utmärkt exempel på ett perfekt spel att plocka upp när de mastiga stortitlarna blir alltför mycket att ta in. Det är absolut inte perfekt, det är hjärndött, korkat och ganska dåligt. Men det spelar liksom ingen roll - jag gillar det ändå, trots att jag ser alla dess brister.

Soldier of Fortune: Payback är den senaste delen i SOF-serien, och som sig bör är detta ingen gullig fin godnattsaga, utan snarare en hård, smutsig militärhistoria, proppad med våld, korkade macho-repliker och en usel story. Det är lite som en riktigt härlig kalkonrulle, en renodlad lågbudgetfilm, som man kan skratta åt hur uselt allt är. Lite så är SOF: Payback, fast i spelbar form. Och det fungerar jättebra.

För det första är fienderna totalt IQ-befriade, saknar helt mänskligt beteende, och springer rakt emot dig som om du vore en gigantisk nallebjörn som helst av allt måste kramas. De väller in i massor, väntar på att bli totalförstörda av dina kulor, för att göra det möjligt för dig att avancera till nästa grupp fiender. Låter det kul? Det är det.

Kontrollen är responsiv, vapenkänslan härlig, och grafiken fin. Fysiken tillåter inte bara fina animationer och det ständiga lemkapandet - pulveriserbara och till viss del även förstörbara miljöer hör även till godiset. Detta skapar faktiskt en underhållande spelupplevelse, som inte alls känns lika tråkigt repetitivt som exempelvis Serious Sam II.
SOF: Payback innehåller en stor portion olika vapen, närmare bestämt trettio stycken, och precis alla vapen kommer att skapa gigantiska blodpölar, kapade lemmar och stora likhögar.

Payback sätter dig i rollen som Mason, en extremhård hjälte som slänger ur sig bajsnödiga macho-repliker i tid och otid, inte sällan i de mest pressade situationerna. Storyn är lika usel som obefintlig, och egentligen bara en ursäkt för att få ertappa skurkar på deras blod. Payback är som namnet antyder en hämndhistoria, där du i slutändan kommer närmare och närmare ditt mål att störta en livsfarlig terroristledare. Ibland finner du dig själv i en bosstrid, där själva målet enkelt tar mer en fem magasin i huvudet - en ytterst gammal spelmekanik, återigen, men inget som jag stör mig nämnvärt på. Ja, förutom att gubben i fråga efteråt har förlorat cirka tio liter för mycket blod än vad en normal människa skulle ha gjort...

Behållningen i SOF: Payback är precis som föregående delar den löjliga skademodellen. Det ser i rörelse faktiskt ganska bra ut, och både såväl grafiken och fysiken gör sitt jobb. Tillsammans med en fungerande kontroll, ett dussintal banor fyllda med fiender som bara väntar på att bli förvandlad till köttslamsor, fin fysik, samt ett Multiplayer-läge, är Soldier of Fortune: Payback trots allt köpvärt för de som vill avnjuta ett icke-avancerat, ej tidskrävande actionepos efter Grand Theft Auto IV.

Visst - jag ser SOF: Paybacks brister, jag ser dem allihopa, men på något sätt underhåller det kungligt ändå. Om du älskar virtuellt blod, vill ha en stenhård om än korkad spelupplevelse och inte förväntar dig ett mästerverk, utan bara en härligt skön stund, kan jag rekommendera det här. Alla ni andra kan avstå.