Hyrule Warriors: Definitive Edition

Spelet som visar hur värdefullt och underhållande det kan vara att göra samma sak om och om igen. Här är Hyrule Warriors: Definitive Edition!

För det första: jag är ingen stor fan av Zelda-serien. För det andra: jag är ingen stor fan av tredjepersonsaction heller. Men det är spelet var en härlig överraskning för mig. Du måste inte vara ett Zelda-fan eller en mångårig spelare av Dynasty Warriors-serien, för att älska den här blandning av de båda serierna. Du måste bara spela det.

Efter den första timmen var allt jag tänkte: "är det här allt?" Jag visste att Hyrule Warriors skulle vara ett simpelt actionspel, men inte att det skulle var så här hjärndött. Du gör i princip bara två saker när du strider i det här spelet. Antingen så hamrar du på knappen är svaga attacker, med enstaka besök till knappen för starka attacker, för att göra flashiga combos och slå dig rakt genom horder av fiender. Eller när du möter en miniboss, så hamrar du på knappen är svaga attacker, tillsammans med enstaka besök till knappen för starka attacker, för att göra flashiga combos på minibossen, plus enstaka besök till dashknappen för att ta dig bakom minibossen den den går till attack. Ibland möter du en av de riktigt stora bossarna som kräver att du använder ett av Links klassiska specialvapen, som bomberna, pilbågen och bumerangen, men de bossarna är allt annat än vanliga. Striderna i det här spelet är mest att så slår du igenom horder av korkade, svaga fiender genom att hamra på knapparna.

Men när jag skulle stänga av spelet, så insåg jag att jag inte kunde sluta spela. Det här spelet må vara repetitivt, men det är också väldigt beroendeframkallande. Förutom att slå sig igenom hundratals och tusentals fiender är i princip det enda du gör att ta fästningar och utposter, för att kontrollera mer och mer av kartan. På så sätt påminner spelet om ett tredjepersons-Battlefield. De första timmarna fick jag flera härliga flashbacks från när jag spelade original-Battlefront för femton år sedan.

Du borde tröttna rätt snabbt på det här spelet, men det gör du inte. Du vill bara ha mer: fler coola combos och fiender att röja igenom, fler fästningar att inta, mer av spelets härligt popkulturbesatta story, mer av några av de mest färgstarka och ljuvliga karaktärer som någonsin samlats i samma spel för att tillsammans ge sig på skurkarna.

I början så blev jag besviken på grafiken. "Det här ser precis ut som ett gammalt Dreamcast-spel" tänkte jag Men sedan mindes jag att det fanns ett par Dreamcast-spel som är riktigt snygga. Och efter ett par timmar började jag att uppskatta designen och de estetiska valen som spelmakarna gjort när de samlat den här brokiga samlingen karaktärer från alla olika Zelda-spel.

Till syvende och sist så är det viktigaste med grafiken i ett snabbt actionspel att du enkelt kan utläsa vad som händer omkring dig. Och här misslyckas aldrig Hyrule Warriors. För även fast det är dussintals saker som händer på skärmen mest hela tiden, tillsammans med alla specialeffekter, så blir spelet aldrig förvirrat eller otydligt. Det är glasklart vad som händer omkring dig.

En viktig sak med spelet, som titeln så väl antyder, är att du aldrig kämpar ensam. Det är inte bara Link som du spelar som i spelet. I själva verket finns det tjugonio spelbara karaktärer, från mer eller mindre alla Zelda-spel som finns. Och på många banor kan du byta fram och tillbaka mellan två eller tre kämpar. Varje karaktär har sina egna färdighetsträd, och deras eget sätt att fightas på. Men även om de visuellt sätt skiljer sig åt när de strider, så gör du fortfarande samma sak med alla karaktärer: hamrar på knappen för svaga attacker, med ett och annat besök på knappen för starka attacker, medan du gör supercoola combos rakt genom hundratals korkade fiender.

Jag hade förväntat mig någon slags fånig story, värdig en spin-off, fyllt av genvägar för att få allt att gå ihop, men istället så tog berättelsen mig med storm. Den första hälften av de tjugofem timmar det tog mig att klara story-läget var det här den mest underhållande berättelsen jag någonsin upplevt i ett Zelda-spel. Det är fascinerande hur spelmakarna lyckas få alla dessa legender och legendarer från alla dessa Zelda-spel i samma spel på ett sådant naturligt sätt.

Sedan blir berättelsen plötsligt rätt tunn. Det är som om gameplay-avdelningen har skapat fler banor och strider än vad story-avdelningen lyckas få fram narrativ för och berättelsen börjar att trampa vatten. Men mot slutet tar storyn fart igen och allt slutar på ett tillfredsställande sätt.

Tyvärr så har karaktärerna inget röstskådespeleri, utan de pratar genom textrutor. Det fungerar utmärkt under mellansekvenserna, men problemen börjar när karaktärerna ska ge dig order mitt under en strid. Jag vet inte hur det är för dig, men jag kan slåss i ett tv-spel och lyssna på att karaktärer pratar på samma gång. Men jag kan inte slåss och läsa textrutor på samma gång. Det är bokstavligt talat omöjligt. Så när något oväntat händer mitt i en strid, och det gör det vanligtvis, och jag får order att jag snabbt måste göra något, på något annat ställe på kartan innan tiden går ut, så har jag ingen aning om vad det är jag ska göra. Allt jag har är ett par markörer som blinkar på kartan, men jag ingen ingen aning om vilken jag ska prioritera eller vad jag ska göra när jag kommer fram.

Mer eller mindre varje gång gav misslyckas i Hyrule Warriors är för att jag inte hade någon koll på vilken plats på kartan som jag skulle skicka mina kompanjoner eller vad det var meningen att jag skulle göra när de kom dit. Om det här spelet hade haft röstskådespeleri hade jag gett det ett betydligt högre betyg, för det här problemet påverkar så väl inlevelsen i storyn som möjligheten att njuta av all action på ett avgörande sätt. Att dö om och om igen i ett actionspel är en sak, men att dö utan att man fattade vad man gjorde fel eller vad det var meningen att man skulle göra är inte kul.

Förutom det huvudsakliga story-läget - kallat "Legend Mode - så erbjuder spelet även "Free Mode", där du kan spela om alla kapitel med vilken upplåst karaktär som du vill, och "Adventure Mode", där du utforskar olika kartor som på ett brädspel, innan du ger dig in i själva striderna på varje ruta. Medan Legend Mode tog tjugofem timmar för mig att klara, så förefaller Adventure Mode att kunna räcka för flera hundra timmars spelande innan man låst upp alla rutor. Så har du dåligt med pengar och är ute efter ett hack-and-slash som du kan spela under en lång tid framöver så har du det här.

Tjugofem timmars hamrande på samma knapp räcker dock gott och väl för mig. Det går inte att förneka att Hyrule Warriors: Definitive Edition är ett väldigt repetitivt spel. Eller att det är ett ovanligt underhållande och beroendeframkallande spel. Och medan spelet innehåller mer fan service än någon fan kan önska sig, så blir spelet nästan ännu bättre om du inte är bekant med Zelda-serien, när alla dessa fantastiska karaktärer slutar sig samman från alla håll i en spännande, actionfylld story. Jag kommer säkerligen att återvända till spelet i framtiden, om inte annat för att testa tvåspelarläget på delad skärm med en kompis.

Fördelar: fantastiska karaktärer som Linkle, Tetra och Fi, väldigt underhållande och beroendeframkallande gameplay, visuellt behagligt, underbara combos och specialeffekter, mycket bra story

Nackdelar: säkerligen för enformigt för några, inga talade röster under striderna påverkar spelbarheten på ett avgörande sätt, när du inte kontrollerar dina kompanjoner direkt gör de verkligen ingen nytta, kartan är för liten i bärbart läge