Super Mario Galaxy

14 timmar och 5 minuter senare är årets för min del mest efterlängtade spel genomspelat (delvis). Jag tar nu på mig mina kritiska glasögon för att skriva min bedömning av spelet.

Super Mario 64 var banbrytande när det kom. Det var det första riktigt, riktigt lyckade plattformspelet i 3D med total kontroll tackvare analog styrning. Men det var inte bara banbrytande, det var perfekt. Grafiken har åldrats med värdighet, bandesignen var fullkomligt fenomenal och många av banorna i spelet hör till de absolut bästa och minnesvärda genom tiderna. Så det har nog inte varit en lätt utmaning för Nintendo att skapa ett spel som känns lika fräscht och rentav banbrytande som den gamla klassikern. Men de lyckades. 11 år efter Super Mario 64 har de äntligen lyckats skapa ett plattformspel som på allvar skakar liv i en allt för sömnig genre. Genren som en gång i tiden var tv-spelens viktigaste.

Det största dragplåstret i Galaxy är gravitationen. Den är fullständigt vrickad. Man kan springa runt plattformar i alla vinklar, gå på taket, gå på väggarna, etc. I början är det lite ovant att se Mario gå omkring i höger kant av min tv, men snart inser jag hur innovativt och häftigt det är. Det ger bokstavligt talat en helt ny känsla till plattformshoppandet/springandet.
En oerhört mäktig känsla som gör Galaxy till en helt ny och fräsch spelupplevelse, även om det i grunden är en hejvild blandning mellan Mario 64, Sunshine, NSMB, mm.
Nintendo har verkligen slängt in allt som funnits i tidigare Mariospel och kryddat det hela med ett nytt, spännande koncept.

Detta fantastiska koncept kommer verkligen till sin rätt med den banbrytande grafik, fantastiska ljud och exakta kontroll som Galaxy erbjuder.
Faktum är att jag haft svåra problem med att bestämma mig för om detta eller det lätt åldrade Resident Evil Remake besitter den snyggaste grafiken hos ett konsolspel jag skådat. Efter noggrant övervägande så har jag bestämt mig för att Galaxys färggranna och underbart fantasifulla grafik drar längsta strået. Aldrig tidigare i ett spel har jag tagit mig tid att stanna upp lite då och då, skifta till förstapersonsvy och bara beundra de underbart vackra miljöerna. Hela spelet är ett enda stort konstverk, helt enkelt. Det bevisar också tydligt att man kan åstadkomma oerhört stora saker med väldigt små medel.
Även ljudet är på topp. Den mäktiga orkestermusiken ger hela spelet en episk och storslagen känsla jag aldrig tidigare hört i ett spel av den här typen. Visst är musikstyckena kanske lite väl retrodoftande ibland och inte fullt så minnesvärda som styckena i Super Mario 64, men det är ändå bland den bästa spelmusik jag hört.

Kontrollen är en annan historia. Den är fruktansvärt exakt. Jag får med lätthet Mario att gå precis dit jag vill, med fantastisk precision. Att utföra diverse olika hopp och liknande är en enkel femma som aldrig slinter fel. Dessvärre har Nintendo valt att ersätta en knappfunktion för att slå fienderna, med ett skak av wiimoten eller nunchucken. Dessvärre så har ju tidigare Wii-spel tydligt visat att wiimoten inte passar sig för att ersätta knappfunktioner med skakningar. Andra rörelsedelar, som när man ska surfa på en fisk eller balansera på en stor kula är dock klockrena och tillför faktiskt någonting.
Kameran är en annan teknisk bagatell. Den fungerar inte riktigt som jag vill. Visst är den följsam och så, men jag hade själv velat ha möjligheten att zooma in när kameran hamnar för långt bort. Jag vill ju beundra de underbara omgivningarna och figurerna på nära håll. Allt för ofta låter den mig inte heller ändra vinkeln. Dessa problem fanns aldrig i det legendariska Super Mario 64.

Men dessa små tekniska bagateller i ovanstående stycke är inget annat än just bagateller. De är inte ens värda att nämnvärt påverka betyget. Men sorgligt nog så är dessa bagateller inte Galaxys största missar.
Att springa runt små asteroider i alla vinklar och hoppa mellan dem med eller utan enorm blomma är ruskigt underhållande, och jag gillar galaxer som enbart består av pyttesmå, runda planeter och en massa små, små asteroider. Men det är för mycket sådant och för få stora galaxer (planeter?).
Det finns en handfull större banor med 3-4 stjärnor i varje att hämta. Men faktiskt så har tyvärr inte Nintendo haft samma fingertoppskänsla när de skapat dessa huvudbanor som när de skapade banor som Jolly Roger Bay eller Cool, Cool, Mountain.
Banorna i Galaxy kommer att vara bortglömda redan om ett år, medan minnet av dessa klassiker kommer att sitta i tills jag blir senil.
Så tyvärr känns Galaxy inte som ett lika minnesvärt och framtidssäkert spel som Super Mario 64. Att leka med gravitationen kommer vi säkert få göra i framtida Mariospel, och de kommer säkert att överträffa Galaxy. Men Super Mario 64 var på alla sätt perfektion och det kommer aldrig att överträffas eller bli betydande föråldrat.
Sen så gillar jag inte knutpunkten i Galaxy. Slottsträdgården i Super Mario 64 var lika minnesvärd och underbar som spelets banor i sig, observatoriet i Galaxy är fult, plottrigt och allmänt förvirrande. Faktum är att Delfino Plaza från Sunshine var en bättre knutpunkt än detta.

Men där tar den stränga kritiken slut. 14 timmar är en förhållandevis bra speltid för ett spel. 14 timmar hade helt klart räckt till bra - mycket bra i betyg för hållbarheten. Men faktum är att 14 timmar bara är ungefär hälften av den slutgiltiga, kvalitativa speltiden i Galaxy. Efter att ha klarat ut det och fått 61 stjärnor så finns det fortfarande hela 59 stjärnor att hämta. Det finns alltså massor av roliga uppdrag att göra och galaxer att upptäcka. Detta gör att jag med enkelhet kan säga att Galaxy håller ungefär lika länge som det legendariska Super Mario 64. Det är alltså minst 22 timmars speltid vi pratar om. Det är en fantastiskt bra speltid och ger helt klart valuta för pengarna, flera gånger om.

Positivt
Banbrytande koncept, underbar stämning, enastående grafik, oerhört exakt kontroll, fantastisk variation, massor att göra, medryckande orkestermusik

Negativt
Lite väl plojiga banor och knutpunkt, aningen bångstyrig kamera, en del onödiga skakningsgrejor med kontrollen

Grafik: 10
Spelbarhet: 9
Ljud: 10
Hållbarhet: 8

Årets bästa spel är genomspelat, och ändå behöver jag inte känna saknaden som annars kommer när ett riktigt, riktigt bra spel är över, för det finns massor att göra fortfarande.