Svenska
MEDLEMSRECENSION

Resident Evil 7: Biohazard

Innan jag gav mig i kast med Resident Evil 7 hade jag ett stort frågetecken på lager samt att det var den mest tvivelaktiga delen i serien jag har känt inför någonsin. Efter lite drygt 18 timmars speltid har dock fortfarande inga frågetecken rätats ut till utropstecken...

Resident Evil 7 är den delen som skiljer sig mest och samtidigt den mest klassiska som den ikoniska skräckserien har sett på länge. Det är ibland mer modernt och nytt och berättar en annan historia med sitt eget unika tillvägagångssätt, och ändå är Resident Evil 7 fortfarande mycket baserad i seriens ursprung. Men kanske den viktigaste aspekten i Resident Evil 7 är hur det spektakulärt placerar skräcken i spetsen för första gången på över ett decennium. Och så kusligt Resident Evil 7 bitvis kan vara.

Capcom tar varumärket i ny riktning med sitt förstapersonsperspektiv och denna gången helt utan zombieantagonister. Samtidigt behåller man det välbekanta användargränssnittet och släpper det mer actionorienterade fokuset som seriens senaste delar har inneburit för att återvända till sina rötter, det vill säga överlevnadsskräcken, och element från Resident Evils tidigare dagar. Lyckligtvis visar sig det här återfokuserade tillvägagångssättet vara fantastiskt, eftersom Resident Evil 7 utmärkt bygger upp en oroväckande känsla av rädsla och hjälplöshet som löper under hela det mesta av sin 8-10 timmars kampanj. Det finns särskilt några partier i spelet som fick mig att rysa till och det var längesen man kände så när man spelade Resident Evil. Första intrycket jag fick av spelet är att det finns en kuslig och opålitlig stämning över hela huset man vandrar omkring i.

Resident Evil 7 anmärkningsvärda övergång till förstaperson är kanske det viktigaste bidraget till sin egen kraftfulla känsla av skräck. Detta nya perspektiv skapar en otrolig presentation där bristen på periferiseendet innebär att jag aldrig kan säga om jag är ensam medan jag försiktigt navigerar genom Bakers hus med omnejd. Detta perspektiv garanterar en mer intim personlig syn på Bakerhemmet, samtidigt som spelaren får en högre detaljnivå för att beundra och undvika rädslorna på insidan. Skuggor som kastas mot svagt upplysta väggar är särskilt oroväckande, eftersom de inte alltid kan ses om de kommer från mig eller en lurande fiende i närheten. Jag kan inte komma ihåg sista gången jag spelade ett spel jag kollade runt omkring mig så noggrant bara för att minimera risken för fara bakifrån.

En annan bidragande faktor som gör spelet så läskigt är dess utmärkta ljuddesign. Inte musiken i sig utan mer specifikt ljudeffekterna. Det knakar i fogarna i den gamla kåken, knarrande golvbrädor, slående fönster, vinden blåser och regnet piskar mot rutorna. Det här bygger upp spänningen och lämnar spelaren ifrågasättande till källan från ljudet i närheten. Slutresulterat är en ljudbild som förhöjer känslan av att aldrig vara ensam och förmedlar en ständig osäkerhet om vad som kommer hända härnäst. Resident Evil 7 har också några knäpptysta partier. Man bara väntar på att något ska dyka upp. Och i de ögonblick där jag slutar flytta mig för att se om ljuden stannar, är det allt mer oroväckande när fotspår fortfarande kan höras i närheten. Vad det gäller det grafiska finns det inget att klanka ned på eftersom det är så lätt att uppskatta den detaljerade och stundtals fotorealistiska omgivningen. Bitvis är det grafiskt blodigt, kanske till och med mer än vad man är van vid i ett Resident Evil-spel.

Att smyga sig förbi medlemmarna av Baker-familjen leder till några av Resident Evil 7 mest spännande stunder. Det finns mycket mer till den här kusliga familjen än de ohängda hillbillisarna som de verkar vara vid första anblicken, och det var underhållande att lära sig mer om var och en av dem när jag undersökte sovrummen och korridorerna i deras nedgångna hushåll. Jack, patriarken i Baker-familjen, är det största hotet som stryker omkring i korridorerna beväpnad och redo att slå mig direkt han ser mig, Marguerite, mamman, stöter jag på som sjuk och allvarligt psykiskt instabil, och Lucas, deras komiska och illaluktande son, sätter upp dödliga fällor i hopp om att intet ont anfallande inkräktare kommer att möta sin egen undergång. Baker-familjen markerar en uppfriskande förändring från de klichéartade zombierna och de överdrivna biologiska vapnen i de äldre Resident Evil-spelen samtidigt som de hotar nog med att sätta skräck i spelaren.

Några av Resident Evil 7 mest hjärtstoppande ögonblick är att gå runt ett hörn och springa rakt in i famnen på en av familjemedlemmarna. Bortsett från diverse medlemmar i den knäppa familjen ställs man dessutom öga mot öga med nya zombieliknande varelser som inger respekt och som är snabba, oberäkneliga och tåliga. Även med mycket ammunition till mitt förfogande blir jag stundtals överraskad efter ett par möten av hur snabbt de rör sig och resultatet är den klassiska Game Over-skärmen som hinner förkunnas för mig ett par gånger innan mitt äventyr är över. Möjligheten att ta skydd med armarna för att minimera skadan från attacker ger ett större djup till striderna och det finns en uppenbar tyngd i vapnen som faktiskt gör striderna riktigt bra.

Det är inte att säga att formeln helt har återgått till sina mer subtila rötter. Medan de är mindre vanliga än de har varit i de senaste spelen har sjuan några enstaka mindre anmärkningsvärda Resident Evil-konventioner, som galna forskarhistorier och glödande bossar. Spelets sista timmar litar mer på huvudpersonens brutna styrka än på den utmärkt utformade skräcken som driver majoriteten av handlingen fram till den punkten. Det är lite synd att säga att det kastas i ansiktet på spelaren som den action som finns i Resident Evil 6, och för att diskutera det i detalj skulle förstöra handlingen, men de sista timmarna kommer det våg efter våg av fiender mot mig. Många spelare och kritiker hävdar att det är också här spelet spårar ur. Själv är jag inte riktigt böjd att hålla med men visst, de avslutande timmarna tappar spelet lite fokus och visar sig från en sämre sida efter en riktig grym första hälft. Samtidigt var det en speciell sak jag blev lite överraskad av. Utan att förstöra allt för mycket för dig som inte spelat igenom kampanjen än så känns det i ett särskilt parti i spelet som om jag spelar Resident Evil: Revelations.

De nyss små nämnda klagomålen till trots är detta fortfarande den mest sanna formen som Resident Evil har sett på flera år. Capcom utlovade att de skulle återgå till skräcken och det gör de med råge. Utöver sin betoning på skräck gör många bekanta spelelement alla en välkomnad återkomst. Objektbaserade pussel, säkra rum och objektkistor är bara några av de återkommande saker som jag hittar under hela kampanjen genom Bakers ägor. I synnerhet begränsade resurser gör att den konstanta rädslan gör sig påmind om att aldrig känna sig säker eller fullt utrustad att hantera det jag möter runt nästa hörn. Objektkombinationer är också tillbaka samtidigt som man skapar den mentala kampen mellan att skapa hälsa eller ammunition som hela tiden är avgörande. Detta innebär att det står klart att det fortfarande är Resident Evil trots alla de mer moderna förändringar som sjuan tar med sig.

Men det här kommer också med några av de större begränsningarna som fanns i de äldre spelen, med objekthantering som det mest skarpa exemplet. Precis som i klassiska Resident Evil-spel kan bara ett litet antal föremål bäras åt gången vilket gör det svårare att välja mellan flera vapen, ammunition, hälsa eller andra viktiga saker. Jag hittar förvisso väskor som utökar mitt förråd men detta system är avsiktligt begränsat för att säkerställa att spelaren aldrig känner sig övermannad. Jag önskar dock att den hade blivit lite mer strömlinjeformad - om jag bär en tom pistol i mitt fyllda förråd, varför behöver jag fortfarande återvända till en föremålslåda för att göra rum snarare än bara ladda min pistol direkt med hittad ammunition?

Frågetecknet då som jag inledningsvis pratade om? Bland annat så har Capcom hävdat att sjuan ska vara en uppföljare till sexan. Hur får dem ihop det? Det finns inga som helst samband mellan dem två delarna om man kikar på storydelen eller något annat för den delen. En helt okänd man vid namn Ethan som far till Louisianas träskmarker för att leta efter sin försvunna tjej. Det känns lite istället som att Capcom har lämnat dönickarna bakom sig för gott och börjar om på ny kula. Ska bli intressant att se hur dem följer upp sjuan i en eventuell åtta.

Dessa klagomål räcker inte för att förstöra vad Resident Evil 7 gör bäst. Resident Evil 7 är en fantastisk återgång till formen för detta ikoniska varumärke, med tonvikt på vad som gjorde serien så bra i tidigare spel. Det nya förstapersonsperspektivet var en av dem största aspekterna jag tyckte lät mest tvivelaktig men det fungerar, precis som Resident Evil 4 gjorde när det kom med kameran över karaktärens axel, och det är tydligt och klart fortfarande Resident Evil. Sammanfattningsvis är jag lite konfunderad över själva handlingen men viktigast av allt är att med en utmärkt presentation och atmosfärisk stämning återvänder serien till sina skräckrötter. Resident Evil 7 skapar nästan en perfekt balans mellan rädsla och förtrogenhet - jag önskar bara att det satte landningen. Därför får det en stark sjua.

Medlemsrecensioner6
Samlat betyg: 7.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10