Castlevania: Dawn of Sorrow

Poff... vi tar en själ, blandar den med en tight kontroll, elaka bossar och musik som skulle imponera på Mozart. Voilà! Vi har Castlevania: Dawn of Sorrow, enligt mig det bästa spelet i serien. Varför, undrar du?

Jo, för att Konami släpper inte bara ner dig någonstans och lämnar åt ditt öde. Det första som händer är att huvudpersonen Soma Cruz finner sig själv fullt upptagen med en strid, där du på 3,5 sekunder lär dig kontrollen och dina funktioner. I stridens hetta stöter du även på en mystisk kvinna och du bestämmer dig för att ta reda på vad hon vill dig och vad hon har för relation till Dracula.

Där får du även din första själ. Själarna ja, kanske det bästa med hela spelet. Det låter dig ta kontroll över det monstret du just dödat och andvänd dess krafter till din fördel. Med tanke på att det finns över 150 olika fiender och massvis med hemligheter så får spelet ett högt omspelningsvärde.

Hela spelet luktar pixel, men på ett bra sätt.
"Only a true gamer can enjoy a 2D game" Hela spelet är alltså i snygg 2D, med vackra 3D moment.
Musiken behöver man väl inte presentera ytterligare, att Castlevania innehåller några av de vackraste melodierna i spelväg är idag både kult och faktum.

Så om du vill uppleva det totala äventyret i bärbart format föreslår jag att du kasserar i ett Castlevania: Dawn of Sorrow. Faktiskt så tycker jag att även om du inte är sugen på det totala äventyret, köp det iallafall.