Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last of Us

Kommer du ihåg serien Revolution som gick på tv för ett tag sedan? Det handlade om en grupp människor och hela jorden som blev strömlös. Den känslan får jag lite i vissa avseenden när jag spelar The Last of Us Remastered. Miljöerna, karaktärerna och delvis storyn. Om du är bekant med förutnämnda serie skiljer sig förstås historierna markant åt men just grejen att ge sig ut i en postapokalyptisk värld gör att jag förknippar dem. Jag hade inte direkt några större förväntningar på spelet. Det enda jag visste var att det var väldigt omtyckt och fått bra kritik. En bit in i äventyret märker jag att det är ett spel helt i min smak. Jag gillade det. Skarpt. Men spelet var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det var...annorlunda. Och definitivt inte så våldsamt som det bitvis är. Tanken slog mig när jag satt där i min lugna ro och spelade att jag önskade att det kommer en uppföljare på spelet. Några dagar senare infriades just dem förhoppningarna. Men nu är nu och jag har fler referenser i bagaget...

Detta är inte bara ett actionspel du läser om. Det är inte ens "bara" ett mycket bra spel. Det är ett samvetsgrant och genre-definierande actiondrama; spelet Naughty Dog alltid hotade med att göra men aldrig riktigt levererade. The Last of Us story är en lika viktig del av upplevelsen som precis vilken del som helst av spelet. I själva verket är de två så sammanflätade att det är omöjligt att skilja från varandra. Efter år av djärva påståenden från flera parter kan det hävdas att The Last of Us är den första riktigt mogna interaktiva berättelsen i actiongenren. Som sådan är det en verklig milstolpe och en ytterst passande representation av den sjunde konsolgenerationens sista kapitel. Och om du inte har haft glädjen att spela det på PS3 är Remastered på PS4 något du behöver direkt för att uppleva. Redan bekant med The Last of Us? Då vet du vad det rör sig om. Är du precis som jag helt ny till The Last of Us? Läs vidare och få reda på vilka detaljer och förmåner som kommer med PS4-versionen. Att en omgjord version av ett PS3-spel känns som ett helt nytt spel är bara naturligtvis en fördel för dem som tidigare inte upplevt det och ett klokt beslut av Sony. Och eftersom det blev så omtyckt kommer troligtvis många vilja återuppleva historien ånyo. Mina första steg i en helt ny värld bland utbrunna bilar och nedgångna kåkar kändes för mig som de första stegen i en spännande historia.

Med början 20 år efter att en svampparasit har ödelagt mänskligheten finner vi The Last of Us protagonist Joel som en härdad men nedbruten man precis som världen omkring honom. Att vara en man med några år på nacken är han en av de få karaktärer i spelet med ett tydligt minne av hur världen såg ut före utbrottet. Han tillbringar sina dagar att försöka driva ut den förlust som hemsöker honom, begrava det förflutna och endast erkänna den ständigt närvarande dagliga kampen. Joels karaktär får mig ibland att associera med Rick Grimes i The Walking Dead, i både beteende och talesätt. Senare i spelet slutar dock mina liknelser med båda serierna. Du spelar som Ellie en bit in i spelet i en snöig skog och plötsligt kändes det som om jag spelade Tomb Raider.

Direkt står det klart att The Last of Us är en helt annan best än vad vi är vana vid från genren. Naughty Dog ersätter oförlåtligt och med stort mod Uncharteds karismatiska actionfilmatiné. Där det en gång fanns sprakande arketyper och glänsande stiliserade miljöer med utforskningsmöjligheter, har nu ersatts av en begränsad och sliten värld som befolkas av otrevliga människor som lever en smutsig, vardaglig och smärtsam realistiskt urban mardröm. Det är bara när Joel får till uppgift att ta 14-åriga Ellie till en underjordisk rörelse som kallas Fireflies som hans resor, såväl geografiska som personliga, börjar. Medan själva stommen av actiondelen består av krävande möten med mänskliga och mindre mänskliga hot som lever i ingenmansland utanför USA: s befästa städer, är det bokstavligt och bildligt talat bara halva storyn. Dessutom innehåller storyn riktigt överraskande och oväntade vändningar som verkligen chockade mig. The Last of Us kallas för "överlevnadsaction" och oupphörlig förverkligande av det tidigare konceptet gör varje sekund av spelet till en spännande, emotionellt bultande och intellektuellt närande erfarenhet.

Uppbyggt kring ett solitt smygsystem som drivs av siktlinjer uppmuntrar actionbiten i The Last of Us till en speldriven strategi inför nästan varje möte. Förutsatt att du hittar redskap som behövs för att bygga och fylla på dem, har Joel ett hälsosamt utbud av potentiella verktyg till sitt förfogande som sträcker sig från skjutvapen till molotovcocktails och spikbomber. De mest kraftfulla vapnen han har är emellertid taktiskt anpassade. Och det gör varje möte i spelet fräscht, spännande, skrämmande men härligt oförutsägbara. Breda, spretande miljöer med flera våningar uppmuntrar och belönar kreativt spelande runt varje hörn. Alla Joels verktyg har stor mångsidighet; att kunna användas direkt eller mer skickligt för vilseledning. Även om det egentligen inte är ett traditionellt smygspel, är det både oklokt och sällsynt att vid direkta konfrontationer ha en fulladdad pistol i handen. Betoningen på det utslitna, desperata tillståndet i världen är ammunition en smärtsam bristvara, även från fiender som du dödar. Utan tillgång till några lyxiga tysta vapen så är det att avfyra ett enda skott likställt med att skicka upp en lysraket och bjuda in fienderna till Joels position. I stället är det bäst - och långt mer tillfredsställande - att leka katt och råtta med den sofistikerade AI:n med hjälp av dina kunskaper och fösa runt och manipulera dess beteende, hängandes i dina fingernaglar för att hela tiden ha framförhållning och upprätthålla fördel. Det är spännande både praktiskt och teoretiskt. Den lilla invändningen jag dock har mot AI:n är att den beter sig lite tvivelaktigt ibland. Ellie kan till exempel springa rakt framför en fiende och denna reagerar inte. Detta drar ned betyget en aning till en stark nia på spelet som annars tveklöst hade slutat på full pott om den hade skött sig. När eftertexterna rullar lever huvudkaraktärerna lyckligt i alla sina dagar, medan jag sitter bakom skärmen och suckar tungt. Slutet på spelet gjorde mig en smula besviken. Det kändes så abrupt och jag ville inte att det skulle ta slut. En bagatell dock för det som trots allt vägde tyngst var den lycka jag kände med Joel och Ellie; att dem till slut hittade hem helskinnade till hemmets lugna vrå.

De föremålen som kan tillverkas kräver att du omsorgsfullt genomsöker miljöerna. Du kan även uppgradera vapnen. Och även när du har delarna så tar det tid, oavsett om du ska tillverka eller uppgradera; det handlar nämligen om att prioritera efter tycke och smak vilket vapen eller föremål du använder mest och värt att lägga tid på. Likadant gäller det manuella läkningssystemet under förutsättning att du har tillräckligt med hälsokit. Apropå hälsa så finns det en finess som jag initialt blev lite förundrad över. Handkontrollens lampa på ovansidan skiftar färg beroende på hur ditt hälsotillstånd är i spelet. Först trodde jag strömmen höll på att ta slut men efter lite efterforskningar kom jag fram till detta. En bra finess om man är osäker på hur sitt tillstånd är för tillfället. Att ge sig in oförberedd i en kamp och finna en säker plats för att fylla på förrådet kan bli en livshotande utmaning i sig. Det är det som är det underbara. Det här är inte separata, isolerade delar. Det består av en hel bunt discipliner och möjligheter att arbeta tillsammans organiskt för att skapa en djup, skiktande, föränderlig och ständigt stimulerande helhet. Alternativen är alltid öppna, varje rörelse har en lika stor risk som belöning, inga regler eller påföljder för dina metoder och varje beslut som håller dig vid liv är rätt beslut. Men med Ellie vid Joels sida kommer varje val laddat med en tung känsla av ansvar.

Men som sagt, det är bara hälften av historien. Anledningen till att spelets våldsamma möten förblir så nagelbitande beror på hur sporadiskt placerade de är under spelets gång. Resonansen av det (nödvändigtvis) våldsamma våldet försvinner aldrig trots en del upprepning, men spelets tämligen långsamma natur ingjuter varje möte med enorm känslomässig tyngd. Detta är ett spel med expanderande, omgivande resesekvenser och ganska långsam karaktärsutveckling. De stora, underbart ruttnade vyerna över en värld återvunnen av naturen är en ständig påminnelse om vikten hos både Joel och Ellie strävan och nödvändighet av vaksamhet och våld hela tiden. De är också en källa till visuellt underverk som frambringar både glädje och förvirring i Ellie medan hon påminner Joel om en bättre dåtid. De förruttnade miljöerna förbyts dock senare i spelet för ett ögonblick mot miljöer som i alla fick mig att ställa mig still och bara titta på utsikten. I dem tystare partierna, vare sig det rör sig om att lösa ett pussel där Joel hittar sätt för mindre kapabla Ellie att fortsätta på, eller helt enkelt långa vandringar genom den urbana vildmark i ett sedan länge kollapsat samhälle, skiner verkligen den enorma kvalitén på spelets manus och utförande.

Den långsamma utforskningen av en övergiven stad kan utlösa lika mycket spänning som sorg i Ellie då hon upptäcker de sedan länge döda resterna av en värld hon aldrig lärde känna. Hennes lekfulla instinkt kan ta över när hon utforskar ett övergivet område samtidigt som Joel jagar förnödenheter. Och spelets narrativt sinnade behandling av vardagliga uppgifter säkerställer att den frekventa elimineringen aldrig blir något omständligt hårt arbete. Uppenbart tomma områden är oftast där du hittar mest föremål. Det kan tyckas inte ske så mycket när du undersöker ett övergivet område för redskap eller nödvändig ammunition, men dessa är de stunder som det pågår mest meningsutbyten mellan Joel och Ellie. Det handlar ofta om den värld de tvingas leva i nu men också om allmänna saker, till och med om personliga. Du överlever bara med vad du tar med i ekvationen vilket gör varje livräddande bomb eller fälla till personlig betydelse. Särskilt om delarna som används för att bygga kom ur händerna på en död familj som försökt göra liknande överlevnadsförsök som Joel och Ellie. Det förekommer en hel del stora glapp mellan actiondelarna i spelet men spelet vilar aldrig. Spelet är också ganska långt så får du inte nog av The Last of Us medföljer även tillägget Left Behind i PS4-versionen. Det är en sidohistoria till huvudstoryn och fokuserar mest på Ellie och hennes relation till sin bästa kompis, växelvis att hon letar efter förband till Joel.

Det är samspelet under minuterna, bräckligt skissade händelser som dessa som gör att flera hårfina interaktioner via karaktärernas personligheter och uppfattningar gnuggas försiktigt mot varandra och successivt förvandlar dem två och deras relation. Ellie är nyfiken på världen Joel försöker glömma som sakta tvingar honom att ändra sitt synsätt och handlingar, medan hans trötta, kyligt logiska uppträdande börjar informera Ellies metod. Och allt detta betalar sig i både upplägg och tonen: Ellies härdande gör henne alltmer användbar för att bekämpa fiender, samtidigt som det höjs obekväma frågor om vad hon skulle kunna förvandlas till - frågor du alltid tvingas svara på varje gång hon slår en tegelsten i huvudet på en fiende för att se till att du håller dig vid liv. Det är ett våldsamt spel, men ibland också ett spel som handlar om våld, och det är en sällsynt och värdefull prestation.

Byggt på en kulmination på allt som actionspel har vuxit till att bli under de senaste åtta åren är The Last of Us den slutgiltiga förklaringen på vad genren har uppnått hittills. Med otroligt varierad spelmekanik polerad till en glänsande, bunden intelligens och en av de mest gripande och medryckande berättelser jag har upplevt i ett spel, lyckas The Last of Us där så många andra misslyckats. Spelet kombinerar DNA-strängar från hela genren men omarbetar och rekonstruerar det och blir långt mer än summan av dess delar. Dess berättarteknik är oförliknelig som påverkar, är flerskiktig och känns verklig. I fråga om allt det som moderna actionspel har strävat efter att vara är The Last of Us punkten i slutet av meningen och lämnar inget mer att säga. Spelet överträffade mina förväntningar med råge och Naughty Dog lockar snabbt och skickligt fram känslor än vad jag kunde ana att jag hade för spel, stjäl mitt hjärta, burar in det och kastar nyckeln. Nu ser jag med stora förväntningar fram emot uppföljaren.

Medlemsrecensioner18
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10