Assassin's Creed: Unity

Spelad version PS4/PAL

Paris 1789. Ta reda på vilka krafter som verkligen ligger bakom den franska revolutionen. Utforska ett levande Paris med helt nya strids-, parkour- och smygsystem. För första gången någonsin kan du samarbeta med upp till tre vänner.

Jag älskar ju Assassin's Creed-serien, även om det varit ett dalande intresse med fallande kvalité, framtill förra Assassin's Creed: Black Flag, som var ett oväntat roligt & härligt äventyr som utspelade sig i Västindien med allt var det innebar med pirater, sandstränder, skatter och maya-indianer. Nu är vi tillbaka i Europa och det har ju faktiskt alla förutsättningar för ett kanonspel återigen. Tyvärr är det lite för trasigt & för repetitivt för att nå upp till föregångaren eller de bra första delarna, men det finns guldkorn och glädje även här. För Paris under franska revolutionen är ju en tidsepok och en geografisk plats som på pappret slår både renässansen & Italien. Men ibland blir inte summan större än delarna.

Det Ubisoft fortfarande gör rätt är den historiska förankringen, det känns verkligen som man går runt i ett myllrande Paris med alla kända monument suveränt återgivna.
Grundstoryn handlar om hämnd, en rak men tråkig drivkraft kanske, särskilt som huvudpersonen Arno Dorian ruvar på sin hämnd i många, långa år. Han får lite oväntat hjälp från olika håll, en barndomskärlek, Creed-ordern samt en mängd historiska personer som t ex Napoleon, Robespierre & Marquis de Sade, ja till och med Bernadotte är med i ett sidouppdrag, vilket är skoj ur ett svenskt perspektiv. Arno får bl a vara med om både stormningen av Bastillen & kung Ludvig den 16:s halshuggning.
Tyvärr blir mängden sidouppdrag långtråkiga i slutändan, alla dessa låsta skattkistor man skall öppna och gåtor som skall lösas. Man hade lätt kunnat halvera antalet sidospår och det hade ändå varit för många. Ibland blir det nästan meditativt med all denna upprepning. Om man ska lyfta fram något positivt så är framtidsdelen av berättelsen nu nere på ett minimum, ja i stort sett obefintlig, även om det ger utvecklarna en möjlighet att väva in andra tidsepoker och Eiffeltornet i ett par sidohistorier.

Grafiken är väldigt fin men det är buggigt och då har jag ändå laddat ner sista patchen 1.05, som ska fixat en massa olika problem. Folk går i luften, väggar ritas inte upp och Arno fastnar i objekt. Om man jämför med tidigare delen AC: Black Flag så är Paris dessutom brunare & tristare än vad Karibiens ö-värld var. Men när man går omkring bland ikoniska byggnader som Louvren, Versailles eller Notre Dame, så slås man ändå över hur vackert Ubisoft återskapat denna epok.
En tragisk händelse som skedde under de månader jag spelade var att Notre Dame började brinna, men bara idén att de planerar använda Unitys 3D-modell av denna magnifika katedral för återuppbyggnaden, är ett stort erkännande för hur väl grafikerna lyckats med skapandet av alla fantastiska byggnader.

Ljudet är också väldigt bra, ett myllrande sorl, människor ropar till varandra på franska och musik inspirerad av tidstypisk wienerklassiscism hörs ur mina högtalare. När dessutom körer börjar sjunga franska kampsånger såsom Marseillaisen eller La Guillotine Permanente, får jag gåshud. Kompositörerna som tagit över efter Jesper Kyd denna gång heter Chris Tilton & Sarah Schachner, och de gör det med den äran.
Röstskådespeleriet är inget att höja till skyarna, alla gör sina insatser utan att glänsa. Dan Jeannotte & Catherine Bérubé, som spelar protagonistparet, är tydligen båda etablerade tv-skådespelare men okända för mig, istället är det kollektivet som imponerar med sitt omfattande arbete.

Spelkontrollen har alltid varit ett sorgebarn för Assassin's Creed-serien. Men den här gången tycker jag ändå de har lyckats förbättra den en aning, Arno hoppar inte ut i dödssprång från höga byggnader lika ofta som tidigare lönnmördare gjorde, dels för att man nu har en knapp för att klättra uppåt & en annan neråt, vilket funkar ganska bra när man inte fastnar. Dels kan man lära sig att rulla vid landning vilket minskar antalet dödsfallolyckor ytterligare.
Man har även utvecklat det kritiserade stridssystemet, även om det är med bäbissteg. Nu väntar inte fienden i ring för att anfalla en & en, utan de kan komma mot dig tre-fyra stycken åt gången. Du parerar och kontrar fortfarande men med ett bättre flyt, dock är det långt kvar till Rocksteadys Batmanslagsmål.
Det finns också en sorts rollspelsliknande uppgraderingssystem med bättre vapen och kläder, men det är mest kosmetika för i slutändan har du ändå det bästa av allt.

Hållbarheten är helt enorm, särskilt när man som jag har nån sorts bokstavskombination som gör att jag måste samla allt jag ser på kartan. En öppen världssandlåda fylld med uppdrag, skattkistor, utsiktstorn, mordgåtor & café-renoveringar. Det tog mig nära på 5 månader att bli klar men nu har jag tagit allt som jag orkar bry mig om. En tråkig sak som hände apropå buggar, är att min trofé för färdigställandet av Café Théâtre inte poppade upp.
Det finns även ett co-op-läge där man spelar vissa uppdrag i grupp. Detta fungerade inte särskilt bra för mig då jag spelade AC: Unity ca 4 år efter release så därför fick jag spela de flesta uppdragen ensam. Dessa uppdrag var välgjorda men jag undrar hur de fungerar i en grupp som spelar med olika stilar. Jag smög mest, vilket också fungerar bättre än någonsin tidigare i serien, men är man offensiv och blir upptäckt får man ligga i om man väljer att stanna kvar & slåss.

Sammanfattningsvis: Assassin's Creed Unity är ett bra spel i serien, tyvärr följer det efter AC: Black Flag, som var ett riktig fint äventyrsspel i ett soligt Karibien med gröna djungler, djupblåa hav och guldgula stränder. Paris gråa stenbyggnader & lerbruna gator blir inte samma sak, men detta till trots så är Unity väldigt fint grafiskt med historiska monument vackert återgivna och gatornas genuina myller. Det är dock för trasigt för att kunna slåss om de högsta betygen men som ett fan av serien tycker jag absolut man ska spela även denna del. Om så bara för att ha stått inför katedralen Notre Dame och tagit in detaljrikedomen.