Astro Boy

Kunskap är makt, och inom tvspelsvärlden är ingen makt är större än att veta vilka spel man till inget pris ska ta med sig hem från spelbutiken...

2004 släppte Sega två Astro Boy-spel vid lanseringen av den nya tv-serien om den klassiske robotpojken. Astro Boy: Omega Factor till Gameboy Advance - utvecklat av Treasure, det lilla företaget bakom klassiker som Gunstar Heroes och Ikaruga - och Astro Boy till PS2 av Sonic Team. Ah, Sonic Team: ett namn som en gång i tiden väckte rysningar av välbehag, men som numera skapar rysningar av helt andra anledningar.

Treasures spel till Gameboy Advance är jäkligt bra. Toksnygg grafik, bra styrning, coola vapen, roliga uppgraderingar, en story som är överdriven och vrickad på helt rätt sätt, roliga saker att samla på, tuffa bossar...

Det stackars Astro Boy till PS2 är inte lika bra. Inte i närheten.

Först och främst grafiken. Den är rent skräp. Jag mår illa av eländet. Medan Omega Factor bjuder på en 2D-grafik som ligger i toppskicket för vad en Gameboy Advance kan prestera levererar Astro Boy till PS2 något av det fulaste inom 3D-grafik jag någonsin stött på. Omgivningarna är stela, gräsliga, äckliga, motbjudande, förvridna... Karaktärsdesignen som fungerar så bra i 2D ser helt sjuk ut i stel, glänsande data-3D. Kolla bara på Dr O´Shays fläskiga, vibrerande näsa. Blää. Perverst.
Animationerna är också kassa. Det vänder sig i magen när jag ser Astro Boy springa omkring som en dopad reumatiker. Usch.
Styrningen är inte bättre. Att flyga över staden med sina raketfötter borde vara coolt, istället är de en ren plåga. Det går inte att avgöra var man är i förhållande till omgivningen, och även när man vet var man är går knappt att ta sig någonstans.
När det väl blir bosstrid blir det ännu sämre. Då får man inte ens styra kameran själv, utan måste försöka navigera ur de värdelösa kameravinklar spelet bjuder på. Bajs. Hade jag varit med och skapat det här spelet hade jag skämts så jag aldrig vågat mig utanför dörren igen.

Sonic Team försöker lamt att med ett flertal klassiska grepp skapa något slags spelvärde. Ens robotlillasyster uppmanar en att leta upp samlarbilder med karaktärer från serien, och när man klarat en bana får man en ny superförmåga. Problemet är att allt känns meningslöst, inte minst på grund av den usla grafiken. Varför ska jag strutta omkring i jakt på femtiotre exemplar av något som jag mår illa av att titta på? Astro Boy får spelaren att ångra sig att man någonsin har spelat ett TV-spel.

Handlingen är rent skräp den också. Lite random animésekvenser, ett par fienderobotar säger något ovettigt, det inkommer lite nödrop från folk som borde veta bättre, och min syster tänker bara på sina jäkla samlarbilder.
Så fort jag lärt mig flyga och vingligt kommer upp i luften får jag ordern att återvända hem. När jag äntligen lyckats hitta rätt, och tar mig in i huset är mitt nya uppdrag att ge mig upp i luften och upptäcka staden. Tack så mycket, tack, tack, tack.

Musiken är i alla fall inte direkt dålig, men opassande för spelet. Oftast har den inget med det som händer på skärmen att göra. En vanligt förekommande melodi låter som en uppsluppen version av den klassiska Extreme Championchip Wrestling låten. Eh, okay?

Det enda som är lite, lite kul med spelet är de bollar och krukväxter som man kan plocka upp och kasta så de studsar omkring. Dessutom kan man spöa upp poliser och gamla tankar som man möter på gatan. Då blir de sura i ett par sekunder, men sen blir de glada igen.

Suck.

Astro Boy är inte ens så dåligt att man kan skratta åt det, utan det ger mig bara huvudvärk. Efter en timme med eländet är jag glad att jag inte arbetar som spelrecensent och när som helst kan få ett dylikt missfoster neddimpandes i brevlådan. En mörker jag måste besudla mig med.

Astro Boy: Omega Factor till Gameboy Advance tillhör kategorin spel som du inte visste att du måste ha. Köp det. Nej, jag menar det: köp det. Jag skulle ge det 8/10 om det gick att recensera här på Gamereactor. Ett spel som tyvärr går att recensera är Astro Boy till PS2, och det är vad jag har gjort. Det är ett spel som ger dig minnen för livet, minnen som du aldrig kommer att bli av med.

Fördelar: Hahahahaha...

Nackdelar: Sjukt dålig grafik som ger huvudvärk och ångest, värdelös styrning, usel story, massor av osynliga väggar, stela karaktärer, dåliga röster, det går inte ens att skratta åt eländet...