Svenska
MEDLEMSRECENSION

Turok

En grupp supermuskulösa militärer ska landa på en dinosauriefylld planet för att ta till fånga en extremt kriminell brottsling. Rymdskeppet kraschar och militärerna måste ta sig ifrån planeten.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Turok, bättre än vad jag hade väntat mig eller att det hade kunnat vara så mycket mer. Det är bitvis riktigt snyggt, men bitvis ganska fult. Bitvis väldigt underhållande, bitvis riktigt tråkigt. Turok är verkligen ett spel som får mig att känna mig schizofren.

Man brukar ju börja en recension med det positiva, så jag följer den modellen. Gå fram till valfritt vattenfall i Turok och njut, för vatteneffekterna hör till det vackraste jag har sett i ett spel. Samtidigt finns det mycket negativt med det grafiska, till exempel att växterna är uppbyggda av ungefär lika många polygoner som det är legobitar i en tvåårings första Duplo-bygge, eller att blodet är fyrkantigt. Och det finns massor med blod. Massor.

Det absolut roligaste man kan göra i Turok är att starta en av de tidigare banorna och leka Sam Fisher i det höga gräset eller de dåligt belysta militärbaserna. För trots att detta är ett actionspel, så fungerar smygsystemet riktigt bra. Att långsamt smyga runt ett tjockt träd, ljudlöst plocka bort de närmsta vakterna med sin toppmoderna compound-båge för att snabbt springa fram och trycka kniven mellan revbenen på den sista soldaten, det är hur kul som helst.

Något som tyvärr funkar sämre än smygandet är eldstriderna. Det är helt enkelt inte särskilt roligt, det finns ingen liten finess som gör det till något speciellt. Bara pang på, liksom.
Sikta, skjut, grattis, du dödade dem. Något som känns ganska dumt eftersom 75% av spelet är just eldstrider.

Det sämsta i Turok är boss-fighterna, något som är väldigt synd med tanke på att både Valve och Epic har bevisat att det går att göra fantastiska strider av detta slag. Medan de sistnämnda spelutvecklarna gör sina bossar som pussel, gåtor som måste lösas, så har Propaganda gjort tvärtom och utformat bossarna som extra stora fiender som tål extra mycket och kan döda dig extra lätt. Och de ska bara fyllas med bly. Kvalité är bättre än kvantitet, särskilt när det är det tråkiga som det är mycket av.

Sedan har vi storyn. Ska man älska eller hata den? Simpel men effektiv, eller något som Propaganda bara lade till för att det behövs en anledning till att alla dessa muskelknuttar springer runt i djungeln? Jag tror att jag tar alternativ nummer ett. Storyn behöver inte alltid vara särskilt djup, något som märks i valfri Tarantino-film. Bara det finns plats för tillräckligt stora mängder blod.

Så, vad tycker jag egentligen om detta spel? Är det bättre än vad jag hade väntat mig eller hade det kunnat vara så mycket mer? Tyvärr måste jag säga alternativ två den här gången. Dinosaurier har alltid fascinerat mig, men att skjuta dem i en djungel där det enda högupplösta är vattenfallen är inte så roligt. Turok har sina ljusa stunder, men de mörka är både fler och större. Så ett särskilt högt betyg ger jag det inte, men jag är ändå glad att jag har spelat det.

Jag hade kunnat fortsätta i evigheter med att skriva alla dessa anledningar till att både gilla och ogilla Turok, men istället så avslutar jag den här recensionen med att säga att Propaganda borde ha satsat på ett stealth-spel hellre än ett renodlat skjut-
allt-som-rör-sig-spel, en genre som redan är överfull.

Samlat betyg: 6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10