Svenska
MEDLEMSRECENSION

Final Fantasy XV

Skrivet av: Tobio   2019-03-31

Efter över ett decennium av utveckling, regissörs- och namnbyte så fann Final Fantasy Versus XIII sin väg ut till hyllorna som den 15:e delen i Square Enixs flaggskeppsserie. Har alla vändningar i produktionen haft en negativ effekt eller lever det upp till förväntningarna?

Vi tar oss an rollen som Noctis, prins av Lucius, på väg mot att träffa sin trolovade. Med sig på resan har han sina tre livvakter, tillika bästa vänner Gladiolus, Ignis och Prompto. Utöver att vara en lektion i Latin så kommer de även att utgöra det här rollspelets huvudparty. Vi kommer att även få se deras bromance att utvecklas under historiens gång och komma dem närmre.
De fyra vännernas resa får en oväntad vändning när nyheterna kommer att huvudstaden fallit för det invaderande Imperiet och Noctis, hans fästmö och konungen rapporteras döda. Noctis och hans vänner måste undersöka vad som pågår, vad imperiet sysslar med i riket och finna de krafter som går i arv från de forna kungar för att kunna återta sitt rike och efterträda sin fader.

Berättandet i Final Fantasy börjar intimt och bygger sakta och målmedvetet upp mot det storskaliga. Under vår utforskning av världskartan hinner vi stifta bekantskap med flertalet olika karaktärer, vissa ber oss om tjänster och andra är återkommande allierade eller motståndare. De är mer jordnära än många som vi sprungit på i andra Final Fantasy i senare år, vilket är rätt så befriande. Ett av problemen med föregående en-spelaredel i serien, Final Fantasy XIII var hur alla biroller försökte göra intryck med melodrama, överdramatik eller gimmickar i utseende eller personligheter. Final Fantasy XV kastar undan mycket av detta, även om en och annan dräkt höjer ögonbrynet på mig. Vi träffar såklart, i fin Final Fantasy tradition, också på en Cid, en Highwind och Biggs och Wedge.

Våra huvudpersoners personligheter är som följande: Noctis må se ut som som den okända sonen mellan FF VII's Cloud Strife och Narutos Uchiha Sasuke och börjar med den återhållsamhet som Cloud och Squall ofta satiriserats för. Men han börjar snabbt öppna upp sig för sina bros och sätter man ett fiskespö i handen på gossen så skiner han upp.
Gladiolus är gruppens kraftkarl och överlevnadsexpert, en öppen person som agerar den motiverande storebrodern för gruppen. Ignis är gruppens britt, kock och chaufför och är mer strikt och artig än resten av gänget. Prompto är ung, energisk och fototokig.
Man lär sig snabbt att tycka om dessa ju mer av dem som utforskas och beroende på vart man väljer att vila upp sig så får man specifika scener där de olika karaktärerna har en heart to heart med Noctis om hur de känner om det som pågår eller sina egna liv.

Spelmässigt så gör världskartan sin återkomst sedan Final Fantasy XIII (XIV var ett MMORPG, så refererar till det mer besläktade XIII istället). Spelets första halva fokuserar på att resa runt i kungariket på denna världskarta. Den är inte lika övergripande som under seriens glansdagar och förväntar man sig att resa från stad till stad så kan man känna sig besviken. Däremot så är det inte begränsande litet, 50 timmar in och med pågående sidequestande och utforskning så kunde jag fortfarande hitta hemligheter, dungeons och monster jag inte sprungit på tidigare. Världen i Final Fantasy XV är inbjudande och går från öknar, till fylliga skogar och vulkaniska berg, så variation är det inte brist på.

Utforskningen sker till bil, fots eller med de gamla trotjänarna till chocobos. Det är dock farligare nattetid då deamons kommer ut och jagar. Deamons är en sorts monster som kommit med det överhängande mörker som plågar världen på senare tid och nätterna har av okänd anledning blivit längre och längre. Och på dag tid så är det det vanliga djurlivet och imperiets soldater som gör resan svårare för Noctis och gänget.
Striderna var en av de saker som hypades med Versus XIII, som skulle ta den formel som utvecklingsteamets Kingdom Hearts 1 och 2 hade erbjudit och tweeka den för att passa en annorlunda miljö och kraft. Men efter regibytet så strukturerades utvecklingsteamet om och man skapade ett mer unikt stridssystem än sin systerserie. Även om man dock vid första striden känner det bekant med att attackera med cirkel, hoppa med kryss och dodge med fyrkant. Vad FF XV gör annorlunda är warpstrikes, där Noctis med kraft teleporterar sig till starkare anfall och kan bryta fiendens gard.

Vad som också är annorlunda i Final Fantasy SV är att Noctis kan beväpnas med inte ett, inte två, utan fyra vapen eller magier som enkelt går att byta mellan med styrkorset under strid. Det är smidigt och göra att man enkelt kan anpassa sig ifall fiender med olika styrkor och svagheter blandar sig i samma strid.
Och utöver det så låser man med storyns gång upp Noctis limit break. Det forna kungars arv jag pratade om innan är en arsenal med spirituellt laddade vapen som man samlar på sig genom att besöka kungarnas gravvalv. Vissa besöks genom storyns gång, andra finns gömda på världskartan, i en del fall bakom ett monster som bjuder på en bosstrid. Man fyller en mätare genom att landa attacker och när den är fylld släpper du lös en förödande kombo med de vapen du har samlat på dig. Fler vapen betyder en längre kombo.

Färdigheterna låses upp genom att låsa upp AP och spendera i en sphere grid, likt FF X eller FF XIII. Till skillnad från dessa dock så är de mer fokuserade och inte lika expansiva. Du har en grid för teamwork, en för exploration, en för attack, magi osv. Och till skillnad ifrån FF XIII så slipper du bli galen över seg grinding för AP poäng eller experience points, de delas ut i ett bra tempo.
Levelsystemet i Final Fantasy XV är en variation av det traditionella. Vi får fortfarande EXP från striderna, men den läggs inte på direkt utan samlas till en större mängd. För att de ska bidra till nästa level så behöver gänget call it a day och slå läger i vildmarken eller hyra rum någonstans. Görs förstnämnda så kommer Ignis att laga mat runt lägerelden. Maten fungerar som boost för attack, försvar, styrka eller magi beroende på vilken rätt man väljer. Vilket är strategiskt ifall man vilar upp sig för att utforska en dungeon eller har en envis boss framför sig. Ingredienserna finns att köpa, ta från besegrade djur, hitta på kartan eller genom att fiska med Noctis. Inte så omständigt som det låter heller, fann att jag alltid hade mitt portabla skafferi lagom fyllt utan att finkamma kartan.

Final Fantasy är ett underhållande och engagerande rollspel, med ett lättillgängligt stridssystem och med en ofta väl berättad story. Men utan problem är det inte. Om vi pratar storyn så känns det som att vissa saker inte klickar rätt. Vad dessa är kan jag inte gå in på utan att spoila rejält dessvärre. Vad jag kan säga är att man hanterar en karaktär lite okänsligt som ett verktyg mer än en karaktär på ett sätt inte rimmar rätt. Ungefär som Kingdom Hearts fans gav backlash till ett story beat i Kingdom Hearts 3. Sedan så känns det som att så fort man lämnat världskartan bakom sig så berättas det i ett ibland lite stressat tempo och lite väl linjär bandesign som ger mig flashbacks till XIII's enformiga korridorer. Det känns inte lika välbalanserat som spelets tidigare delar och kapitlen är ibland chockerande korta.

På stridssidan kan man ibland bli överrumplad när man i en strid med besvärliga monster på världskartan får en pluton imperiesoldater droppade på spikfrissan. Detta är inte lika mycket ens eget fel, som om man underlevlad är ute och springer på natten, utan snarare spelet i sig som jäklas med en. Sedan så tar kameran inte respekt för omgivningen när den vill visa sig cinematisk i all action och man plötsligt har en buske eller sten i vägen.

Sedan så kan jag inte hjälpa att känna mig begränsad när jag spelar det av någon anledning. Även om vi har en karta att spendera tid på så känns det som att jag aldrig helt får lära känna världen vi befinner oss i. Det är en del av Noctis kungadömme, så vi kommer aldrig imperiets folk nära och får veta vad de anser om oss. Ej heller är den kejsare som gett sig på Noctis farsgubbe någon stor roll som vi kommer att interagera med. Vi får träffa någon annan som visar sig vara huvudhotet i en sorts plottwist senare, så kan inte säga mer utan att spoila. Men eftersom det är kejsaren som hettade upp konflikten så känns det som att något som saknas.
Sedan så kan det bero på att spelet är en amalgam av två olika regissörers idéer och det känns som att denna kombination inte låter bådas idéer gå fullt ut. Därav skiftet i mitten misstänker jag.

Men sina brister till trotts så är Final Fantasy XV i sina bästa stunder briljant. Stridssystemet underhåller och bosstriderna är bland de mest episka jag stött på i serien hittills. Som när man står öga mot öga med Titan, en kolossal jätte som balanserar en komet på ryggen och försöker mosa mig som en mygga. Eller mot Leviatihan där jag ensam står ögat mot öga med denna gud av oceanen och måste hoppa från husrester till husrester för att ens komma nära.
Och storyn må ha sina problem, men se på fanken ifall den inte kan leverera en och annan emotionell käftsmäll på vägen också.

Final Fantasy XV må inte riktigt nå seriens klassiska toppar, men det visar att serien fortfarande har liv i sig och vågar testa nya saker. Så jag kan fortfarande starkt rekommendera det med gott samvete.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10