Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last Guardian

Efter 10 års väntan så är The Last Guardian äntligen här! Det mytomspunna spelet som man aldrig trodde skulle bli av släpptes under den kallaste månaden på året. Men var det värt all väntan? Det ska ni få reda på nu när jag välkomnar er till den sista väktarens resa.

På samma sätt som i Ico så börjar vi på en mystiskt plats utan inledning. Det första vi får se är en liten namnlös pojke som vaknat upp i en grotta och i bakgrunden så hör vi en mycket äldre människa prata och det är då som jag börjar förstå att detta är hans äventyr helt från hans egna perspektiv. I samma stund så får vi även se en stor stackars varelse i kedjor och spjut men som vi sedan lossnar. Därefter så går jag på jakt efter mat till honom vilket är ett par tunnor som jag kastar till honom och när han väl har ätit allt så börjar vi få varelsen som heter Trico förtroende och en vänskap mellan dessa två påbörjas.

Just stämningen och vänskapen mellan pojken och varelsen är spelets i särklass största styrka och Trico känns verkligen som en levande varelse på det sättet han gnäller efter mat, kliar sig på nacken och sträcker sig fram för att bli klappad. Han är inte vilket vanligt djur som helst utan verkligen en tänkande varelse som kan ta egna beslut och som vi när som helst kan ropa på när vi kommer långt ifrån varandra och klamra fast oss i pälsen för att klättra upp på honom. Lite senare under spelet kommer vi även att kunna ge Trico kommandon om vi vill att kan ska gå upp på en vägg tex.

Under vårat äventyr får vi besöka platser som tempel, antika ruiner och gröna skogar och atmosfären är verkligen såpass bra att man blir fullkomligt förtrollad av den bedårande spelvärlden. Det känns verkligen som att jag befinner mig i den sjunde himmelen då ingen musik spelas och jag ser knappt någon levande varelse. Jag beundras även av min trogna varelse på det sättet han flyger, kryper och när han lyckas fånga den lilla pojken med sin svans är verkligen en relation utöver det vanliga.

Kontrollen kan vara lite seg av sig när vi ska hoppa mellan plattformar och när man både snubblar och ramlar mycket som pojken men ännu värre är däremot kameran som ibland kan bli såpass inzoomad av sig så jag knappt kan se vart jag är. Man märker även rätt tydligt att detta först o främst var tänkt som ett PS3 spel då grafiken kan vara lite ojämn av sig.

Fienderna i spelet består av väktare som Trico bara kan besegra genom hans klor medans pojken bara kan springa in i dom men göra så att dom kan tappa balansen. Detta är något som man kommer behöva göra när man väl ser väktare med speglar som hindrar Trico att gå framåt.

Det snålas aldrig av klurigheter då spelet ger dig tips på kontroller och du måste se dig efter olika objekt som kan leda dig på nya vägar. Du kommer att behöva lämna din vän några gånger under spelet för att gå på uppdrag och dra i spakar för att öppna upp grindar till Trico.

Det finns nästan absolut inga sidouppdrag i spelet vilket verkligen inte behövs då det inte tillför något i ett spel som Last Guardian. Men i stället så får vi en hjärtgripande story och ett väldigt naturligt spel där vänskapen mellan pojken och Trico ligger i centrum.

Trots den lite smått sega kontrollen och den rätt så frustrerande kameran så berörde Last Guardian mig verkligen och Trico har utan tvekan det bästa djurbeteendet som jag någonsin har varit med om. Spelvärlden är verkligen speciell, storyn väldigt engagerade och att få se vänskapen mellan en liten pojke och en stor katt liknande fågel var verkligen väldigt häftigt att se så för mig var det absolut värt all väntan.

Tre positiva saker
Trico
Miljöerna
Stämningsfullt

Tre negativa saker
Kameran
Kontrollen
Ojämn grafik

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10