Metroid Prime 2: Echoes

En stark åtta. För detta är inte så mycket sämre än ettan. Det är bara det att stämningen som uppkom i ettan aldrig infinner sig lika starkt här. Den lite nostalgiska men samtidigt ganska enkla metroid känslan.
I ettan fanns en form av frihetskänsla. En tillflyktsort i en annan värld. Här upplever man en annan känsla. Skräck och förföljelse. Att vara fången i en tidsbegränsad, instabil värld som snart kommer kollapsa.Allting ter sig hotfullare här, hoten är fler och större, och det första spelet ter sig mer som en liten sälskapsresa jämfört med detta. Uhm... utan sällskap då... men ni förstår säkert vad jag menar.
Det är krig på planeten Aether, mellan en ond mörk ras och en ljus god. De bor i en varsin dimension, som avspeglar deras polariteter. Nu har det dock blivit så att den mörka dimensionen hotar att helt ta över den ljusa. Det är här vi kommer in i bilden, som spelare, såklart...

Jag hålelr inte med dem som säger att detta är en klon av det första spelet. Stämningen är helt annorlunda, och jämfört med vad som händer efter varje del i halo-serien så är nyheterna betydligt fler här, i mitt tycke. Vapen och föremålen här är nästan coolare i detta spel än det första, även om de är i ett sånt överflöd att vissa används på tok för lite här.

Den ljusa världen är lite som den metroid värld vi är vana att se, men känns aningen mer steril och surrealistisk på sina ställen. De godas speciella arkitektur utmärker sig designmässigt och allt ser ganska snyggt ut. Men mer sterilt. Mindre levande. I metroid är vi vana med att allt lever och rör på sig!
Det samma gäller den mörka. Här är stämningen dock inte alls särskilt metroid aktig. Inget utforskande i lugn och ro här inte! Det är ständigt monster som lurar på en bakom de förvridna skuggorna, inte sånna där roliga splattermonster, utan riktigt onda mardrömslika varelser fulla av mörker och hat. The Ing. Det är lite som att vara i en mardröm faktiskt. Medans den ljusa världen är det lättande, men aningen sterila uppvaknaden hemma ensam i din säng en dimmig novembermorgon.... jag har inte tagit crack...
Allt som spelet vinner designmässigt förlorar den dock i nogrannhet. En sten som var sådär hemtrevligt skrovlig förut är numera slät. Effekterna på visiret imponerar inte lika mycket. Effekterna är dock fler här, men man får ofta en känsla av surrealism snarare än realism när de infiner sig. Vilket ju också är meningen...

Allt detta som på sätt och vis är bra gör dock att man saknar metroid känslorna lite. Det där enkla och lite mer tillgängliga (så kallar man det i jämförande mot detta faktiskt!).

Trots allt ett rejält spel som är värdig sinm uppföljare, med unik (men lite väl främmande) stämning, en hel drös nyheter och comebacks i föremål, och en väldans massa trevliga bossar jämfört med det första spelet. Svårare och mer mystiskt dessutom. En mycket stark åtta.