Red Dead Redemption 2

Vilda Västerns era går mot sitt slut. De en gång laglösa och vilda vidderna håller på att ge efter för civilisationens och industrialismens frammarsch. Friheten får gränser. Lagar och regler sätter ramar för folket. Någonstans har det som kallades för Vilda Västern tappat sin själ. Året är 1899 och början på slutet av denna era som vi känner den har precis börjat.

Det är i denna dramatiska period där gammalt och beprövat möter nytt och okänt. En övergång som långtifrån uppskattas av alla. Tvärtom söker vissa att stävja denna frammarsch och spyr galla så fort ordet civilisation når deras öron. Det är i ett sådant här laglöst gäng du är medlem i genom Arthur Morgan. Arthur Morgan är inte guds bästa barn, utan egentligen ett riktigt svin i spelets öppning. Genom år av moralpredikande från gängets karismatiske starkeman Dutch Van Der Lindhe har Arthur utvecklats till gängets ledande grovjobbare, som inte tvekar att hugga i när Dutch ber om det. Bakom dem står resten av Van Der Lindhe- gänget, ett färgstarkt karaktärsgalleri med människor av varierande kvalitet.

Fram tills 1899 har allt gått gängets väg. Men när ett rån går åt helsike blir det startskottet för en spännande flykt för gänget, som när den tar slut kommer att ha innehållit triumferande segrar, tårdrypande sorg, svidande nederlag, tunga svek och stekhett avnjuten hämnd. Det är ett Västern- epos i sin allra finaste skepnad - och ett spel du för allt i världen inte bör missa!

Jag tillhör skaran som inte spelade Red Dead Redemption 1. Däremot har jag läst på mig alla detaljer jag överhuvudtaget har kommit över från John Marstons orättvisa jakt på sina gamla gängmedlemmar. Därför känns det ändå som hemma när jag startar upp Red Dead Redemption 2 (som utspelar sig flera år tidigare) och genom Arthur Morgan får lära känna 1:ans karaktärer i sin forna glans. Bill Williamson, Jávier Esuela, Dutch Van Der Lindhe och såklart John Marston. Det är en nyanserad bild som målas upp och jag kommer på mig själv med att genuint älska vissa karaktärer.

För är det något som är utmärkande för Red Dead 2 så är det gänget man är medlem i. Här finns den spritstinkande Pastor Swanson, den tveksamt iskalla entreprenören tillika bankmannen Leopold Strauss, den högra handen Hosea Matthews, den känslokalla Sadie Adler och den ständigt tjattrande irländaren Sean Macguire för att nämna några. Gemensamt för alla är att de är enormt välskrivna. Lägg till att rösterna är levererade i något som jag anser vara perfektion och du får ett stort karaktärsgalleri som jag verkligen brydde mig om genom hela spelet. Det gnetas, det skojas, det bråkas. Folk har dåliga dagar. Folk har bra dagar. Vardagen ska överlevas som laglösa. Vi lever tillsammans, på riktigt! Utan gänget är vi ingenting. Sammanhållningen är äkta, likväl de problemen som gänget brottas med.

Den ledande figuren som håller i alla trådarna är som jag tidigare nämnt Dutch Van Der Lindhe. Han är kalkylerande, karismatisk, påläst och har talets förmåga. Jag anser det vara Rockstars bäst skrivna karaktär genom tiderna. Han är den självklara ledaren för gänget och jag kommer på mig själv med att verkligen gilla honom och de ideal han står för, nämligen ett fritt Amerika för allt och alla. Detta är det återkommande temat som gänget lever efter och till en början känns det verkligen som om man är en rebell för en ädel sak. Lite som att Dutch är en modern Robin Hood. Men verkligheten är på väg ikapp och så småningom kommer många ideal att ifrågasättas under den långa och omtumlande historien.

Något Rockstar är mästare på är att skapa öppna världar där ingenting är centrerat kring dig som spelare. Och aldrig har det varit lika påtagligt som i Red Dead Redemption 2. Världen som målas upp är trovärdig, enorm och rysligt detaljerad. Ai:n har aldrig varit bättre. Historier finns överallt genom miljöerna och dess karaktärer. Här är du verkligen bara en bricka i ett större spel. Din påverkan ger konsekvenser och även om dina avsikter är goda kan det ibland bli smärtsamt påmint att man inte alltid behöver ställa sig i vägen för någon annans andedräkt...

Spelet har polerats och åter polerats och det märks i varje detalj att de åtta år som spelet har varit i utveckling har varit av nytta. Uppdragen är varierade, skavankerna är få, buggarna likaså. Spelbarheten är genomarbetad, där fokus ligger på tung realism. Dina vapen måste underhållas och du måste planera vilka du vill ha med dig ut i fält när du lämnar din häst. Arthur Morgan rör sig naturligt och härligt tungt, lite som gamla Killzone där du faktiskt är en dödlig maskin i mänsklig skepnad fullproppad med utrustning. Häst Ai:n är bland det bästa som någonsin implementerats i ett spel och jag brydde mig genuint om min trogna springare Jed ända in till slutet.

Spelbarheten och historien samverkar i en härlig symbios där det ena förhöjer det andra och förstärker inlevelsen. Och det är något som verkligen kräver fingertoppskänsla. Rockstar har satsat och jag anser att man har satsat rätt. Resultatet är en stark koppling mellan värld och spelare. Soundtracket bör också nämnas kort här. Det är rasande bra. Lugna melodier med gitarren under månskenet hör till höjdpunkterna, tillsammans med musikstyckena som spelas i de känslomässigt starkaste ögonblicken i spelet.

Med så mycket bra och välpolerade detaljer så kan jag verkligen inte fatta hur man tänkte kring transportsträckorna. Vissa uppdrag är verkligen utspridda så till den grad att det känns som om de enbart finns till för att slussa vidare spelaren i världen. Det känns inte alltid naturligt och är något som markant hade kunnat förbättras. Något annat som hade kunnat förbättras är Arthur Morgans rörelsemönster i trånga utrymmen. Det blir lite Geralt- varning i annars mästerliga Witcher 3. Även om dessa beståndsdelar till slut påverkar spelet ganska negativt så överskuggar resten av briljansen detta med råge.

Sammantaget kan jag inte annat än rekommendera Red Dead Redemption 2. Det är ett spel som andas mästerverk i nästan alla dess komponenter. Karaktärerna, historien, gänget, världen - allting hänger ihop och bildar en slagkraftig smällkaramell som lämnar kvar en angenäm eftersmak som sitter i länge. Det här är ett spel som visar att spel kan vara så mycket mer, beröra så mycket mer och påverka så mycket mer. Det må ha varit början på slutet av Vilda Västern, men någonstans känns det ändå bra. 1899 ligger numer i bakspegeln och jag tackar för den resan! Den har varit makalös!