Baldur's Gate II: Shadows of Amn

Efter sex timmars spelande så känner jag att stolen nog är rätt obekväm ändå och visst är det där en icke obetydlig mängd träsmak som jag känner i ändalykten? Spelet, det med stort S, vägrar dock att släppa greppet om mig och jag ändrar bara ställning en liten aning och spelar tre timmar till. Om det inte vore för att midnattssolen gjort soluppgångar och solnedgångar till något icke existerande så hade jag spelat från solnedgång till soluppgång. Jag somnar utmattad, men med ett leende på läpparna och längtar redan tills jag åter får spela igen.

Spelet som trollbundit mig är Baldur's Gate II: Shadows of Amn och är uppföljaren till det prisade rollspelet Baldur's Gate och expansionen Tales of the Sword Coast, men med allt (ja, exakt allt) utökat, utvecklat och förbättrat i nästan osannolik skala. Det ska sägas redan nu att utvecklaren BioWare har överträffat sitt tidigare spel i serien åt det grövsta och faktiskt inte bara det utan även överträffat i stort sett alla andra rollspel som släppts till dator eller konsol.

När spelet börjar så får du möjlighet att skapa din egen karaktär helt från grunden och välja en grupp (t.ex. krigare, präst, magiker), en klass inom den gruppen (från gruppen krigare så har du bland annat valen barbar, paladin och slagskämpe) och som om inte det vore nog så har många av dessa klasser olika kit som går att välja (för paladin t.ex. så finns det kit som gör dig bättre på att döda drakar, odöda eller andra paladiner) och dessa kit har inte sällan även olika nackdelar kopplade till sig, vilket ytterligare kräver att du verkligen gör ett avvägande om de positiva egenskaperna kitet ger verkligen uppväger de negativa. Det går bokstavligen talat att spendera timmar på att läsa om de olika sorters klasser och kit man kan välja mellan och när man väl har gjort sitt val, ja då är det dags för att medelst tärningar i äkta rollspelsanda försöka rulla fram poäng för dina attribut (t.ex. styrka, konstitution och intelligens) och placera om de poäng som du rullat fram. Detta, mina vänner, är något som du med lätthet kan spendera ytterligare några timmar på om du är lika mån som jag om att få så perfekta attribut som någonsin går.

Som tur är så har BioWare lagt in möjlighet att spara en tärningsrullning, så ifall du lyckas rulla väldigt höga poäng men vill testa rulla ännu högre så kan du spara din senaste rullning, utifall att du senare skulle ledsna och bestämma dig för att nöja dig med den tidigare. Du kan också importera din karaktär från Baldur's Gate och det rekommenderas faktiskt (om du har spelat igenom föregångaren), om inte annat så för känslan av kontinuitet och det band som de flesta av oss har till våra karaktärer i tidigare spel. Om du slutfört hela det tidigare spelet så börjar du också med lite bättre attribut än du annars skulle ha gjort och som attributknarkare i rollspel så gillar jag sådant starkt.

Nu då, när du efter timmar av slit äntligen känner att du har din perfekta avatar så är det väl ändå dags att kliva ut i den stora vida världen? Inte alls, glöm din dröm! Du vaknar upp i en mörk och ogästvänlig fängelsehåla, inlåst i en bur och torteras där av någon galen magiker vid namn Jon Irenicus. Det hade ju funnits trevligare ställen att vakna upp på, helt klart. Till slut upphör tack och lov tortyren och som tur är så har din barndomsvän Imoen lyckats bryta sig ut från sin cell och befriar även dig och äventyret kan ta sin början. Till en början så känns stridssystemet aningen besvärligt och svårt att kontrollera, innan jag lär mig att flitigt använda mellanslagstangenten för att pausa spelet, få en överblick över situationen och dela ut order till mina följeslagare.

Detta är speciellt viktigt på högre svårighetsgrader, ja ett måste faktiskt ifall du vill lyckas ta dig någonstans i spelet. Även om vi talar om ett djupt rollspel så är det, i och med att det följer andra utgåvan av Advanced Dungeons and Dragons (hädanefter kallat AD&D), fullt med olika färdigheter och besvärjelser som både du och fienden kan använda er av. Det kräver faktiskt en hel del strategi, mer än vad man kanske är van vid i djupa rollspel. Vilken fiende är egentligen det största hotet och hur oskadliggör jag den på bästa sätt? Hur får jag bort den beskyddande magiska skölden på den där fienden? Hur ser jag till så att fienden inte kommer åt mina magiker och helare? Kan jag lägga några fällor och locka in fienderna i dem? Du kommer behöva använda dig av hela din verktygslåda för att hålla din grupp vid liv, speciellt när du börjar stöta på de svårare fienderna såsom de stora drakarna som går att hitta ute i världen (och som erbjuder fantastisk belöning för de som lyckas dräpa dem). För lita på mig; du kommer vilja hålla dem vid liv eftersom de tack vara oerhört skickligt skrivna karaktärer blir nästan som dina bästa vänner. Det finns otroligt många olika följeslagare som du kan rekrytera och alla är minnesvärda på sitt eget sätt.

Ett exempel på karaktärernas utmärkta uppbyggnad finns alldeles i början av spelet, där du hittar en krigare vid namn Minsc (ni som spelat första spelet i denna serie känner garanterat igen honom) i buren bredvid dig och när du pratar med honom så pratar han med och refererar hela tiden till sin tama rymdhamster Boo. "Jaja, något står ju inte rätt till i skallen på den här killen, men jag är inte den som är dömande mot andra och han såg ändå ut som en stark krigare och en sådan kan säkert komma till nytta.", tänkte jag och rusade iväg för att hitta en nyckel till hans bur. På vägen genom Irenicus fängelsehåla så stöter jag på en mängd olika fiender, men även mer vänligt sinnade varelser såsom en ande och nymfer som även ger mig en del uppdrag att slutföra nere i fängelsehålan. Mot belöning, givetvis. Vilken äventyrare skulle jag vara om jag sprang runt och gjorde folks ärenden för ingenting? Nä just det, ingen äventyrare alls.

På ett obehagligt ställe stöter jag även på ett laboratorium, där Irenicus har en massa provrör innehållandes människoliknande varelser och en av dem visar sig leva (om man kan kalla det leva att vara instängd i ett stort provrör) och även gå att prata med. Genom att både prata med den stackars saten och läsa anteckningar och böcker som finns utspridda i rummet nystas en avskyvärd historia upp om vad Irenicus sysslat med. Han verkar ha försökt återskapa sin döda fru, men inte lyckats och kvar är mer eller mindre missbildade kvarlevor som lider oerhörda kval i sina glasfängelser. Av ren barmhärtighet så stänger jag av de livsuppehållande systemen och dödar därigenom varelsen som fortfarande var vid liv och besparar den därmed framtida lidande.

Efter att ha sprungit runt och slutfört alla uppdrag (alltid med Imoen som förtrupp förresten, för hon är en tjuv och det finns fällor överallt som endast en tjuv kan upptäcka) så kommer jag till slutsatsen att nä, det finns ingen nyckel till den tokige krigaren Minsc bur. Moloken återvänder jag till honom och tänker: "Ja, vad fan ska jag göra egentligen?" Så jag säger helt enkelt åt honom att nä, han får minsann stanna där i buren. Den här krigaren har ett rätt hett temperament visar det sig och han blir riktigt arg på mig och då i den stunden tänds det en liten, liten glödlampa inne i skallen på mig. Jag fortsätter reta Minsc, som blir argare och argare och till slut i ett raseriutbrott så bryter han sig ut ur buren alldeles själv. Just som han ska göra slarvsylta av mig så kommer han på det: Jag hade medvetet gjort honom arg för att hjälpa honom ut och han börjar skrocka och berömmer mig för min slughet. Minsc blir hädanefter en av mina trognaste kumpaner och han har bjudit på fler skratt än vad jag kan räkna genom hans kommentarer till olika händelser och de diskussioner han ibland startar.

Om Minsc är en av de mer lättsamma karaktärerna så är min barndomsvän Imoen en av de mer tungsinta och hon verkar vara svårt deprimerad och vill ofta prata om ytterst tunga ämnen. Spektrumet av karaktärer är stort och går från goda till onda, från känslosamma till kalla, från glada och spralliga till tungsinta och du kommer garanterat hitta dina egna favoriter. Alla har de sin egen historia som du får ta del och du får under spelets gång möjligheten att hjälpa just dem med något bekymmer som de har i sina liv. Ofta något som ger dig en djupare förståelse för dem som karaktärer och vad som motiverar dem och har gjort så att de är som de är.

Nåväl, när jag räddat Minsc så blir det äntligen dags att ta sig upp ur denna gudsförgätna håla, som ärligt talat började kännas en aning klaustrofobisk. Jag hinner dock bara ta några andetag av den friska luften innan Irenicus dyker upp och passar på att med sina enorma krafter, nästan utan att anstränga sig, slakta ett gäng fredsuppehållande magiker, innan han prompt kidnappar Imoen. Ditt första uppdrag blir att försöka hitta och rädda henne, men innan du tagit många steg så hittar du andra som behöver din hjälp och ytterligare andra efter det. Bokstavligt talat ett par steg från där du steg upp från jorden som självaste Jesus så finns det en cirkus som har ett prekärt problem där alla förvandlats till olika sorters odjur och varelser och det blir upp till dig att lösa gåtan vem som gjort det, varför och hur du gör det ogjort. Vem vet, lyckas du med det så får du kanske en ny kompanjon också?

Det är nu, uppe i det fria, som världen verkligen vecklar ut sig och erbjuder dig så många uppdrag och möjligheter och utrustning och magiska (eller till och med legendariska) vapen att samla eller bygga ihop från gömda ritningar att du nästan blir yr. Journalen med alla uppdrag du kan ta dig an fylls på i en hisnande fart och man blir i början nästan överväldigad, innan man inser att man kan ta sin tid på sig. Det finns några uppdrag som du måste ta dig an genast eller inom en snar tidsperiod, men de flesta kan du faktiskt låta vänta och ta dig an när du känner för det. Hemligheter finns utspridda överallt och ett noggrant utforskande lönar sig alltid och ofta är vare sig händelser eller personer som de verkar vid första anblick.

Den övergripande storyn handlar om vem denne löjligt kraftfulle (men även ondskefulla) Irenicus egentligen är och vad hans intressen i dig och Imoen grundar sig i? Vad är de där dolda krafterna i blodet som han talar om? Vem är du och hur är Imoen egentligen kopplad till allt detta? Själva huvudstoryn är både intressant och djup, men blir nästan trumfad av alla sidouppdrag och aktiviteter som du kan sysselsätta dig med. Det finns allt från tragiska mänskliga öden till lyckliga återföreningar, massmördare som skinnar folk, drakar i förklädnad, vampyrer som dyker upp och norpar folk i skydd av mörkret, tvivelaktiga hemliga sällskap och gillen, demondyrkare, slott som invaderats av troll, varulvar som tagit över gamla tempel och allt där emellan. Vad som är intressant är att du ofta kan lösa hela eller delar av uppdragen på olika sätt. Både sätt som kräver eftertanke, utforskande och intelligens och att du tänker igenom dina ord likväl som sätt där du bara rusar rätt in och dödar allt inom synhåll (ibland så kanske du då råkar döda någon som var oskyldig eller missar någon hemlighet, vilket kan straffa sig längre fram). Än mer intressant är att i det här spelet så går det faktiskt att vara genuint ondskefull och bli belönad för det! Kutym är annars att det bara är den goda vägen som ger bra belöningar, om du är för ondskefull så får du inget eller bestraffas för det. Så icke här.

Ett varningens ord däremot: de som är med i din trupp av modiga äventyrare kanske inte vill förknippas med dina ondskefulla handlingar och kan välja att lämna din grupp. Det kan vara riktigt tråkigt om du har spenderat tid och guld på att utrusta en av dina karaktärer och verkligen gillar dennes personlighet. På samma sätt så kan mer neutrala eller ondskefulla karaktärer välja att lämna dig om du är godheten själv (eller så vägrar de ens att gå med i ditt äventyrargäng till att börja med).

Ni som sett bilder eller filmer på det här spelet har sett att grafiken inte är fantastisk. Rent tekniskt så finns det bättre spel och den isometriska 2D-vyn är givetvis inte i teknisk framkant på något sätt. Men de handmålade bakgrunderna, porträtten på karaktärerna och världen i sig är underbart stämningsfull. Det samma kan sägas om ljuden, röstskådespelarna och musiken som passar spelet som hand i handske och tillsammans med grafiken gör världen otroligt levande och sammanhängande.

Finns då inget negativt med det här spelet? Självklart finns det det. Det slaviska följandet av reglerna i andra utgåvan av AD&D innebär att det blir låst vid just de reglerna och spelet blir tidvis onödigt svårspelat, omständligt och utmanande på grund av det. Något egenskapat stridssystem och regelverk hade kunnat ge större spelglädje och mer transparens i vad som egentligen händer i själva stridssystemet. Det är inte alldeles lätt att förstå med olika TACO-värden mot AC-värden, dolda tärningsslag och komplicerade magier med effekter som är svåra att förstå. För att få ut det mesta ur det här spelet så behöver du läsa in dig på mycket av reglerna som ligger som grund för spelet och även de olika magierna och färdigheterna likväl som klasser och kit.

Så Baldur's Gate II: Shadows of Amn är ett rollspel av den gamla skolan som inte är lätt att sätta sig in som nybörjare, men den som lägger ner tiden och mödan belönas tusenfalt. Inget här i världen är perfekt, men Baldur's Gate II: Shadows of Amn kommer förbaskat nära. Om man gillar stora, djupa och episka rollspel med mycket historia, dialoger och text vill säga. Gillar man snabbare rollspel eller action-rpg, där man får slåss mer och prata mindre, så är Icewind Dale-spelen eller de olika utgåvorna av Diablo helt klart att föredra.

Däremot, för oss som gillar denna typ av spel, så är det faktiskt så att det i mina ögon inte finns något bättre. Betyg 10/10. Tveklöst. Det bästa CRPG som skapats till dagens datum (den spirituella uppföljaren Dragon Age: Origins rekommenderas också, speciellt för er som tycker att Baldur's Gate II: Shadows of Amn verkar för komplicerat och svårspelat).

Var däremot beredd på att det här spelet stjäl ditt liv, vi talar med lätthet om 200 timmars speltid och mycket mer därtill om du vill testa spela igenom det med olika klasser och kit (och det vill man). Då är det däremot också en av de bästa sakerna som jag har hittat att spendera min tid på och då ska ni veta att jag är gammal och har testat en hel del saker.

Som en bonus för att ni läst igenom hela recensionen så ska ni få veta en något äcklig hemlighet också: jag spelade det är spelet så mycket under sommaren som jag upptäckte det att jag fick en böld i svanskotan av allt sittande på den dåliga kontorsstolen, som sedermera till svår smärta för mig fick snittas upp och tömmas på var och annat mysigt. Så, då vet ni det också! Grattis till den tveksamma bonusen!