Super Smash Bros. Melee

Jag hade lyckats sålt tillräckligt med jultidningar för att äntligen få min första tv-spelskonsol, min Gamecube. Med den fick jag också mina allra första spel(om man bortser från "Stöt-Nisse åker hiss", och Mario på diskett till familjens gamla Windows 98), Luigis Mansion och Super Smash Bros. Melee. SSBM var givetvis det jag testade först, tillsammans med min bästa vän. Känslan var enorm. Tänk, att kunna spela som Pikachu mot Mario(jag vet att det finns ett tidigare spel, men det visste jag inte då). Och Donkey Kong, och Link, och Zelda, och den där rosa bollen(Kirby), och ... och ...

Nu, nästan fem år senare, sitter jag i soffan med kontrollen i handen och spöar lillebror. Känslan är tyvärr inte densamma som förr, kanske är det för att jag inte heller håller på att packa upp min absolut första konsol, något som jag aldrig glömmer. Men eftersom jag älskar fighting-spel, så kan jag inte annat än älska detta spel heller.

Visst, grafiken revolutionerar inte, och inte musiken heller(eftersom 99,9% är musik från andra spel), men ändå finner jag charm i spelet. Och spelet är nu, likt då, mitt absoluta favoritspel. Ni tycker kanske jag är märklig, efter all fantastik grafik och musik som gjorts. Men det är ändå känslan i SSBM som håller mig kvar. Den här, ja, jag vet inte, mysigheten i spelet. Gamla minnen, känslor osv. För att förkorta det hela tycker jag att detta är ett fantastisk spel och det har ett otroligt roligt multiplayerläge.

Så, vad har vi lärt oss nu då?

Jo, Sälj jultidningar!