Splinter Cell: Double Agent

För första gången i världshistorien innehåller ett Splinter Cell-spel en story. Att storyn är bra mycket djupare än i de flesta andra spel och faktiskt förändras under spelets gång gör det ju inte direkt sämre. I spelet i fråga har Sam Fisher placerats i ett fängelse för att infiltrera en terroristorganisation och förstöra den inifrån, vilket leder till att den alltid så kalla Sam börjar fundera lite på vem man kan lita på och inte, vad som är rätt och fel och hur det hela kommer att sluta.

Nu låter det lite som att Sam har blivit känslosam och mysig, men så är lyckligtvis inte fallet. Han är fortfarande den hårda spionen vi vant oss vid att spela som, med skillnaden att han faktisk har en intelligent dialog för röstskådespelaren att mumla fram genom alla de kritor som han måste ha tryckt in i munnen för att få en så skrovlig röst. Detta kanske låter som ett väldigt negativt första intryck, men tro mig, det blir bättre. Mycket bättre.

Det syns att Ubisoft har använt Epics Unreal engine, vilket var ett bra val. Grafiken är nämligen helt fantastisk, utan undantag, och flyter på helt perfekt genom hela spelet. Inte lika snygg som Gears of war, men fortfarande extremsnygg. Sättet en lampas ljus fångas upp av väggarna, golvet och taket är så snyggt att man ibland stannar upp bara för att titta på det.

Splinter Cell har alltid varit kungen över kontrollen, och som vanligt har Ubisoft slipat den ännu lite mer. I Sams senaste äventyr är den bättre än någonsin. Om du någon gång har försökt att helt ljudlöst gå armgång i ett rör, släppa taget och landa två meter nedanför, för att sedan krypa upp i en lufttrumma och smyga förbi tiotalet vakter i verkligheten så vet du vad jag menar. Fisher gör detta utan ett ljud, och dessutom går det hur smidigt som helst.

De nya uppdragsuppläggen, som går ut på att snoka runt i terroristernas högkvarter, medan de vet att du är där, tillför ett helt nytt sätt att spela, och kan vara en skön avkoppling från det vilda skjutandet som man tvingas till om man skulle klanta till det på någon bana. Här så ska man samla information om de olika medlemmarna i terroristorganisationen (Kanske något för nästa match Alfapet?) för att kunna avslöja dem, medan man behåller sin täckmantel.

Den bästa banan är helt klart fängelsebanan, där man ska fly från fängelset och ta med sig en annan fånge kallad Jamie Washington. Av någon anledning gillar jag fängelser i spel. Särskilt när man får smyga runt i dem iklädd orangea fängelsebyxor och ett grått linne, med den fulaste spelfrisyren någonsin. Man känner sig så cool.

Jag gillar verkligen Ubisofts senaste smygspel. Så bra story, fantastisk grafik, varierade banor, perfekt spelkontroll och underbart upplägg får man leta länge efter. Väldigt länge.