Svenska
MEDLEMSRECENSION

Celeste

Skrivet av: Leorio   2019-08-23

Du dör och så dör du igen och så dör du igen, men du ger aldrig upp. Här är Celeste!

Madeline vet inte varför hon måste nå toppen av det dödliga berget Celeste. Hon vet bara att hon måste klättra dit. Men du vet varför du måste fortsätta att kämpa dig genom det här spelet, för att du inte kan sluta spela det. Så du dör. Och du dör igen. Och igen. Och igen. Att dö i Celeste är inget misslyckande. Det är ett steg närmare att äntligen ta dig förbi det senaste hindret, där du suttit fast så länge nu.

Nej, att dö är inget problem i Celeste, för du får starta om på samma skärm där du dog om bara två sekunder. Ibland dör du bokstavligt talat var femte sekund, när du försöker om och om igen att ta dig genom samma mördande passage. När eftertexterna rullade hade jag dött över tretusen gånger; något jag aldrig tror att jag har gjort i ett single-player spel förut.

En känslosam and spännande story och 2D-plattformspel är inte den vanligaste kombinationen i spelvärlden, men Celeste visar att det kan fungera. Jag tänker inte berätta för mycket om storyn, för det här är om omtumlande resa du borde uppleva helt på egen hand, men har du någonsin varit drabbad av en svårare depression eller har en vän eller familjemedlem som lider av psykisk ohälsa, så kan det här spelet vara en emotionell och tillfredsställande upplevelse för dig. Jag vet att det var för mig. Ett så allvarligt ämne är det förstås lätt för ett spel att hantera på helt fel sätt, men berättandet i Celeste är kraftfullt och elegant. Vi kan inte få för många spel med berättelser som är lika underhållande som utmanande, och Celeste är ett av de spelen.

Att spela Celeste påminner mig om spelen från min barndom. Det är väldigt svårt och det är härligt äventyrligt; det känns som om du och spelet utforskar spelmediets möjligheter tillsammans för första gången. Celeste är ingen enspelarversion av Towerfall Ascension, men spelmakarnas båda spel har en del DNA gemensamt. Inte minst den underbara pixelgrafiken med sina rika färger. Lägg till underbara fejkröster som når Nintendo-nivåer av ljuvlighet, och jag har inga klagomål när det kommer till design och spelvärld.

Men underbar design och förkrossande story i all ära: den huvudsakliga upplevelsen av Celeste är förstås utmaningen som det lägger framför oss. Jag har aldrig varit så stolt över att ha klarat Chapter 1 i ett spel som jag var när jag klarade första banan i det här spelet. Och jag har aldrig varit så nöjd med mig själv i ett spel som jag var när eftertexterna efter all denna kamp började rulla. Det finns ett par passager i spelet som är lite väl frustrerande, men insikten att "spelet är svårt därför att det är svårt att leva med psykisk ohälsa" gör att man stannar vid Madelines sida, och man försöker igen och igen, tills man har klarat den mördande skärmen också.

Mitt enda problem med Celeste är vad som händer efter att eftertexterna rullat färdigt. Det här är ingen spoiler, för jag skulle verkligen velat ha vetat om detta på förhand. Efter eftertexterna får du spela ytterligare en bana. Ingen överraskning där. Du förväntar dig att ett plattformsspel ska ha åtta banor; att sluta på bana sju är lite udda. Problemet är att en kort bit in på Chapter Eight finns en låst dörr. Och den vägrar att låta sig öppnas.

Så istället för att få chansen att njuta en stund av min bedrift att äntligen ha klarat det här härligt svåra spelet så får jag spendera trettio minuter att försöka öppna en dörr som vägrar att låta sig öppnas. Jag får veta att jag måste återvända i mina fotspår för att öppna dörren, så jag stryker omkring på den första biten av Chapter 8, om och om igen. Till sist inser jag att jag måste spela om hela spelet en gång till. Och den här gången titta fyra gömda hjärtan som kommer att låta mig spela den sista banan.

Först och främst: om banan hade fått namnet Bonus Chapter eller Extra Chapter, eller någonting sådant, så vore det här inget problem. Men den kallas Chapter 8, vilket betyder att du förväntar dig att verkligen få spela banan när du klarat Chapter 7. Jag har inget problem med att gå tillbaka i tidigare banor i Captain Toad: Tresuare Tracker för att samla fler diamanter för att låsa upp bonusbanorna i spelet. Därför att de, just det, är tydligt markerade som bonusbanor, och för det andra så är det ett väldigt enkelt spel, och för det tredje så vet jag var de flesta av dessa diamanter finns, även om jag inte vet hur jag ska komma åt dem ännu.

Men Celeste är ett väldigt, väldigt svårt spel, och jag har ingen aning om vart dessa fyra hjärtan finns gömda. Jag fann ingen av dem på min första genomspelning trots allt. Jag har inget problem med att det finns gömda hemligheter i spel, för missar man dem så har man ingen aning om att man har missat dem. Det tog mig femton timmar att klara spelet den första gången - det skulle kunna ta mig femtio timmar eller hundra timmar att finna dessa hjärtan. Jag kanske inte finner dem alls. Och jag har ingen aning om det är värt besväret eller inte.

Spelet var väldigt tydligt efter den första banan att samla jordgubbarna i spelet var helt frivilligt, så varför ska jag plötsligt samla fyra hjärtan i de sju tidigare banorna för att få ta mig vidare? Hjärtan som jag aldrig ens hört talas om tidigare. Det här är inte att vara ett svårt spel, det här är att spelet beter sig som en idiot.

Jag menar, jag skulle kunna sätta på det inbyggda fuskläget, som bokstavligt talat gör mig ostoppbar, och kolla upp en guide på nätet hur man hittar de fyra hjärtana. Men jag har inte gråtit blod, svett och tårar för Madeline i femton timmar för att äntligen få henne ända längst upp på toppen av berget, bara för att börja fuska så fort eftertexterna har slutat rulla. Celeste är ett fantastiskt spel från början till slut, med underbart berättande, skön kontroll och ljuvlig utmaning. Men det som hände efter slutet var en kniv i ryggen, efter all ansträngning som jag lagt ner på spelet. Det känns åtminstone bra att det inte var jag, utan det var spelet, som gav upp till slut.

Fördelar: känslomässig och tillfredsställande story, en svår och belönande utmaning att verkligen gräva ner sig i, underbar design med färgglad grafik och härlig ljud

Nackdelar: vissa enskilda passager lite väl frustrerande, att spelet försöker få mig att fuska för att få spela sista banan är korkat

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10