Furi

Furi

Det är något speciellt med att sitta ned i sin soffa tillsammans med en nära vän och skrika mot sin tv-skärm för kung och fosterland. Det var något som jag gjorde under majoriteten av min tid spelandes ett av de mer minnesvärda playstation plus spelen, Furi. I det får man följa en tystlåten neon-samuraj som skall fly från ett väldigt komplext och högteknologiskt fängelse, varför får man reda på under resans gång. Det spelas likt en blandning av en twinstick-shooter och ett hack'n slash spel som fungerar väldigt bra tack vare dess tighta och relativt simpla kontrollschema. Det som dock är själva essensen av Furi, det som gör spelet unikt är att det endast är uppbyggt utav snabba och intensiva strider mot bossar. Inga fotsoldater utan endast dessa bossar som vars motiv är att hindra ens spelkaraktär från att fly fängelset. Konceptet är helt briljant, enligt mig. Det har gjort att The Game Bakers helt och fullt kunnat fokusera på att få varje boss rätt ingredienser och att jäsningsprocessen har blivit rätt tajmad och på så vis ge de en chans att briljera och särskilja sig från varandra.

Till sin arsenal har man ett svärd som man använder i närstrid och parera med. I sitt hölster bär samurajen en form av laserpistol som kan skjuta ut små och mindre effektiva skott i hög hastighet samt ett mer kraftigt som tar ett par sekunder att ladda upp. Sist men inte minst har man en dash-förmåga som oftast används för att väja undan attacker och så vidare. Viktigt att komma ihåg är att alla dessa förmågor finns tillgängliga från spelets början. Det finns ingen form av level up utan allt handlar om att själv utvecklas och bemästra färdigheterna och lära sig att avläsa bossarnas mönster. Detsamma gäller mängden liv som man har till sitt förfogande, vilket är 3 stycken liv per boss, på normal alla fall (resterande svårighetsgrader kan jag ej svar för då jag inte testade dem). Dock kan bossarnas antal liv ser lite olika ut. Högst upp i spelets högra hörn befinner sig bossens lifebar och precis under dem ser man hur många liv dem har. När man lyckats hacka och skjuta bort en av deras lifebars förlorar de ett liv varpå lifebaren fylls på igen. Inte nog med det, även deras attackmönster ändras för varje nytt liv. Det medför att man aldrig kan slappna av utan man måste ständigt vara på sin vakt. Hela speldesignen får en att bibehålla ett starkt fokus och man får ständigt stora utskick endorfiner när man lyckas dodga bossarnas attacker, hacka loss tills de faller till backen
.
Jag inledde texten med att berätta att jag har suttit och skrikit mycket under mina spelsessioner med FURI och anledningen till det, att om det inte framkommit än, är att FURI ett minst sagt utmanande spel. Vissa bossar är vridit upp till 11:a svåra som och tillintetgöra hela ens liv med ett enda skott. För att göra det än värre kommer du även att få starta om från bossstridens början om du blir av med alla dina liv. Det kanske inte låter som en stor sak och det behöver det inte alltid vara, men vissa av dessa bosstrider kan fortlöpa i ca 45 minuter. Då kan jag lova att en gnutta frustration kan bubbla upp vilket i sin tur kan framhäva en hel del mer eller mindre kreativa svordomskombinationer. Dock skall det sägas att jag sällan upplevde att det var orättvist när jag möttes av game over rutan. Oftast handlade om för sega reflexer, att jag inte än inlärt mig deras attackmönster eller så var jag helt enkelt för otålig (En förklaring som för tankarna till Dark souls). Men det är just denna svårighetsgrad som får en att hoppa och tjuta av glädje när man fäller en av FURIs många bossar. Precis som i Dark souls så upplevdes det som att jag hade åstadkommit något vid varje vunnen strid. Det märks väldigt tydligt att fokus har legat på speldesignen och spelkontrollen då det infinner sig en bra balans mellan bandesignen och hur man ständigt känner att man kan utvecklas men samtidigt aldrig känner sig överväldigad över för många kommandon.

En annan aspekt som jag gillar skarpt är att samtliga bossar som man möter är av samma storlek som en själv. Jag har aldrig varit ett stort fan utav gigantiska bossar, med undantag av de i God of war serien. Stora bossar har en tendens att kännas orättvisa och svåra att identifiera sig med. Men här upplevde jag det som att vi mötte varandra på samma villkor. Som att jag kunde sympatisera med mina motståndare.8

Jag måste även framhäva den vackra estetiken i spelet som har tagits fram av skaparen bakom Afro Samurai, Takashi Okazaki. Det är en tämligen enkel men smakfull neondoftande estetik som sprudlar av attityd som målar upp vackra och varierande miljöer samt distinkta och intressanta karaktärer. Även musiken passar världen och spelstilen ypperligt med elektrobeats som kompletterar resterande komponenter alldeles ypperligt.

Det finns faktiskt ett spelmoment förutom själva bossarna. Efter att man har dräpt en boss styr man samurajen vidare till nästa boss. Det är under dessa sektioner som stora delar av spelets handling förs fram via en mystisk följeslagare med en kaninmask. För det mesta berättar han om vad för motståndare som väntar härnäst men även andra godbitar som sakta får spelets handling att falla på plats. Under dessa delar har man endast en sak att göra, nämligen gå fram till nästa punkt. Det finns inga hemliga föremål att samla eller dylikt. Genom att trycka ned X kan man till och med få ens karaktär att vandra framåt av sig själv. I andra recensioner som jag läst har dessa delar blivit kritiserade för att vara onödiga men jag håller inte alls med. Jag fann dem som härliga pauser mellan de hektiska striderna och förutom att ta del av handlingen var det också en möjlighet att betrakta alla de vackra miljöerna. Visst känns en del av vad ens kaninmaskerade vän säger lite väl diffust och medvetet mystiskt men inte så pass att det förstör helhetskänslan.

Allt är inte frid och fröjd i Furi dock. I och med att hela spelkonceptet kretsar kring bossarna är det essentiellt att de håller måttet, att de är underhållande och rättvisa, vilket de gör till största del. Men som sagt var det några få tillfällen som jag upplevde det som orättvist. Få men när det väl hände kunde det vara helvetiskt frustrerande. Dessa tillfällen kunde också övergå till timmar och i vissa fall få min lust att spela vidare att dippa ned till minusgraderna. När jag väl besegrade dessa få, i min mening, orättvisa bossar gjorde jag inte heller inget ett glädjeskutt utan suckade djupt och en känsla av att jag mest hade tur infann sig.

Men förutom det har jag inte speciellt mycket på att klaga på i FURI. Jag känner mig lyckligt lottad som fick möjlighet att spela det gratis men jag tycker utan tvekan att det är värt att införskaffa för dess prislapp på ca 200 kr. Det bjuder på ett unikt och spännande koncept som oftast fungerar väldigt bra tack vare den tighta kontrollen och överlag utmärkta speldesignen. Jag rekommenderar starkt att även köra igenom det tillsammans med en vän. Dels för att det är roligare att skrika tillsammans men också för att man lär sig mycket av att se andra spela det. För mig är spelet en solklar 8:a. Hoppas att recensionen har hjälpt er att komma fram till ett beslut. Tack för mig!