Firewatch

I don't talk to the other look-outs as much as I talk to you, not in the same way.

Vi klär oss rollen som Henry. Efter en lång biltur och en två-dagars vandring så finner vi oss i Wyomings vildmark, i 1989 års Amerika. Området lider av sviterna från stora bränder som härjat i området och nu har vi tagit på oss uppdraget att hålla utkik efter nästa stora brand som hotar att ödelägga den vackra vildmarken. Anledningen till att vi gett oss ut hit är för att Henry vill fly vardagen, fly sitt äktenskap och ta det lugnt med ett stillsamt jobb mitt ute i ingenstans. Eller det var vad han trodde att han tagit sig an, det vill säga.

Firewatch är debuttiteln från den lilla spelstudion Campo Santo, där delar av studion tidigare jobbat på storspel men nu slagit sina kloka huvuden ihop för att skapa det spel jag sett mest fram emot det senaste året. Från den första bilden som släpptes så såg man att detta var något alldeles extra, allt ifrån den fantastiska designen till premissen om en medelålders man som flyr allting för att bege sig till vildmarken.

Ute i skogen så är du ensam, eller nästan i alla fall. Den enda kontakten du har med omvärlden är Delilah, din handledare och en kvinna som sitter i utkikstornet närmast ditt. Du kan prata med henne om det mesta. Om en ölburk som du hittar eller om ert förflutna, även om du själv får bestämma hur mycket eller lite av detta du ska dela med dig av. Berättar du allt för henne, eller håller du det för dig själv? Spelets absolut starkaste del är utan tvekan, bortsett från designen och världen du befinner dig i, inneraktionerna med Delilah över din walkie-talkie. Du får ganska snabbt en relation till henne och börjar att bry dig om henne. Hon bryr sig om dig.

Men allting är inte som det ser ut att vara på ytan. Mystiska saker händer i denna till synes helt ofarliga och ensamma vildmark. Två tonårsflickor försvinner kort efter att du bett dem att lugna ner sitt fyrverkeriavfyrande och drickande nere vid sjön nära ditt torn, en mystisk man står och tittar på dig från en avsats och någon har varit inne i ditt torn och kastat ut din skrivmaskin genom fönstret. Vad var det som hände med den förre etta utkiksvakten? Vem är där ute och vad vill de med Henry?

Det är en ren fröjd att promenera omkring i Campo Santos värld, designad av bland annat geniet Olly Moss. Miljöerna som man får vandra omkring i under dygnets alla timmar ser alltid lika fantastiska ut. Ljussättningen är spot on, träden rör sig i luften när vinden viner förbi dem, ljuset från en avlägsen skogsbrand lyser upp natthimmeln. Du får ett samtal från Delilah på radion, ni bestämmer er för att döpa elden till något. Jag sitter och skrattar framför skärmen samtidigt som jag döper den till något som vi skämtat om ett par veckor tidigare. Långt borta i fjärran ser jag hennes torn, upplyst. Betyder dessa pratstunder lika mycket för henne som de betyder för mig?

Berättelsen utspelar sig under en sommar i Wyoming, med en speltid på ungefär fyra till sex timmar, lite beroende på hur mycket som man utforskar miljöerna. Framåt tar man sig med hjälp av redskap man hittar, t.ex. kan ett rep vara användbart när du ska ta dig ned- eller uppför en brant avsats. Du lokaliserar dig med hjälp av en kart och kompass, med en GPS-funktion som du kan välja att stänga av för än mer autentisk känsla. Personligen har jag inga problem med kartan eller kompassen, men ganska snabbt känner jag mig hemmastadd i miljöerna och hittar till det mesta utan att behöva plocka upp kartan. Delilah ber mig kolla upp en sak och jag beger mig ditåt i högsta hugg så fort jag plockat på mig min ryggsäck och radio.

Spelets första halva är fantastisk, helt enastående. Man går bara runt och häpnas över världen och de små händelserna som inträffar som tar dig djupare i mysteriet som omsluter platsen. Vem är det som är där ute och följer varenda fortsteg vi tar? Vem är Delilah och vad vet hon som inte vi vet? Ju längre in i spelet man kommer desto mer mystiskt blir det och snart går jag och tittar mig över axeln och vill helst av allt bara stanna kvar i tornet, i säkerhet.

Spelets avslutande timme lämnar en del att önska, dock. Jag är inte helt såld på hur man väljer att nysta upp mysteriet, inte heller spelets absoluta slut där jag kände att jag hade velat ha mer. Ändock så var det ett vackert avslut, där det kändes som man hade något att kämpa för hela vägen. Men med tanke på hur väl spelets berättelse inleddes så hade jag hoppats på lite mer av den avslutande delen. Men utan att säga alltför mycket så var eftertexterna väldigt vackra och lämnade ändå med en bitterljuv känsla.

Men spelets styrkor lyser dock ändå väldigt starkt, med ett berättande och en spelvärld som är så fantastiskt att det räcker att vandra omkring och bara ta in miljöerna för att få njuta. Med små medel, det enda du behöver är en walkie-talkie, så får man en väldigt stark relation till Delilah och jag börjar snabbt dela med mig av allt jag ser till henne. Tillsammans med miljöerna så är det anledningarna till att jag kommer att återbesöka Wyomings vildmarker snart igen.