Batman: Arkham Knight

Rocksteadys Batman: Arkham Asylum var ett oväntat mästerverk som kom från ingenstans. Förväntningarna på det var inte särskilt stora, mestadels på grund av fördomarna gentemot licensspel (som förändrats någorlunda på senaste tiden, inte minst tack vare Arkham-spelen). Arkham Asylum visade sig dock vara ett underhållande spel med bra handling och varierad spelmekanik.

Uppföljaren var aningen spretigare, men trots det ett mycket bra spel som bjöd på stor frihet och bonusuppdrag värda att ägna tid åt.

En konsolgeneration har gått sedan dess (samt ett mindre lyckat Arkham-spel, men vi låtsas att det aldrig hände) och nu lanserar Rocksteady den avslutande delen i trilogin till Playstation 4 och Xbox One, med en avsevärd teknisk förbättring och en spelvärld fylld av en mängd innehåll som föregångarna inte ens kommer nära.

Den här gången är det Scarecrow som är den stora boven och Gotham evakueras genast för att göra rum för Batmans bärsärkagång av total förstörelse med hjälp av batmobilen. Givetvis är inte detta förklaringen vi ges inom ramarna för narrativet, men det hade lika gärna kunnat vara det.

Som med Arkham City försöker Rocksteady väva in stor tematik i manuset, den här gången främst om rädsla och sårbarhet, men det känns aldrig som att de mer än skrapar på ytan. Det är uppenbart att de tittat mot Nolans Batman-filmer, men de kommer tyvärr inte i närheten av hans nivå av djupsinnighet och träffsäkerhet gällande relevanta samhällsfrågor.

Men vad gör väl det när man för första gången i trilogins historia har tillgång till den berömda batmobilen? Att styra den verkade på förhand klumpigt, men snabbt visar det sig att Rocksteady arbetat mycket för att göra den så lättmanövrerad som möjligt. Att gasa fram längst Gothams gator känns alltid rafflande och inger en känsla av upprymdhet, vilket besparar en från den sedvanliga tristessen förenat med transportsträckor i spel förlagda till en öppen värld.

Rocksteady verkar ha varit medvetna om detta, vilket tyvärr fört med sig att batmobilen används till leda. Ibland känns det som att de för att förlänga spelet slängt ett flertal biljakter, drabbningar eller vad det än kan vara, vilket givetvis inte är bra.

Även om jag uppskattar spelet för ett flertal anledningar infinner sig dock ständigt en känsla av att jag egentligen inte har så kul när jag spelar det. För medan Arkham Knight på ett tekniskt och spelmekaniskt plan är ljuvligt känns det redan som att jag spelat ett exakt likadant spel.

Det spelet är Batman: Arkham City.

Den stora skillnaden mellan de två föregående spelen var öppenheten i att få spela i ett helt distrikt av Gotham hellre än endast Arkham Asylum. Skillnaden mellan City och Knight är inte större än att man denna gång har en bil till sitt förfogande. Och när denna bil används till den gräns då man svär högt varje gång man forceras till att använda den tappar man lätt motivationen till att fortsätta spela.

Självklart finns det andra nyheter i form av gadgets och spelbara karaktärer, men dessa känns så obetydliga att det inte gör någon skillnad.

Trots det sprang jag dock igenom spelet väldigt snabbt, på endast några dagar. Det finns tillräckligt för att motivera en till att ta sig tiden att spela det, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte vore åtminstone en aning underhållande att göra det, men... det finns andra saker jag hellre skulle vilja göra.