Svenska
MEDLEMSRECENSION

Ico

Med höga förväntningar sätter man sig ner med ett spel med höga betyg bakom ryggen och med ett ryckte av en vacker om än kortvarig sagoberättelse. Men när väl Ico, pojken med de långa hornen, har släppt den vackra flickan Yordas hand lämnar han efter sig något annat än han utlovade; en mindre besvikelse.

I grunden är Ico ett traditionellt äventyrsspel med pussel och en tilltalande story. Vid spelets inledning har Ico förpassats till ett mystiskt slott, där han efter att ha flytt sitt fängelse finner flickan Yorda. Styrd av romantiserad heroism tar han hennes hand för att leda henne ut ur det mörka slottet och ut i världen bortom.
Det artistiskt unika team ICO har försökt att skapa i denna berättelse är att helt förkasta dialog mellan Ico och Yorda tillsammans med musik för att ge rum åt en tystnad som endast bryts av ljudet av vinden, vågorna och det återkommande ropet på hjälp från Yorda när slottets inneboende skuggvarelse försöker slita henne iväg från Ico.

Storyn är likt en saga; enkel och vacker, och det artistiska uttalandet ska på något sätt få mig att bortse från att det hela är irriterande infantilt. Visst, det finns något magiskt nostalgiskt i storyns övergivande av normala konventioner till förmån för något djupare mer emotionellt, men hur jag än gräver efter de påstådda undertonerna kan jag bara dra slutsatsen att de måste vara imaginära följder av desperat önsketänkande; om man får vara så grov. Det finns helt enkelt ingen story att hämta under majoriteten av tiden som Ico drar, för han drar verkligen, i Yorda som aldrig ger någon reaktion eller respons, karaktärsutveckling är ett obekant ord tydligen. Tystnaden hade kunnat ge rum åt något intimt men då ingen av karaktäernas beteende jämte varandra förändras känns de ytliga.
Jag kan dock inte säga att storyn är fullkomligt värdelös, den är helt klart intressant men det tar helt enkelt inte fart för mig förrän den sista halvtimmen då historens enda plot-twist sker och man får en enligt mina standarders en riktig motivation och en fullkomligt underbar upplösning. En andledning bakom varför jag älskade denna sista tid är det äntligen dök upp musik och en melodramatisk dialog, men om det är detta som är klimax i historien och ska lyftas upp som det fantastiska känns det snopet att resten av spelet fnyst åt samma sak.

Tystnaden som tidigare nämnts kan också kännas främmande och skrämmande för dem som är vana vid soundtracks spelade av hela orkestrar. Jag kan leva utan detta men efter några timmar börjar det hela kännas lite tomt, ett vakum som väntar på att fyllas.
På det grafiska planet imponerar inte Ico tekniskt i alla fall inte nu otaliga år efter att det släpptes men designen lever kvar i det vackra slottet och strålande användning av ljussättning.

Gameplaymässigt fokuserar Ico på pussel vars mål är att föra Yorda genom hinder som endast Ico kan passera ensam. De pussel man bemöts av är helt okej men de är lite väl linjära enligt mig. Det finns aldrig något tvivel om vad man ska göra. Det är bekvämt men det känns lite för enkelt när man ens logiska sinne förblir i dvala majoriteten av tiden. Faktum är att jag ibland inte hade en aning om vad jag gjorde utan bara vid varje hinder följde den enda möjliga vägen som står alldeles bredvid, drog spaken vid slutet av vägen och gick tillbaka. De är dock designmässigt fyndiga och underhållande om än monotona.
Utöver pussel finns det sporadiska fightmoment där Ico beväpnad med en planka måste besegra legioner av skuggmonster. Först fnittrar jag åt den engagerande scenen men efter att samma strider återupprepat sig ett tjugotal gånger har man tröttnat på dem och nästan önskar att de utelämnats.

Kanske har spelet bara åldrats eller så är det den japanska kulturens ambitioner och värden som inte är kompatibla med mig och min avsaknad av japanofili. Men man kan inte värdesätta ett spel utifrån ett annat tids- eller personperspektiv för det hade ju fullkomligt missat funktionen av att ens skriva recensioner. Som en saga uppskattar jag Ico även om den även där känns som en saga med endast en början och ett slut, men som ett spel är det bara annorlunda och inget mer än det. Ett vackert spel med lite för många brister för att vara fullt så underbart som man hade hoppats.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 9.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10